Alla inlägg under november 2010

Av Månen - 30 november 2010 22:50

Igår blev jag bestulen på mina bankkort, vilket är mindre trevligt. Om bankomaten hade varit en sån där struts, då hade det varit ok, men nu var meningen att jag skulle få ut pengar. Inte gråt. Jag var tvungen att överge mina två bankkort i en kortautomat i Kil, för att Kil bygger sina bankomater som om de vore strutsar... Eller något annat djur som jag har hört äter allt från glasögon till underkläder.

"Kortet behålls. Glöm inte kvittot". Vad är det för ord som ska försöka verka trevliga? Så jag testade en gång till, med mitt gamla bankkort. Samma gamla visa, igen. Det gjorde mig irriterad, för jag skulle bara ta ut en hundring i bensinpengar till min bensinlösa far.

Är man för en gångs skull god, då straffas man. Kanske är det ett sätt att förhindra inflation? Staten kanske tar mina pengar på kortet nu, för att förhindra pengaflödet i samhället? Nedpissad katalysator. Så arg är jag.

Av Månen - 28 november 2010 22:13

Det som nyligen publicerades på bloggen var alltså mitt bidrag till novelltävlingen i skolan. Hoppas att jag vinner. Glufs, sa Glufsen när han glufsade glufskakor. Det var en riktig tungvrickare jag hade att bjuda på!

Helgen denna helg har varit som Kellogs Cornflakes med trasig sylt på. Inte särskilt trevlig, alltså. Jag har gått runt bland min garderob och snubblat på dörrmattans bokstäver hela tiden. Som om dörrmattan vill att jag sover i containern inatt. Jag känner mig alldeles insnöad på tanken om dörrmattan och dess icke-välkomnande sätt att få mig att snubbla hela tiden. Snöar gör det för övrigt. Så det hade varit kallt att sova i en container inatt.

Flickans brorsa rider på tåg och får i sig några klumpar adrenalin till kvällsfikat. Han plankar SJ-tåg och gråter sig från Göteborg till Varberg. Det är nice... Bara man spelar med folks känslor, ljuger lite då och då, då klarar man sig från Bryssel till Peking, och hinner med en pisspaus i Australien samtidigt. Ja, medlidande är vad Sveriges företag faller på. Om man faller för människors lidande, då faller företaget ned i en hög med papper gällande nummer till konkursförvaltare och skuldsedlar. Medlidande är världens börda.

Peace.

Av Månen - 28 november 2010 21:59

Efter vulkanutbrottet låg en varm aska över jorden, och lite varstans låg het orange lava i en annars väldigt grå värld. En enorm mängd människor hade dött och fått en andra chans, men runt tusentalet människor överlevde katastrofen. Det var denna katastrof som de levande kallade "Världens undergång". Av de döda kallades det "Frisläppningen".

En enorm mängd av människorna som dött i Frisläppningen hade fått sina själar bevarade men blivit utan kropp, de hade blivit "bostadslösa", som man kallade dem. Själar som inte bestod av någon som helst materia, och som kunde förflytta sig var som helst, när som helst. Det var den fulare sorten man kunde bli som död. Men så fanns det också de själar som hittade ett "hem", alltså en kropp. Det var själar som kunnat flytta in i andra döda människors kroppar. Sedan fanns även de själar som bara försvann. Frisläppningen hade alltså gjort ungefär hälften av undergångens döda själar till någonting som kan beskrivas som en kall ånga, några hade haft turen att bli eremitkräftor i andra människors kroppar, och vissa raderades ut helt.

Alla de döda var ett mycket vänligt folk, de skrattade, skämtade och upplevde döden som en konstant orgasm, och ingen av dem förstod varför de levande alltid varit så rädda för döden. Döden hade skänkt dem en enorm eufori, en enorm avkoppling. Men det var bara de döda som visste att livet efter döden erbjöd en lycka starkare än lyckan hos ett jollrande barn. De människor som fortfarande levde kallades "De olyckliga", i zombiefolkmun. .

