Senaste inläggen

Av Månen - 16 januari 2015 22:19

Jag vaknar och bla bla bla jag orkar inte. För jag vet inte vad som kommer hända. Men någon gång i livet så kanske jag ändrar mig och får veta vad det egentligen handlar om. Jag kan skriva, men orkar inte sammanfatta och strukturera. Jag försöker bara skriva exakt den skit jag tänker på. Men egentligen blir det aldrig någonsin vettigt. Jag bara hoppas att allt någon gång tar slut. Eller att jag lär mig.


Det här är bara någon konstig form av rappakalja, vad kallas det, dadaism? Eller jag vet inte, mina ord saknar det vackra. Det är bara fusk att få till tankar utan struktur. Att skriva exakt de tankar man har utan att ens bli influerad av sin egen text. Jag bara stavar rätt efteråt, för jag kollar inte ens på skärmen. Jag är nog uttråkad, skulle jag tro.

Jag är ingen fantastisk människa, men att göra det här är svårt. Att bara skriva utan att tänka och se. För många människor tänker nog mer än vad de skriver. Undrar hur man då får kontakt med sina egna tankar? Det är ju lite det jag gör nu, får kontakt med mig själv. Alla borde testa det här tror jag, eller jag vet inte. Kanske någon i världen roas. Det jobbiga är ju bara att vara ett rättstavningsprogram åt sina tankar efteråt. Som om tankarna vore ett barn.

PS: Detta var bara ett experiment. Jag tänkte att om jag inte får tid att tänka på mina ord jag skrivit (genom att inte se dem) kanske mina tankar verkligen kommer ut. Jag skrev nonstop utan att se eller stanna för strukturerat tänkande, hela texten blev något slags konstverk av impulsiva tankar. Testa själva!

/Månen.

ANNONS
Av Månen - 14 januari 2015 00:02

Hej vänner!

Mitt liv är ganska trasigt, men jag har så lite tid att reflektera över det, att jag inte har tid att känna saker. Det är en bra grej. Jag jobbar nämligen på två jobb samtidigt, utan att tjäna någon märkbar summa pengar. På det ena jobbet måste jag vara vaken på morgonen för att kanske bli inringd under dagen. På det andra har jag provisionslön.

Jag jobbar alltså som dagisfröken, och det är här jag får provisionslön. För varje glatt barn får jag 12 kronor. Eftersom jag är så bitter nuförtiden är det svårt att tjäna pengar där.

Nu ljög jag. Jag tjänar pengar per leverans jag gör åt ett företag som bakar pizza. Varje dag mellan 17-23. Ibland sitter jag en hel dag utan en enda körning, men är bereddare än vad ett för tidigt fött barn är på att leva. 

Fast jag ljög inte om dagis. Jag är en dagisfröken på dagtid (när det finns vikariejobb). Kanske en av de bättre dagisfröknarna, när jag tänker på det. Ibland vill jag nog ha mig själv som dagisfröken, bara för att ha någon att slappna av med. Jag gör sällan det nuförtiden.

/Nagleif.

ANNONS
Av Månen - 5 januari 2015 19:05

Min hjärna placerar alltid människor i fyra fack. 


1: De jag inte kan ljuga inför
2: De jag verkligen kan ljuga inför
3: De jag ljuger för, bara för att
4: De jag inte borde ljuga inför


Den första gruppen, som redan från början "står över mig" är i princip arbetsgivare och snygga kvinnor. Jag kan börja med den gruppen, där mitt största problem ligger.


De jag inte kan ljuga inför
Varje gång jag går på en arbetsintervju kan jag inte längre ljuga, och resultatet blir ofta att jag istället förklarar varför jag inte borde ha den tjänsten som erbjuds. Jag förminskar alltid mig själv inför arbetsgivare och snygga kvinnor, det vill säga "ljuger bakvänt". Detta beror på att jag blir rädd inför dessa situationer eftersom de har någon form av "makt" över mig redan från början. De har något jag vill åt.

Exempel:
Arbetsgivare - Varför ska vi anställa dig?
Jag - Egentligen borde ni inte det.

Kvinna - Vad är dina intressen?
Jag - Jag har inga intressen.


