En ny tid har etablerat sig, och den tiden ligger framför oss. Åtminstone mig. Pokerepoken. Då vi pokerrävar förlorar allt vi äger, det är först då vi ger upp. Jag kan gå med på att förlora allt jag äger, förutom henne. Det är okej. Fattigmanslivet känns mer äventyrligt. Spänningen i rikemanslivet ligger i poker.

Vi ska spela idag. Insatsen ligger på tjugo kronor, men inte ens sigienare vet hur många matcher som kommer spelar ikväll. Kanske förlorar jag 80 kronor eller halva frugan. Kanske vinner jag ett JAS-plan eller en fotbollsplan. Allt av värde går att lägga som insats, men helst hoppas jag att någon lägger något lag från NHL-ligan i potten. Det vore inte helt fel att äga några professionella hockeyspelare. Och man kan sälja såna lag för flera miljoner kronor, har jag lärt mig.

För övrigt ska vi dricka Coca Cola och äta chips och så. Sånt som trevliga gossar gör på trevliga fredagkvällar, då man nyss slutat jobbet. Jag ska kanske dricka Coca Cola redan nu. Men det svider att betala för Coca Cola, speciellt när jag behöver pengarna till pokerspelandet. Synd att jag inte har min frigolitbit som är ungefär som "Pojken med guldbyxorna", fast man kan tömma frigolitbiten på Coca Cola istället för pengar. Den är en oändlig källa av Coca Cola, den där frigolitbiten. Jag undrar hur den fungerar...

Annars, så var jag ute med hunden nyss. Den ömsar skinn och har snart fått ett nytt skinn. Hoppas det blir leopardskinn!

Någon konstig slags hinna, som känns ungefär som fruktköttet i kokad apelsinjuice, har lagt sig framför mina tankar. Jag känner mig blockerad och aningen rik. Men det är nog kul ändå, tror jag. Att vara jag idag.

Sega, trötta tankar släpar sig förbi fruktköttshinnorna ändå. De sipprar förbi likt blåsippor muntrar upp en varg när den gett bort sitt liv till en familj med en alkoholiserad pappa. Blåsippor är inte duktiga på att muntra upp vargar som bestämmer sig för att bli sällskapliga husdjur i dysfunktionella familjer.

Om en alkoholiserad pappa säger "kom voffsingen", och menar en varg, då blir vargen arg. Den vill heta tuffa saker som "Warlboff", "Woofie" eller "Ayoul". Men med en alkoholiserad fader i familjen så blir det lätt att fadern struntar i vargens vilja, och kallar honom för Voffsingen ändå. Voffsingar är gyllenbruna cockerspanniers med öron ner till svansen, inte tuffa kampmonster som slåss till fenan fastnat i en allt för stor mussla.

Stora musslor, det är grejer det. Om man slår en sån på kinden, så kan man låsas in i musslan för alltid, och sedan dränker musslan dig. För alltid. Sånt där är så otäckt att prata om, när man tänker efter. En sådan fruktansvärd död, ändå. Att bli dränkt, för alltid, av en mussla större än en palm på fyra meter.

Jag kanske borde sova. Jag ska ju satsa på att vakna upp till morgondagen, för att bli en ännu mer förmögen man. Jag är ju än så länge kortväxt, och rikedom mäts inte sedlar. Det mäts i hur många centimetrar ögonen för tillfället är över havet. Därför ska jag snarast möjligast bosätta mig på något fint fjäll och äta hormoner.

Förlåt för mina allt för dåliga tankar den här dagen. Jag skyller på fruktköttet, ni vet.

Peace.

Misären släpar mig i asfalterade, vågräta skåpsluckor med igelkottsskinn som pryder dess präktiga trä. Igelkottsskinnet gömmer asfalten, asfalten gömmer skåpsluckorna och skåpet i sin tur döljer några knäckebröd. Det är så jag känner just nu.

Jag känner en enorm saknad. Jag arbetar och tjänar kosing inför framtiden, men jag är fortfarande ledsen. Jag saknar framtiden. Framtiden innebär några veckor framåt, men den lämnar mig i en så fruktansvärd nutid. Jag funderar på att slå mig själv medvetslös nu på fredag. På fredag har jag min sista arbetsdag, och då har jag tjänat 4410 kronor.  Efter det att jag gjort mig förtjänt av lite kosing kan jag lika gärna bli medvetslös, för jag gillar inte sån här evig väntan som ligger framför mig.

Jag väntar på en flicksnärta som gärna får komma hem, men tyvärr slukade England henne för några veckor sedan. Några outhärdliga veckor bakåt i tiden, och än har jag några veckor kvar. Jag behöver henne, annars friteras mina ögonglober av alla tårar som blir sånt där gult klet på morgnarna. Eller nä, jag gråter inte. Det gör jag inte.

Men man kan väl säga att jag känner mig som ett Monopolspel som egentligen bara behöver någon som spelar skottkärran men hon är mjölk. Det är ju ingen idé att gråta över spilld mjölk i ett Monopolspel, för där kan man inte vara mjölk. Man kan vara skon, skottkärran, hunden, bilen, båten och allt det andra. Men man kan inte vara mjölk.

Hon kan inte vara mjölk. Därför kan den heller inte spillas, och därför kan jag heller inte gråta. Nu är hon frånvarande. Jag är ett Monopolspel, men hon är mjölk.

Det här blev lite invecklat. Det jag menar är att mjölken står i kylskåpet, inte bland Monopolpjäserna. Det gör mig nedstämd att veta det här.

Däremot vet jag också att man kan skulpturera mjölk till vad som helst. Till exempel en sko, en skottkärra, en hund, en bil, en båt och allt det andra. Bara man fryser mjölken.

 Mjölk är bara känslor och saknad och ett minne av henne, men jag vet att hon finns där, i kylskåpet. Jag ska bara låta tiden öppna kylskåpsdörren och släppa in min mentala istid till dig, sedan skulpturerar jag dig till alla mina spelpjäser. Ger dig struktur, och du slipper vara en något så abstrakt som en längtan.

 Tiden är barmhärtig. Den låter mig få dig tillbaka till spelplanen. Om två veckor blir du en konkret, skulpturerad mjölk-skottkärra. Samt skon, hunden, bilen, båten och allt det andra.

/Månen.

Vi syns i kapellet, du vet, källarluckan under mattans högra hörn. Det var det sista jag hörde.

Jag håller på och gör en affär med en gosse. Vi kör undergroundstilen, så det ska vara lite hemligt, lite farligt och lite mystiskt. Går något snett står mitt liv på spel. För det är ju så, när man gör affärer under kyrkor i hemliga källare. Droger och politik är det enda som man kan göra affärer med så hemligt. Min affär handlar om en cykel.

För som ni vet, kära trogna läsare, så blev min cykel söndersparkad av huliganer från Hammarö Utbildningscenter. Men om vi vill få in lite mer spänning, så handlar min cykelaffär dessutom till viss del om att korrumpera Lars Ohly (Vänsterpartister bryr sig inte om pengar, så jag fick använda farmors fiskgratäng som muta), för att Lars Ohly ska hålla en hemlighet hemlig. Jag korrumperade Ohly skattefritt.

Larsa och jag blev vänner under mina mutförsök. Han tyckte att farmors fiskgratäng var så strålande underbar att han frågade om han möjligtvis fick bli kapitalist, och massproducera denna fiskgratäng för att sälja i regeringshuset till skyhöga priser. Jag sa till Ohly att han har ett ansvar som den Vänsterpartist han faktiskt är, och att det vore olämpligt att plötsligt sälja fiskgratänger där.

Han kontrade med att han skulle få monopol på att sälja fiskgratänger, och att monopolet gör honom starkare som kapitalist. Jag tackade och bugade. Bara Ohly kan hålla min hemlighet, så får han vara hur mycket kapitalistsvin han än vill.

Åter tillbaka till affären. Cykeln skall köpas, nu när alla mutor är klaffade. Jag mutade även några småpojkar som såp mig dricka folköl offentligt. Jag sa åt dem att det var besk läskeblask. De trodde mig inte. Jag gav dem några folköl, och de blev nöjda. Så fortsatte jag att sitta där på min bänk. Såg stjärnorna och somnade.

Nu ska jag till kapellet och få den här affären klaffad. Fast först ska jag äta fiskgratäng. Nä. Lasagne. Jag ska bara inhandla en tunna arsenik och en revolver. Sådant kan vara bra att ha, när man gör såna här skumraskaffärer. Går något snett, kan jag alltid skjuta eventuella vittnen, eller förgifta människor som bär på andra människors hemligheter. Som Lars Ohly, till exempel. Såna där Vänsterpartister går bara att förinta med gift.

Olof Palme offrade sig för att de rödgröna för alltid skulle bli immuna mot skott. Efter det att Olof Palme fått sina paltor rödfärgade blev det en start på en ny sorts människor. De som föds som socialister föds också med ett kraftfält, skyddade av Olofs röda blod, och de dör inte i lättaste taget. När de väl dör, så dör de gemensamt. "Alla ska med".

Alla socialister är moderskepp. Spränger man ett, så spränger man moralen i ett helt land. En framtidstro på "gemenskap" dör ut, likt en baguett drar sin sista suck när den fastnar i ett element.

Det slog mig att jag inte kan förgifta Larsa med arsenik. Min flicka är röd. Inte kan jag spränga moderskepp, om "alla ska med". Då förintar jag det jag älskar mest av allt. Larsa får ta väl hand om mina hemligheter, helt enkelt. Så slipper jag eliminera tron på gemenskapen.

Låt mig säga "Det var det det, mina vänner". Nu ska här handlas vapen och cyklar!

/Månen.

För att hon sa att det bara tog fyrtiofem sekunder att läsa mina inlägg så ska jag slå tillbaka. Jag ska skriva det längsta inlägget i världshistorien, för att fler tårar ska slippa spillas. Jag torkar sönder av vätskeförlust när jag är tvungen att gråta över att ingen lägger ned särskilt mycket tid på att läsa mina inlägg.

Jag ger er härmed en revanch. Jag kommer tillbaka, ganska plötsligt och ganska kortvarigt, men det här inlägget ska ändå slå tillbaka. Få er att gråta, istället för att jag ska behöva göra det. Ni ska gråta över att ni inte orkar mer. Ni ska aldrig orka läsa det här inlägget. Det ska bli som en tillplattad och utsträckt redan lång fotbollsmålvakt som fastnat på ett högt berg med handleden. Där ska han sitta och dingla. Och så långt ska mitt inlägg bli.

För snart brinner era ögon upp, eftersom man måste läsa det här inlägget med en hög fart. Tappar man farten så måste ögonen besiktigas, och det har man minsann inte tid med. Inte om man ska kunna läsa det här inlägget.

För att dryga ut med lite extra sega grejer så kan jag ju inleda med mitt liv. Mitt liv går som en fastspikad bräda i en spikfabrik som tillverkar spikhål som inte går att fylla med plugg. Okej, livet leker, men är inte särskilt intressant för er åskådare. Om man nu kan kalla bloggläsare för åskådare. Okej, ni ser mitt liv, men får en lite vinklad syn. Jag är nämligen en lögnare, och då gillar man att få saker att låta lite festligare än vad de egentligen är.

