Damn. Jag har i två månader traskat på osäker is, och idag föll jag i och drunknade. Kallt som in i sablarns banan var det, det ska ni vara medvetna om. Min hud frös plötsligt till is, och mitt medvetande for till Kristianstad på en kopp te.

Detta var en mycket målande beskrivning av hur jag kännde mig förut idag, då mitt liv återigen befann sig i Skåre. Den gör sällan det nu för tiden, eftersom jag inte bor där längre. Idag hade jag tid över i Skåre, så jag drog och smygtittade på mitt gamla hus.

Människorna där inne trivdes. Jag slogs sönder mentalt. Det där är ju för sjutton mitt hus, era snorsniffande kattskramlare, tänkte jag. Min längtan efter den gamla Skårevillan blev extrem under ett fåtal sekunder.Visserligen är Herrhagen en trevlig stadsdel, men mina vänner och mitt förra hus var så mycket bättre. Jag älskade min barndom mer än ungdomslivet, och villan var ju trots allt ungefär sjutton tjugoendelar av min barndom.

Så där stod jag, sönderslagen i spillror. Jag tror aldrig att jag kännt så förut. Och ingenting kunde jag heller göra åt det..

Jag vet att jag är dålig, och det kommer jag fortsätta med. Jag har inte uppdaterat på ungefär så lång tid det tar för en ensam bonde att skörda en åker som täcker Sveriges yta. Men det kvittar egentligen för mig, för jag är van vid att vara dålig.

So why does it matter?

Jag kämpar för ett anarkistiskt styre, men jag behöver människor som röstar på mitt parti i riksdagsvalet.

Hehe. Två paradoxala saker i samma mening. Anarkism går inte att uppnå genom demokrati, och anarki handlar inte om ett styre.

Anarki är inte något smutsigt, utan något jävligt bra! Jag ville bara säga det..

FRIHET ÅT FOLKET!

Hihi. Idag har jag sabbat en cool liten skateboardåkares mobiltelefon. Det var roligt!

Eller inte alls särskilt roligt. Fast synen var rolig, men samvetet blev smittat med farlig cancer-HIV-flens. Jag, nybörjaren i egen hög person, betalade mina femtio kronor för att komma in i Karlstads skatehall. Där körde jag ett tag i rampen. Det tycktes gå bra för mig, och mina nybörjartalanger uppgraderades snabbt till nybarjartalanger - nivå 2. Oj, så bra det går, täntke jag.

Då tänkte jag ett steg för mycket i min utveckling. Det gamla nivå 1-stadiet satt fortfarande djupt begravt innanför skjortkragen. Min funktionsduglighet trotsade psyket, och jag föll.. I fallet sköt jag iväg min skateboard med en enorm kraft. En sådan kraft att min skateboard flög från ena sidan av rampen, samlade krafter och flög rakt upp i luften, ungefär fyra meter. Fyra meter, likt en projektil, rakt upp i helvetet, om man nu bortser att helvetet ligger nedåt. Men just nedåt var på det sättet skateboarden avslutade sin lilla lufttur..

Upp som en fyrverkeriraket, ned som en mördarprojektil i ett magnetfält.. Tyvärr lyckades magnetfältet dagen till ära symboliseras av en liten mobiltelefon.

Ack och ve, jag har aldrig sett en skateboard flyga så högt i mitt liv, jag har heller aldrig sett en så trasig mobil, och inte fasen har jag upplevt en sådan förvåning.

Mitt samvete hjälpte mig att ta reda på vems mobilen var, och försöka ersätta den, medan mitt kroppsliga jag egentligen försökte fly världen. Jag befann mig i ett nervöst inferno. Kunde mobilen ha tillhört Våxnäs gangsters, eller kanske till och med Loyalty Crew?

Nännemen. Den tillhörde en snäll liten skejtande snubbe, som med cool och lugn stämma lyckades kyla ned mitt inferno till små kolpartiklar. Grabben sa dessa lugnande ord: Det är lugnt, sådant händer!

Wow. Wow wow wow. Tack, kompis.

Så tänkte jag. Så sa jag aldrig. Jag sa: Öhm. DUUUUUDE. SÄKER PÅ ATT DU INTE VILL HA ERSÄTTNING?

Han ville inte det. Lucky Moon, ty jag äger inte ett förpantat korvöre. Min far har nämligen stulit alla de tillgångar jag en gång haft. Min far har nämligen försatt sig i en ekonomisk liten knipa, på grund av ett litet aktieköp med pengar som egentligen inte fanns. Låtsaspengar.

Roligt!

Dagen har för övrigt varit en riktig otursdag. Även om jag inte tror på karma, är tanken ändå lockande idag.

*Jag har tappat bort mina fina blå skor.
*Jag tyckte inte att skolmaten var så god idag.
*Det regnade.
*Jag ser ut som en nazist.
*Jag blev tillsagd för att jag skejtade i BMX-parken, när jag egentligen bara vilade mig.
*Jag snubblade på ett paket surströmming när jag skulle posta ett kuvert till Kuwait.

OTUR! Dock inte fattig.

/Moonlander.

Att säga åt mig att växa upp, är ungefär som att säga till en krigsfånge från fiendens armé att kämpa för oss, och tänka på patriotismen. Jag hatar den där jävla vuxendomen. Hellre dör jag och får en blöt gravsten, än växer upp.

Det känns som att ingenting är roligt längre, men det är för att jag traskar på ålderdomsstigen. Och snart finner sig mitt sinne i tristessen, och roar sig själv genom att bada i dess helvetiska vulkan.

Genom att medge att jag håller på att växa upp, gör jag mig själv så in i sablarns deprimerad. Stämpeln "ANSVAR" trycker mig hårt i pannan, och lackeras med hjälp av depressionen.

FAN!

/Höstdepression eller livsinsikt? Månen har svårt att avgöra..