Koa G’ul "Ear ring" var en av de döda, en man som etablerat sig i sin svågers föredetta kropp, med skillnaden att detta kadaver med ny själ nu hade konstant ruttnande hy och ögon lika svarta som havets botten en novembernatt. Koa G'ul var en av de få döingar som ännu inte funnit lyckan i den njutning som dödens ständiga orgasm innebar, ty han tänkte på den starkaste njutningen som livet erbjöd, och detta var den enda njutning han ansåg vara fullständig. Döden var ingenting mot det han upplevde i livet, det som då kallades "kärlek". Detta hade han tänkt på i flera år nu, utan att kunna njuta av sitt euforiska tillstånd som död.

Han tänkte på sin älskade Anette som han hade haft i sitt föregående liv. Att älska denna kvinna, det var minnen som fick hans kolsvarta pupiller att vätas, trots hans tillstånd där döden tvingade honom till en glädje som han ständigt försökte trycka undan. Han mindes Anette så tydligt, men han mindes inte hur man älskade längre. Han hade inte träffat Anette i dödens rike, och tankarna kring henne fick Koa G'ul att på något underligt vis hamna i ett väldigt sorgligt tillstånd, vilket ingen annan döing lyckades med, på grund av de dödas ständiga lycka. Kanske hade hon blivit en sån där kall ånga, en "bostadslös" gengångare, eller hade hon intagit en annan människas kropp? Det fanns ju även en risk att hon hade upplösts helt, eller fortfarande var en av "De olyckliga".

I sitt sorgliga tillstånd gick han längst med ett bostadsområde täckt av grå, stelnad lava och lyssnade på andra döingars skojande och lyckliga skratt. Han började minnas svagt vad som hänt precis innan katastrofen, där fanns någon slags hinna som separerade honom från Anette, och infernot fanns bara på hans sida av glaset. De hade kollat varandra djupt i ögonen, han hade sett hennes tårfyllda ögon som en klarblå ocean som sugits ned i en virvelvind av tårar. Precis innan han brunnit upp, hade han kysst den tunna glashinnan där hon höll sin hand.

Han strövade fram och tillbaka, och fick aldrig någon ro, då han ständigt tänkte på Anette och hennes sista blick, de ögon som var blå som den förra världens ocean. Han bestämde sig för att fråga en av de hysteriskt skrattande döingarna om han visste något om Anette och hinnan. Mannen sa att det fanns ett register över alla människor som överlevt "Frisläppningen", i staden Rom, men det var bara rykten som han hört, för det fanns bara en enda "bostadslös" som förflyttat sig till Rom, sedan katastrofen. Detta för att människorna hatar rädslan, och döingar är någonting som hör till människors rädsla. I de dödas rike respekterade man mänsklighetens rädsla.

Och hinnan, det var tydligen någon slags misslyckad belöning, för att man varit en god människa, och trott på Gud. Men som alla döda visste, var det skönare att vara död. För alla utom Koa G'ul, då, som ständigt tänkte på Anette, men glömt bort hur man älskade. Tankarna gick ständigt kring Anette, som var den så sköna, goda kvinnan som för längesedan stal hans hjärta. Hon som blivit belönad med överlevnad, samtidigt som hon fick se sin honom brinna upp, utan att veta någonting om den eufori som livet efter döden innebar.

En liten del av Rom hade överlevt vulkanutbrottet, likaså några små ställen till på jorden, ibland bara enstaka hus. Hur det kom sig att små samhällen överlevt, det var för att det fanns zoner på jorden som skyddats av en konstig hinna, gjord av någonting glasaktigt, som stötte bort all lava under katastrofen. Detta var Guds sätt att belöna de levande. Det var alltså denna hinna som skyddat människorna från att möta döden, likaså skyddat byggnader från att dränkas av metertjocka lager av lava. Men efter att all lava stelnat hade hinnorna försvunnit, och formationerna av lava låg runt de små samhällena. De små samhällena var ett vattenhål av liv i en annars död värld, dock en väldigt lycklig, död värld.

Ja, Rom, det var Koa G'uls nya mål. Han var tvungen att finna registret, för att se om Anette hade haft oturen att överleva katastrofen. Även om chansen fanns att det minne han hade Anette bakom glashinnan kanske bara var en dröm, och att hon egentligen traskade någonstans på de gråa lavaformationerna i dödens rike, så var det något som intalade Koa G'ul att söka sig till Rom. Sådana som Koa G'ul, alltså "eremitkräftorna", kunde inte förflytta sig till andra platser, så som "De bostadslösa". Koa G'ul funderade på hur han kunde hitta Rom, för det var svårt att hitta i en värld som såg likadan ut, bortsett från de vattenhål av liv lite varstans. En grå, oändlig, hård ocean, utan riktmärken. Det var så hela världen såg ut.