Resultat: Skrämd liten ynkling


De jag verkligen kan ljuga inför
Det underliga är att jag ljuger nog bättre än de flesta människor, och har ljugit mig ur ett stort antal situationer i livet. Jag har hamnat i många situationer där jag haft problem med väktare, tågkontrollanter och vanligt argt folk. Jag har kommit undan nästan varenda gång.


Resultat: Nöjdhetskänsla


De jag ljuger för bara för att
De som står "under mig" är oftast de jag redan från början känner mig överlägsen över (beroende på den andres intelligens och självförtroende), eller helt enkelt inte har någon anledning att bry mig om.

Det är mest ironiska små skämt som saknar det ironiska tonfallet. Resultatet blir ofta en konstig och provocerande känsla hos dem jag skämtat för. Många uppfattar mig som någon form av idiot. Efteråt får jag en självbelåten känsla av att de inte fattat att det bara var ett skämt.


Resultat: Känsla av makt


De jag inte borde ljuga inför
I den här gruppen är jag oftast en väldigt ärlig människa. I den här gruppen finner vi människor jag har förtroende för, nära vänner och släktingar. Helt uppriktigt, jag är en väldigt ärlig människa mot människor jag bryr mig om.

Men då och då råkar jag hitta på en lögn som oftast blir lite större än vad jag räknat med. Problemet är ju bara att jag är så jävla bra på att ljuga och har svårt att ta mig ur den lögn jag hittat på.


Resultat: Rädsla för mina egna lögner


/Månen


Av Månen - 1 november 2014 23:05

Av denna bloggtorka, borde någon anta att jag har varit försvunnen. Jag har faktiskt varit försvunnen, och saboterat mitt liv en aning mer än vad jag vanligtvis gör. Jag råkade få för mig att dra till Barcelona i fem veckor. Där blev jag scimmad och en polis valde att anklaga mig för våld mot tjänsteman, så de konfiskerade min bräda occh gav mig en bot på 525 Euro.

Det enda jag insåg av resan, är att jag alltid förut sett mig själv som snudd på onormal. Idag insåg jag att det där normala inte är någonting att sträva efter, eftersom normal alltid tycks vara förenat med ondska. 

Jag tror att normen idag är att vara ond. På något sätt förknippar jag ordentliga människor med ondska. Människor som blir något tycks ha det som gemensam nämnare. Människor som alltid städar sitt rum och lyckas svara rätt på frågor man får på en arbetsintervju.

Även om du blir polis, scimmare eller smörgåsbredare, verkar det som att man i sin rikedom kan njuta av att trampa andra på tårna. Den tån vill jag också trampa på, så att jag någon dag också blir normal. Nej, det vill jag inte. Jag är snubben som har smalben att sparka på, istället för tår att trampa på. Jag tänkte sparka på giriga människors smalben. När man saknar människosyn, förtjänar man inte smalben som saknar blåmärken.

En annan koppling jag gjort, är att naivitiet inte bara bör förknippas med godtrogenhet, godhet och misslyckanden. De naiva tycks lyckas. Jag är bara snäll, men inte tillräckligt dum i huvudet, för att lyckas. Jag är ett mellanting mellan normen och efterbliven. De som hamnar där försummar bara sitt liv genom sin existens. De tänker bara tankar om smalben som bör sparkas på (inte som en ond tanke, mer som en rättvis tanke. Som en kompensation för alla tår som trampats på i det förflutna).

/Månen.

Av Månen - 14 augusti 2014 21:59

Det var tamejfan en elak liten fågeljävel, hojtade den något lättskrämda jägaren när en liten gråsparv flugit in i ögongloben på denna stackars man. Åtta timmar senare låg han på Luleås akutmottagnings väntrum, där människor med småfåglar i ögonen till slut hamnat. Just att det tog åtta timmar beror på att jägare ofta bor långt ute i skogarna, och det gjorde visst den här mannen också. Åke hette han, om man kollar hans finska pass. Men Åke är inte det minsta finsk, men han hamnade på kant med den norrländska byråkratin, då en illvillig byråkrat råkat förälska sig i Åkes fru. Som hämnd för att Åke råkat gifta sig med sin fru, hade denna pappersvändare ändrat Åkes medborgarskap i smyg. Detta hade Åke fått reda på först fyra år senare, då han en junidag bestämt sig för att skaffa sig nytt pass, men blivit hänvisad till den finska ambassaden av det svenska polisväsendet.

Men nu är det inte den olyckliga lilla historien om Åkes omedvetna medborgarskap den här historien ska handla om, utan om hur ont Åke faktiskt fick av det lilla kirurgiska ingrepp som krävs för att karva loss en gråsparv ur ett öga. Det hela började då Åke försökt förklara att han hade en gråsparv i ögat, vilket för de flesta människor borde synas ganska tydligt, men eftersom läkare Edmundsson själv hade grå starr både såg han dåligt och refererade till sin egen sjukdom. Så Åke blev hemskickad, eftersom grå starr inte är någonting som behöver behandlas akut.

Eftersom Åke inte är mannen som käftar emot, tog han tacksamt emot informationsbroschyren om Arvidsjaurs vårdcentral. Därefter tog han sin fru Gunilla i handen och bad henne köra hem. Det som kanske kan ses som lite underligt, är att Åke inte gjorde det då han åkte till akuten. Men en del män är helt enkelt för stolta för att låta frugan köra, bara för att man har en fågel i ögat.

Efter en ganska sömnlös natt, vilket är fullt förståeligt i Åkes situation, ringde han vårdcentralen precis klockan 08.00 Där svarade någon som tydligen hette Anja.

-Vårdcentralen, det är Anja du pratar med.
-Mitt namn är Åke. Jag har hört att ni kan upptäcka grå starr. Har ni möjligtvis de rätta instrumenten för något som inte är grå starr, utan gråsparv i ögat?
-Det låter som att du borde åka till akuten. Småfåglar i ögat kan innebära en stor infektionsrisk, så jag rekommenderar att du så fort som möjligt sköljer ögat med till exempel handdesinfektion.
-Handdesinfektion? Ska inte det användas på händer?
-Jag vet inte. Jag gissar bara att det är mer sånt där bakteriedödande tjafs i handdesinfektion, och jag vet att småfåglar bär med sig rätt många av de där små rackarna som kallas bakterier.
-Hur kan du gissa? Är inte du utbildad inom sjukvård?
-Nej. Det är jag inte.
-Vad är du då?
-Utbildad.
-Du var jävlaremej en besvärlig kvinna. Vad fan är du utbildad i då?
-Fältbiologi.
-Men då borde du ju veta något om småfåglar?
-Ja, det stämmer. Stick över så kan jag se om jag kan få ut din fågel.
-Det var då ett jävla besvär för en liten fågel, men så får det väl bli.

Så slängde Åke telefonluren i den välpolerade dörrknoppen till vardagsrummet, drog på sig pölsmössan och sprang ut till sin Volvo 940.
Nu jävlar ska den här fågeln ut, tänkte Åke, när han halvvägs mot vårdcentralen tagit en paus vid korvmojen intill vägen. När rödbetssalladen rann längst hans mungipa, aktiverades hans känsel igen, och han insåg plötsligt att han faktiskt hade jävligt ont. Han snubblade fram mot Volvon i en rasande fart och rivstartade motorn för att bli av med den där förbannade fågeln.

Bilvägen mot Arvidsjaur var lång, tråkig och smärtsam. Så Åke bestämde sig för att lyssna på lite radio. På radion spelades det något svårförståeligt spel, där man skulle gissa vilka kläder Napoleon haft i sin garderob och varje gång någon ringde in och sa till exempel ”jeans”, vilket var fel svar, skickade radiostationen elaka e-mail tillbaka. Där stod det ”du är dålig på att gissa, din matglada, tunnhåriga trärobot”.  Om man gissade rätt däremot, kunde man vinna ett plastikkirurgiskt ingrepp på valfri kroppsdel. 


