Månens glada äventyr.

Nu har livet förändrats för Månen, för Månen har nästan landat (läs: månlandning), och det livet jag hamnat i är en knepig knop att lösa. Jag sitter helt plötsligt och betalar räkningar och läser tidningen mer än jag någonsin gjort förut. Jag har hamnat i en situation där det plötsligt kostar bara att leva. Fast samtidigt drar jag in en del kosing också, men det känns ändå som om jag måste lösa en propp i en giraffhals. Jag känner mig lite som han den där Hjalmar, som satt på en kulle och kvad.

Livet har komplicerats en aning för mig, och även om jag antytt att jag varit en aning deprimerad förut, så är det ingenting som kan jämföras med giraffhalsen jag just nu sitter i. Hur mycket klorin jag än använder, så är slutresultatet ändå alltid att giraffen dör av antingen luftbrist eller klorinförgiftning. Det finns alltså ingen lösning på det här problemet.

Det var alltså svårare än jag trodde att fly från den stad jag en gång lyssnade på Broder Daniel-låtar i, och tänkte att livet aldrig mer skulle bli roligt. När man bor i Broder Daniels egna stad upptäckte jag att allting blev rätt mycket värre, och insåg vad det faktiskt var de där gossarna sjöng om.

Nu kanske ni ser mig som en arbetsovillig människa, och om ni vill få det konstaterat, så är jag nog egentligen det. Jag söker efter frihet och lycka, men jag hamnar i en dekadent värld full plikter och svarta hål. Jag tycker att de kalla vindar som man hört talas om i Göteborg innebär mer än bara lite snålblåst.

Nog med självömkan. Det jag faktiskt ville få fram med detta är att jag flyttat hemifrån. Det är ju kul att bli självständig, men om jag refererar till antalet blogginlägg som skrivits den senaste tiden, kan ni förstå att jag inte får mycket till privatliv här. Jag bor nämligen med två människor till, två mycket vänliga själar till och med. Men trots deras vänlighet behöver jag tid i fred för att kunna formulera de ord jag ibland ogärna formulerar på denna gröna blogg.

Jag visste inte att människor var i behov av att få vara i fred. Det är något nytt för mig, ty mitt enda intresse har varit att prata med människor jag tycker om. Nu bor jag i ett vardagsrum och det känns lite som att äta fryst Janssons frestelse. Det är inte gott kallt. Om jag bodde i ett eget vardagsrum och hade mina älskade vänner här, hade det varit kul som smör, och därmed hade Janssons frestelse blivit en frestelse, även om huvudingrediensen inte är smör utan ansjovis. Grädden på moset hade varit att bo med min fina fisk, vilket alltså är huvudingrediensen i Janssons frestelse.

Nu har jag tagit i alldeles för hårt, för jag ogillar bara livet fram tills det att det blir bättre. Och just i detta ögonblick känns det inte som "när", utan mer om "om".

God dag.

/Miggy Freeloader.

Med åren har jag blivit allt mer kritisk mot det mesta. Speciellt har jag haft tid att kunna kritisera mig själv för att jag en gång i tiden bröt mot den viktigaste lagen av dem alla - Jantelagen. En gång i tiden trodde jag att jag var någonting speciellt. Idag är jag bara bara på låtsas.

Jag sitter och kollar på bilder från förr, och tänker på den uppnosighet jag bar inom mig. Hur jag hela tiden tänkte att jag hade ett behov att synas. Förr i tiden fanns det en liten rebell inom mig, som ville stå utanför systemet. Nu står jag här utan någon möjlighet att bli verklig igen. Och i dagsläget känner jag att herr Jante är den enda människan jag kan luta mig tillbaka mot, för jag har lärt mig att jag aldrig ska synas. Och jag ska aldrig vara bättre än någon annan.

Bortglömdhet är medicin för min själ. Jag ska glömmas bort, och vid min död ska min gravsten växa igen. Jag vill inte synas, aldrig bli någonting och aldrig bli uppskattad. Ett steg jag gjort i rätt riktning är att jag bytte min födelsedag, dagen innan min födelsedag, på Facebook. Då slapp jag alla dåliga människor som gratulerar folk de inte ens känner. Och att gratulera någon, vare sig man känner människan eller inte, bryter mot jantelagen. Gratulerar du så syns du!