I de dödas rike ansågs man vara lyckosam om man hade lyckats hitta en kropp att placera sin själ i, men nu tyckte Koa G'ul att det var "De bostadslösa" som haft tur. Det var ju bara "De bostadslösa" som kunde förflytta sig till andra platser bara genom att tänka på dem, och det var det han ville just nu. Han flöt runt i sin kropp och hatade all sin existerande materia. Sedan beslutade han sig för att begå det som ansågs vara den enda synden i de dödas rike, det som kallades för "Själsutlåsning". Det går ut på att man som "eremitkräfta" blir en av "de bostadslösa", vilket är någonting otroligt fult i de dödas värld, eftersom man ser ned på "De bostadslösa", så som människan ser ned på alkoholisten i rännstenen. Men som själ kunde man alltså, om man verkligen ville, undslippa allt materiellt, allt som ansågs vackert. Det var bara att slinka ut genom munhålan, om man så kände för det. Och det var precis det som Koa G'ul gjorde.

Han lämnade sin ruttnande kropp, som snabbt besöktes av en "bostadslös". Ett kyligt, ekande skrik hördes över hela världen, för alla de döda upplevde en isande känsla av på grund av synden "Själsutlåsning" som nyss hade utförts. De dödas skrik hördes över hela världen, och alla i de dödas rike undrade vem syndaren kunde vara. Att uppleva någonting sådant, mitt i en evig orgasm, är som att någon långsamt sätter sig på en stol, när dina testiklar ligger under stolsbenet. En fruktansvärd känsla, även om människorna i livet bara hade upplevt det som en "isande känsla". Men Koa G'ul var stolt över sin nyligen utförda "Själsutlåsning", och kände sig fri som den kalla formen av ånga han nu var. Sedan, innan de döda hann uppfatta vem syndaren var, tänkte han på Rom, och förflyttade sig dit, lika snabbt som de döda hann påbörja sin visklek, för att få fram vem av de döda som syndat.

Det var här i Rom de mesta levande höll till, ty de vågade inte lämna det som fortfarande kunde kallas "den levande världen". De som överlevt Världens undergång var få, men runt femhundra av dem bodde i Rom, resten var utspridda lite varstans överallt i världen. Varenda gata vaktades av människor som tvingades vara vakna tjugo timmar per dygn, för att vakta gatorna från döingarna, som var människornas största skräck. Koa G'ul visste att människorna inte kunde döda honom igen, så han svävade fritt genom Roms gator, utan att respektera deras rädsla för honom. Han hittade arkivet i utkanten av samhället, i en källare under stadens biblitotek. Här kunde han bläddra fritt utan att någon människa vågade störa honom.

Någon timme hann passera, innan han hittade henne i boken. Bokstäverna var som en reflektion av regnbågen, tycktes det som. Glädjen som Koa G'ul fick av att se hennes namn, Anette Sveadottír, var precis som vad det var för en människa att återigen uppleva vackra färger, efter katastrofen. Koa G'ul lärde sig nämligen att älska igen, efter att ha sökt henne så länge. Bara hennes namn gjorde honom såpass hoppfull om kärleken, att han återupplevde den.

Där stod exakt var hon bodde, och han tänkte på platsen, och förflyttade sig genast dit med sin själsliga form av teleport. Ett rödbrunaktigt tegelhus, inramat av nedsotade, döda buskar. Där inne satt hon, denna otroligt bleka människa med smutsigt brunt hår och en kroppshållning som tydde på att hon var döende av sorg, vänd med ryggen mot honom. Han närmade sig med sin kalla ånga, och smekte henne över kinden. Hon skrek till av fasa, och vände sig om, och precis i det ögonblicket, då hon hade öppen mun, sköt han in sin själ genom hennes munöppning, och slog sig till ro.

