Äh, vad tusan. När vardagen piffats upp till lyx, då är det bankemig mer än rätt att skriva någonting i min fina gröna blogg.
När jag ändå inte har någonting att göra, och jag har fyra rostade mackor med kalkon på.
Och när man precis käkat sprutgrädde toppat med O'boy, då känns det som om världen är toppen två gånger om.

Dock är det som att vara en tjockis, fast detta är förhoppningsvis bara en engångsförteelse.
Inte det med kalkonmackorna menar jag, utan O'boy-pulver på ren sprutgrädde.
Gott var det, men onyttigt och aningen äckligt efter några deciliter. Faktist var det hypergott i början!

NEJ? Vad i helvete? Under tiden jag kluddat ned denna meningslösa smörja har mina två sista kalkonsmörgåsar tystnat och kallnat!
Förut kacklades det vilt, och det gick hett till. Nu ligger dom där alldeles kalla och avlidna, likt kadaver i uppskuren form.
Vad katten hände med mina kalkonsmörgåsar?

Detta får tänkas över med några deciliter sprutgrädde toppat med O'boy!

Kinas mysterium, kan jag börja prata om igen. I Kina har dom en farbror som hette Mao Tsedong. Han dog för tjugo år sedan, och han var en elak farbror som var kommunist.
Och kommunister, det har vi ju alla lärt oss att avsky. Fast grundtanken är väl ändå ganska sympatisk?
Det verkar som den tanken är en hyvens grabb. Fast i tankeformat, istället för i form av en liten pojke.

En missförstådd grabb, vilsen i den stora staden där grabben går igenom trakasserier och bilstölder, för att sedan möta en dinousarie som bankar på den lilla pojken så att han till slut lämnar ifrån sig sitt busskort.

Precis så är det jag tänker mig kommunism. Som en stor fyrkantig värld, i en pojke utan gränser.

Peace out!

/Ya brotha.