Se mig aldrig.
Tack på förhand!

Här ser ni den Måne jag faktiskt försöker framstå som, men för den som är uppmärksam kan man i denna bild se ett övervakningssamhälle. Solen i det högra hörnet bevakar varje höftben jag brutit, varje mjälte jag punkterat och varje smutsfläck jag tvättat bort. Borde jag fortfarande vara lika lycklig?

För er som är gamla läsare vet ni att jag på denna bilden faktiskt hade brutit höftbenet när jag var ute och rastade min sköldpadda Leonardo och därmed fått en trasig gångstil. Men bilden framhäver ändå den lyckligaste månen som tänkas kan.

Ibland är jag faktiskt inte glad, utan tänker på vilket jävla mysterium världen är. När jag funderar på detta ser jag mig som en utböling som inte längre platsar bland Reinfeldts planetarium. Ibland tänker jag att jag är en ljusblå snubbe som kanske ser ut som killen bredvid den gråtande månen. Fast egentligen är jag bara en gråtande måne.

När jag nu illustrerat två emotionella klotformade stenklumpar i omloppsbana runt jorden kan ni kanske förstå att jag inte är den gladaste pricken i universum. Detta beror på att världen för mig är ett mysterium med nycklar som inte låser upp alla sköldpaddsskal i min sköldpaddsstad där jag är vaktmästare.

Jag tycker att det svenska samhället är en tragisk klump misär med för högt kolesterolvärde, som därmed blir utsatt för större risk för hjärtinfarkt. Jag tycker att många svenskars syn verkar putsas av fönsterputsare i strejk, och man väljer att istället för att ge fönsterputsarna högre lön, lyssna till regeringar och tjocka dumbollar. Dessutom tycker jag att bristande intelligens är ett eskalerande problem, och man borde uppvisa åtminstone något tecken på denna bristvara, annars har staten mitt tillstånd att agera bödel.

För att bevisa att Sverige är detta sjuka land, med hög risk för hjärtinfarkt, kan jag göra en punktlista.

1. Människor bryr sig mer om att vara fula och ha gult hår med bruna utväxter i hårbotten, istället för att bry sig om sin överlevnad. Detta är ett verkligt I-landsproblem. Vi blir fula och överlever ändå, vilket innebär att vi avlar fula barn för framtiden.

2. Den svenska skolan har blivit en lekplats och ett sätt för valrossar att äta tamagotchis.

3. Människor tycker att Gucciväskor är mer värt än en god frukostmüsli.

4. Folk har ingen humor.

För att Sverige är ett så skumt övervakningssamhälle med stor risk för hjärtinfarkt, tänkte jag visa vilken elaking det är som smyger på oss hela tiden:
 

Här har ni snubben som smyger på mig varje gång jag äter gurka eller bryter höftben. ÅT FANDERS MED TRYGGHET OCH ÖVERVAKNINGSSAMHÄLLE!

Mitt händelselösa liv har plötsligt fått en vändning. Jag har nämligen utfört två bankärenden idag, och ett av dessa bankärenden resulterade i ett nytt kreditkort. Ett nytt kreditkort betyder miljontals möjligheter, och snart kan jag äga Stena Line, för jag har en möjlighet att betala med pengar som inte finns. Det är bara det att om Stena Line upptäcker att jag knappt har några pengar vill de ha tillbaka sina båtar. Det är en dålig sak med kreditkort, och denna dåliga sak är något som någon kanske borde göra ett TV-program om. Kanske skulle programmet kunna heta "Fäll-lyxan" eller "Smör-Kalle promenerade bort 13 kilogram".

Jag har ofta haft svårt att förstå det där med hur man kan hamna i det jag valt att kalla för "Fäll-lyxan". Hur kommer det sig att människor inte bara nöjer sig med att leva livet ut i en etta i Rinkeby? Om alla banktjänstemän och riskkapitalister och drakar och proteinpulvertillverkare bara valde att göra en gemensam smörgås gjord på ägg, eld, svett och tårar (samt en liten slant), så skulle hela Stockholm heta Rinkeby och ingen skulle längre vara hemlös. Plus att Stockholm skulle vara rätt grått, för kulturpengarna vaktas av draken.

En drake kan ha två betydelser. Iband är en drake en eldsprutande sak med taggar och grön hud som gillar äggsmörgåsar, och ibland är en drake en riskkapitalist. En riskkapitalist med så gräsligt mycket pengar att man funderar på hur mycket skallskador han skulle få om han gjorde sina tillgångar till enkronor och dök i dessa enkronor från tre meters höjd. Nu gjorde jag en liknelse med en välkänd anka som både har näbb och är tecknad, så han har ju sina fördelar när det gäller dykning i hård materia.

Jaja, drake nummer två är i alla fall en människa med mycket pengar. I en välkänd serietidning skulle man även kunna kalla ankan jag nyss gjorde en liknelse om för en drake, om det bara inte vore så att han vore så förbankat snål. Han vill ogärna investera i andras idéer, vilket ger oss småföretagare en örfil. Om jag behöver starta upp en fabrik där jag valt att utvinna vatten ur vätgas, då skulle Ank-Jocke säga att det är mer värt med vanligt kranvatten. Det blir samma summa av kardemumman i slutändan. Denna riskkapitalist skulle alltså neka mig ett lån för att starta upp mitt explosiva företag.

För visst skulle mitt företag explodera, och inte i bemärkelsen konkurs, utan i bemärkelsen internationell expansion. För snart, när alla miljögifter ätit upp jordens sista hjärnsubstans, då kommer Ank-Jocke gråta när jag eldar Zeppelinare och försörjer jordens befolkning med vatten. Det krävs bara att någon valt att tillverka mer zeppelinare än vad det finns konkurrerande vattenproducenter, så ska nog mitt företag bli världsdominerande. Dessutom måste alla världens zeppelinare vara billiga för mig.

Imorgon ska jag köpa en fin platt-TV för de var billiga på Elgiganten. Jag hittade dessutom en bil för under 50 000 och en brödrost för några tusenlappar som jag kan behöva i framtiden. Kanske ska jag till mäklaren och fråga om billiga villor i centrala Göteborg också. Kreditkort - Nya möjligheter!

PS: Idag har jag låtit en tandpetare skrapa på mina tänder och fått reda på att jag har ett hål. Det här hålet kanske skulle kunna liknas med min plånbok om jag låtit en drake spruta sin eld på den. Jag har även cyklat till Biltema och köpt mig ett bilbatteri som jag packat ned i min ryggsäck, och sedan cyklat tillbaka för att ta några timmars välförtjänt sömn. Utvilad bytte jag batteri på min bil och blev glad. Utöver detta har jag dessutom fått jobb, men det är nog det mest ointressanta med min dag.

Det är ett otroligt händelselöst liv jag plötsligt börjat leva. Jag skulle nog byta tillbaka till det som var förr, om jag bara kunde. Men bytt är bytt, som det heter. Och det som en gång blivit bytt kommer aldrig tillbaka. Det har i alla fall tagit mig fyra timmar att städa mitt rum nu.

Att städa rummet är en sån sak jag ogärna gör. Därmed tar det tid också.

Om jag ändå kunde vara som Blondinbella. Entreprenör med ambitioner. Synd bara att hon är en skata. En blond sådan.

Jag sover som om jag vore gjord av dynamit! Sedan jag kom hem från Spanien har jag oavbrutet tryckt på snoozeknappen på min väckarklocka och somnat om. Jag har hamnat i någon slags mystisk koma i flera dagars tid, och varje gång min väckarklocka ringer så skickar jag ett brev till tillverkaren av denna klocka och klagar på att den stör mig när jag försöker sova. Jag förstår inte varför någon någon gång uppfann något så dåligt som väckarklockor. Vad gör de för nytta när man ändå är arbetslös?

Jag borde sova som protest mot världens alla väckarklockor. Istället skriver jag en dikt mot all vaken tid. 