Men livet. Vi kan väl ta livet, för att jag återigen ska hamna på det där spåret. Ja, det där spåret som handlade om att göra ett inlägg så utdraget det bara går. Jag spenderade min första sommarlovsvecka vid Klarälvens delta. Och visst fasen hade jag passionsfruktsoda med mig. Sedan blev det visst Peace and Love, och ja... Det var väl kul. Jag såg några band och gjorde lite saker som hör festival till.

Nu jobbar jag. På ett lager, mestadels av tiden. Ibland är det kul. Ibland får jag köra truck.

Nu ska jag kanske snyta mig. Nä, jag är inte förkyld. Jag ljög - återigen. För att få mitt liv att verka lite festligare än vad det egentligen är. Nä, jag ska alltså inte snyta mig. Det var bara ett försök att få mitt liv att verka vara ett stort jädra kalas.

Och visst är livet kalas. Eller kanske ljuger jag igen. För en lögnare kan inte komma ifrån det där med överdrifter. Kalas finns bara på fina dagar. Och ibland är inte kalas ens roligt. Men, jag har faktiskt firat midsommar under tiden jag var borta. Och det var faktiskt ett kalas. Det här kalaset är faktiskt ingen lögn. Jag åt sill.

Men om vi spolar tillbaka tiden ett dygn så har jag badat. Om vi tar det dygnet, så kan jag säga att jag jobbade med att putsa tältduk för att avsluta dagen med ett litet bad med kamrater och lite päronsaft. I tisdags gjorde jag chiliwok. Det uppskattades. Senare den dagen mumlade min mage lite. Den ville inte bo i mig idag, sa den. Jag sa att den var tvungen. Den bubblades, bara för att jävlas. Jag skrattade lite åt den. Ett lite osäkert skratt, för jag var inte säker på att ett skratt gentemot den skulle föra den på andra tankar.

Magen hämnades lite, men det gör ingenting, för jag lever som en ungkarl nu. Jag bor ensam hemma och så. Äter ur samma tallrik som jag gjort sedan i söndags. Det är faktiskt rätt härligt. Det där med att inte diska.

Och just nu borde jag ta tillfället i akt och länka mitt gamla inlägg "http://moonlander.bloggagratis.se/2007/11/02/341127-spara-disk/". Inlägget heter alltså "Spara disk!". Och som ni märker, så tog jag faktiskt tillfället i akt, och länkade en gammal goding. En av Moonlandes riktiga godingar. På den tiden jag låg på topp, då jag inte var en avdankad tonfisk i ett alligatorhav.

Nu skriver jag saker jag inte vet någonting om, egentligen. Jag vet nämligen inte om avdankade tonfiskar ligger på alligatormenyn. Men det är i alla fall ibland bra att känna sig fri som en fisk, även om det handlar om en avdankad tonfisk. Vi kan väl i alla fall kalla mig för glad.

För visst är jag glad. Den här lite monotona tonen jag använder mig av i det här inlägget är bara ett sätt att fylla ut med så mycket skrift att er hjärna förbereder ett fuskbygge mellan ögonen och hjärnan. Detta fuskbygge är en snabbkoppling, som snart ska falla i bitar. Hjärnan vill gärna ha information, men helst inte den här informationen. Däför anställer den gärna fuskbyggare, så att det här lätt ska gå sönder. Hela inlägget ska raderas, så fort era ögon slutat fokusera på min text.

Men vad är jag, egentligen? Jag snubblar, fast jag bara är en manet. Och det roliga med maneter är att de inte har ben. Jag faller på tanken att jag snart ska snubbla - trots att jag är benlös.

Det är ungefär så jag beskriver dagens inlägg. Låter bloggen falla isär, för att den imploderar. Överexpanderas. Tänjer ut mig själv. Jag är en luftballong.

All den här texten skapar ett engelskt ord för mig. Satisfaction. Med svenska ord kan vi kalla det för hämnd. Jag hämnas för att ni en gång övergav mig. Och slutade tro på Moonlander.

Ty jag har inte sett en kommentar sedan Månen gick ned.

Peace.