Dagen har förflutit i ren depression, och inte fan gör bloggen mig gladare. Jag skriver ett helt jäkla inlägg om min deppiga dag, så kommer den jäveln och parerar med "Sidan kan inte visas". Allt försvann.

Det där var inte ironi. Det var på riktigt! I mitt annars rätt ironiska bloggskrälle, så är jag för en gångs skull seriös.
Jag dog två gånger om, dels för att jag redan var småless, och sedan kom den här chocken.

Fem A4-ark ungefär. Totalt försvunnet! Jag skrev inlägget för att jag inte har ett dugg för mig, på grund av någon konstig deppig känsla som ligger i luften.
Jag skrev så vackert om mina kamraters bortgångar.

Just därför ska jag i ren protest skriva ett inlägg, i ren protest mot att internet dödade mig två gånger om.

Jag börjar om, med allt jag minns. Jag skrev något om att min bästa kompanjon är på Öland, och att flickan jag håller kär är med en lekkamrat uppe i Arvikatrakten.
Resten av kompanjonerna är inte tillräckligt lockande, för att jag ska orka söka upp deras telefonnummer i kontaktlistan på mobiltelefonen och faktiskt ringa upp dom.
Så är det när det är dagar som såna här.

Dagar som såna här ägnas bara åt att lyssna på Broder Daniels allra deppigaste låtar.
I det här fallet fanns det bara en låt som passade så deppigt in som den här, så låtar ska egentligen vara i form av ett singular.
Låt.
Låten jag lyssnat på i min tristess och depression är Hospital. En mycket vacker, klunkande låt, som passar in på många begravningar.
Dock verkligen inte min, på grund av den människa jag är.

Jag är en människa som vill spela dom ledsna människorna på min begravning ett spratt. Genom att spela Ha Ha You're Dead, gjord av Green Day.
Om den låten inte spelas på min begravning, så skjuter jag skallen av mig. Sedan skär jag upp tolvfingertarmen med en kökskniv och knarkar sönder hjärtat.

Så nu får ni se till att Ha Ha You're Dead spelas. Annars väntar er något ännu tragiskare.
Nämligen en Måne som tar livet av sig tre gånger till, alltså är det tre gånger mer tragiskt än på en vanlig självmordsbegravning.

/Ya Moon.

God dagens på er kamrater som fortfarande tror att denna bloggen inte är på väg mot sitt slut.
Jag vet inte om den är det. I och för sig har jag varit på Västkusten i en och en halv vecka, och dom andra dagarna har jag helt enkelt inte orkat skriva.

Så jag är nog trött på det här med bloggeri. Det känns lite som Kina. Det räcker med en lunginflammation, så är man trött på hela alltet.
För bloggens del räckte det med några veckors frånskildhet, och ett förjävligt lågt antal besökare.
Om jag någon gång skriver igen, har jag antagligen förvandlats till supermänniska.
Ihärdig och med ett bra tålamod i väntan på läsare.

Läsare är nämligen en bristvara som behövs. Så jag tror den här bloggen slutar som det gjorde för Anders Göthberg.
Självmord!

/Månen.