Eftersom Åke antog att han antagligen behövde plastikkirurgi efter att ha låtit en fältbiolog lirka ut en fågel ur hans öga, ringde han till radiostationen och sa ”en sån där napoleonhatt, kanske”. Åke fick reda på att han vunnit, och ett leende sträckte sig över hans läppar. Den sista milen till Arvidsjaur kändes faktiskt riktigt enkel med ett så tacksamt besked från en så trevlig radiostation, tänkte Åke.

Väl framme skakade han hand med Anja, som tog fram sin fjärilshåv, vilket hon endast gjorde för att skryta om att den var Europagodkänd, det vill säga kvalitetsstämplad med märkningen CE. Sedan lade hon undan fjärilshåven och tog fram sin småfågelpincett, som dessvärre saknade CE-märkningen. Det här var en lite större pincett, egentligen anpassad för att lirka ut småfåglar ur fågelholkar som människor egentligen byggt för mindre småfåglar än vanliga småfåglar.

-Det här kommer göra lite ont, sa Anja.
-Jävlar också. Men bänd loss den där förbenade kvittraren fort som fasen.
-Alright, svarade Anja med ett lurigt leende.

Den smärtan som Åke kände under detta ingrepp var egentligen det den här historien skulle handla om, men eftersom den smärtan är bortom all rimlig form av beskrivning genom ord, måste jag dessvärre avsluta historien här. Vi kan väl säga att Åke hade ont, och att radiostationen höll sitt löfte om plastikkirurgi.

* Åke är idag femtioett år och helt återställd. Endast en småfågel kom till skada då jag skrev den här historien.  

Av Månen - 1 augusti 2014 17:32

Eftersom jag bott i Oslo i sju månader och inte haft så mycket att göra, har jag haft en del tid på mig att träna på longboarding. Så jag gjorde en liten film av hur mina onsdagar ser ut. Det är nämligen så att varje onsdag vill människor som åker bräda träffa varandra. Det gör vi också, i en stor asfalterad park som heter St Hanshaugen. 

Jag har dessutom haft tur. Jag lärde nämligen för ett tag sedan lära känna Bossen för klottergänget, så därifrån fick jag den fantastiska musiken. https://soundcloud.com/bossenforklottarganget

Av Månen - 20 juli 2014 22:31

Jag behövde ta mig en tur till Karlstad, insåg jag, och drog därmed till hemstaden. Mina förväntningar var att jag skulle få ett veckoslut fyllt av festligheter. Jag badade åtminstone två gånger samt drack rödvin med min morbror. Innan det åt jag grillad korv med bröd.

Jag träffade dessutom min gamla vän Fegernedrik. Han är en väldigt bra vän, som varit bosatt i New York det senaste året. Ibland fick jag samtalsbrist och stakade på orden. Kanske har min vän blivit en främling av New York? Jag har hört att människor ibland blir främlingar av storstäder. Eller det uttrycket kanske syftar på att man alltid träffar människor, men ingen känner någon, i en storstad. Mig känner han ju ändå.

Jag har dessutom en till väldigt bra vän. Han skulle ha träffat mig i lördags, men utan några ord dök grabben aldrig upp. Ibland vet jag inte om det är så att jag inte är tillräckligt intressant för att vara bekant med. Människor måste alltid vara intressanta, annars tappar folk intresset.

Däremot har jag en fantastisk vän, som troget ställde upp på att träffa mig både fredag, lördag och söndag. Thewb heter han, vilket är ett ganska lustigt smeknamn. Han är en fantastisk vän. Jag är väldigt rädd för att förlora detta stycke pojkspoling jag håller så hårt om, för jag har insett att både flickor och pojkar till slut inser att jag kan vara en provokation bara genom att jag vaknar.

Att provocera har alltid varit lite av mitt favoritintresse, kan jag tillägga. Ibland undrar jag om det är ett dåligt intresse.

/Månen.

Presentation

Omröstning

Idag ska jag göra en ny omröstning på bloggen. Är det en bra idé?
 Ja! Kanonbra, Månen!
 Nej. Sumpa den idén.
 Hmm. Detta är ju omröstningen..
 Lägg ned bloggskrället.
 Heja kommunisterna!

Fråga mig

28 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Månens glada äventyr. med Blogkeen
Följ Månens glada äventyr. med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se