Väckarklockor tickar i takt, gemensamt i en pakt.
Någon borde göra nåt, kanske kontakta ett fack
De är rebellgrupper bland sömnrikets parlament
Varje vaken dag önskar jag att dagen aldrig hänt
Nästa gång jag somnar ska jag drömma om vetekalas
Om jag hade varit bög, så hade jag kanske drömt om någon som kanske heter Anders, Måns eller Klas
Alarm är dåligt, sömn är roligare för mitt öga
Vaken tid är dålig tid, väckarklockor - MÖGLA!

PS: Jag har ingen väckarklocka. Jag bara vaknar ibland ändå.

Spanien är en vacker plats där folk stjäl saker. Vi sov på stranden, och där tyckte någon det var festligt att slänga ut min kamrats packning över stranden och stjäla hans kamera. Några dagar senare gick jag i sömnen i ungefär en timme, och vaknade upp i ett parkeringshus, då jag stod och snackade med en parkeringsvakt. Det var en mystisk erfarenhet, men en mycket bra erfarenhet att ha. Under tiden jag gick i sömnen blev vår engångskamera stulen.

För övrigt så borde jag kunna skriva väldigt mycket om hur min resa till Spansklandet var, men jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Kanske att jag ätit bocadillos och sett mycket snusk försiggå. Eller att det serverades öl med flugor i. Kanske att folk i Spanien sover hängandes uppochned med en kedja runt fötterna? Det gör de inte. Annat festligt med Spanien är att vi hyrde moped en dag och cruisade runt i en mycket underlig Barcelona-trafik där allting är enkelriktat.

Jag har tappat alla de visa ord jag tänkte säga.

God natt.

1914 var ett år då man hängde människor som begick det hemska brottet mobbning, och det var mobbaren Per mycket medveten om. Men han kunde ändå inte sluta trycka upp sina klasskamraters potatismos i ansiktet på dem, och hånskratta åt att de såg ut som smältande smörmonster (det är smör i potatismos). Efter att han gjort detta lilla bus, så letade han upp alla dvärgar han kunde hitta, och gjorde kalsongryck på dem, tills kalsongerna såg ut som storlek M.

Rektorn på denna skola där all denna mobbning försiggick, var en mycket begåvad älg, som studerat barnpsykologi och kognitiv betéendeterapi (KBT), och denna älg hade faktiskt varit producent åt Dr Phil, år 1904. Med dessa meriter ansåg han sig lämpad för att genomföra hängningen av Per. Så älgen begav sig ut i skolan och frågade varenda dvärg med kalsonger i storlek M, om vart Per befann sig. Alla dvärgar pekade på andra dvärgar, och man såg en tydlig rädsla hos dem alla. Per hade nämligen gjort sig själv osynlig!

Nu sprang Per runt, helt utan möjlighet för någon att se var han befann sig, och skapade brunrännor i kalsonger som bara några sekunder tidigare rentav sett ut att ha tillhört Kungen, eftersom de nu var i storlek Medium istället för Extra Small. Ja, på denna skolan hade man nämligen Hovets logga på kalsipperserna, men det fick ingen annan mäniska ha, men eftersom dvärgarna hade storlek XS, så tyckte inte kungen att det gjorde någonting, för ingen skulle ju någonsin kunna blanda ihop hans fillifjopps med så små kallsingar. Men nu var det alltså gjort. Någon (i detta fall Per), hade tänjt ut dvärgfillingarna med det kungliga emblemet, och gjort dem normalstora.

Kungen blev upprörd över denna nyhet, och började raskt avliva varenda dvärg som bar kallsippers (och eftersom dvärgar är som vilken människa som helst), så bar alltså alla kalsippers. Detta var Per nöjd med. När Per blev nöjd, så glömde han att fokusera på att vara osynlig, och blev helt plötsligt synlig. Då hittade älgrektorn honom och krävde omedelbar hängning.

Per bad en stund om att få styrka från sin gud, Mobbvard, för att klara sig igenom hängningen. Mobbvard lovade Per att han hade en plats i himlen.

Men lita aldrig på en mobbare! Mobbvard höll fingrarna i kors!

Sensmoral: Dvärgar är som alla andra och lita inte på dumma männniskor. Är en människa taskig - Lita aldrig på honom/henne!