Ska man vara död, kan man lika gärna vara död i den man älskar. Det Koa G'ul "Ear ring" nu upplevde var en verklig evig orgasm, det han sökt ända sedan han dog. Han delade själ med Anette, vilket är verklig lycka. Anette slog sig till ro även hon, och dog, tillsammans med mannen som gått från levande, till eremitkräfta, till bostadslös, till hennes siamesiska tvillingsjäl, bara för hennes skull...

Av Månen - 25 november 2010 20:51

Åh. Jag har blivit arton och slösar pengar som om jag vore gjord av gyllene neonskyltar i Las Vegas. Och det är Las Vegas jag ska ta er till nu, mina vänner. För mitt pengaslösande handlar om att jag blivit Bingohaj.

Det hela började en dag som alla andra, fåglarna kvittrade på fönsterbrädet och brödet grimagerade elakt mot mig. Det var morgon, och mina ögon var småfuktiga av att inse att man har en värld att vakna upp till... Idag igen. Oj, vad mycket pengar du har, tjöt sjöjungfrun från badrummet. Och jag lockades av hennes Bingotankar. Hon hade stora bröst och låg naken, med sin fiskiga kropp.

Du är så sexig, damen, sa jag till fiskfruntimmret. Du borde börja spela Bingo, sjöng hon från badrummet, som svar. Och aldrig har jag nekat en naken fiskmänniska någonting, så därför började jag spela Bingo. Jag gick till Bingopalatset med min vän Thewbvardastian, och visst fick man mäktiga adrenalinkickar av detta Bingospelande. Människorna runtom mig var runt sjuttio, och såg ut som om deras liv gått ut på att putsa trottoarkanter/alternativt jobbat på Samhall hela sina liv. Det var sorgligt att se en flock människor som roas så av denna primitiva syssla. Jag tror att dom var väldigt ensamma.

Så jag gick hem och frågade sjöjungfrun varför hon lurat mig till att börja spela Bingo, när det bara var ensamma stackare som spelade Bingo. Hon svarade att hon ville skiljas, och att syftet med att gå till Bingohallen var att jag skulle få uppleva ensamheten, så att jag kunde göra mig beredd på vad ensamheten innebar.

Jag tackade henne för att hon visat mig vad Bingo var. Sedan låg det aldrig mer någon fiskmänniska i mitt badkar.

PS:Jag köpte även två tialotter och spelade på Jack Vegas-automater. Arton år erbjuder mig ett helt nytt liv. 68 kronor gick åt till mitt spelberoende idag.

Av Månen - 23 november 2010 21:38

För mycket sömn får mig att må som om jag hade bott i Fritzls källare i femton år. Jag hade tröttnat på min syster, alltså. Hon som bara ligger bredvid mig och skriker, medan jag får massa äckliga inavlade systerbarn. Så känner jag mig, när jag sover för mycket.

Jävla syster som bara ska skrika så mycket. Jag somnade i fyra timmar efter skolan, och känslan av en utsövd Måne går inte att beskriva med endast ett inavlat syskonbarn. Jag mår som om Guddeludde sparkat mig i testiklarna och gjort mig gravid i ögat. Depressivitet är ett annat ord för inavel.

Äckligt att veta att jag är min systers barn, alltså.

När jag är på sånt här humör så vill jag varken se på film eller slicka på nyasfalterade cykelvägar. Jag vill bara greppa tag i en stjärna och fiska fridlyst torsk någonstans i vintergatan.

Dags att ta till flaskan. När den enda lyckan man finner i livet bara går att uppleva genom att göra i ordning sin fiskeutrustning och bege sig några ljusår bort, för att fiska fridlyst torsk, då är det bara drickandet som kan få mig att tro att torsken nappar.

Dessutom får jag inte boka uppkörning än. Trafikskolan är ungefär som att tvingas ersätta ölkorv med fridlyst torskavföring. Dyrt och äckligt! Trafikskolor borde förbjudas i Svea Rike!

Dessutom läser min mentor min blogg. Det är därför bloggen varit nere i några månader. Var i galaxen finner man lugn och ro nu för tiden, egentligen?

Presentation

Omröstning

Idag ska jag göra en ny omröstning på bloggen. Är det en bra idé?
 Ja! Kanonbra, Månen!
 Nej. Sumpa den idén.
 Hmm. Detta är ju omröstningen..
 Lägg ned bloggskrället.
 Heja kommunisterna!

Fråga mig

28 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards