Det är hårdare tider nu, tyvärr, och intresset för denna bloggen är svagt. Jag vet inte om ert intresse är svagt, och jag förstår om ni upplever mig som en svikare nu...

Men jag tänkte testa att blogga på http://www.nattstad.se/TheMoonlander i framtiden... Det är så att min ekonomi är lite dålig, och jag fick ett lite häftigt erbjudande om pengar på den sidan. Eller ja, alla får det erbjudandet, men jag tänkte att det var värt en chansning! Så jag slog synten i garaget och hoppade över ån, så att säga!

Men jag lämnar er inte, det tror jag inte. Jag kan titta in här och berätta då och då, om hur mitt nya liv som brat är. Annars kan ni ju alltid följa mig på ovanstående länk. Peace out.

(And I'll be back. Detta är ju ändå min barndom. När pengar inte är viktigt i världen längre, så lovar jag att jag ska använda en psykologisk försvarsmekanism kallad regression. Den går ut på att man drar sig tillbaka till barndomen... De bekymmersfria dagarna, oberoende av pengar)

Peace out. Igen!

På jullovet var jag i dansklandet, där man bland annat kan köpa körsbärsvin för 16 danska kronor. Körsbärsvin är förvånansvärt gott, tycker jag, så jag köpte en flaska. Annars rullar stenen på, men sluttningen är inte oändlig.

Mitt företag, som går ut på att smälta ned vägskyltar och producera roliga leksaker istället, gick nyligen i konkurs. Polisen tyckte att min verksamhet var olämplig, men jag tyckte att världen tillhör barnen, inte vuxna bilister. Så jag skrev en dikt, när jag insåg att barndomen förlorat mot vuxendomen.

Det är inget fel, det är en del av planen
världen är till för djuren och barnen
Vi står här, endast för att att förstöra
Vi vet vad som är rätt, men vågar inget göra
Vi är väl medvetna om vår smutsiga existens
Mänskligheten, samhället, är vår enda referens
Vi ska vara som andra, för ingen vågar våga
Planen, om den kunde höra, då skulle jag fråga
Varför inte en utrensning på en halv befolkning?
Så vi får fason på världen, utan att själv ge en tolkning?
Planen borde aldrig tillåtit det, men kände sympati
Vad är det egentligen för jävla värld vi lever i?

Mer kan inte skrivas. Barn har ingen chans att kämpa mot deras värsta fiende; tiden.

Natten långt ifrån dödar mig. Natten är världens vackrade flicka. Flickor dödar aldrig.

Stjärnorna ligger bakom vågor av dimma, och jag cyklar i en smältande stad, som en kronisk huvudvärk, i ett ålderdomshem hos en svältande, misskött gammal man. Lika kronisk är dimman, som tycks smälta ned all blank asfalt. Idag är asfalten blank.

Asfalten sörplar i sig sitt nykokta té, som smälter världen. Dess plusgrader dödar min vinternattsdröm. Denna dag är en mulen dag.

Stjärnorna är en kindsmekning från den vackra flickan. Morgonen är en det krossade hjärtats första hopp om en dödande smalbensspark. Dimman utelämnar stjärnorna. Smalbenssparkar dödar inte. Hjärtan har inte smalben. Flickor dödar aldrig, så som morgondagen gör, då när nätter dör

PS: Fick för mig att skriva något trams, som lät poetiskt. Sånt tänker man på, när man cyklar mitt i natten och hela staden smälter. Plusgraderna gjorde mig blöt... Därför straffade jag den, genom denna hatiska dikt.

   Visst finns det en anledning till att hon kallas Pessimisten. Men just för att hon alltid varit "Pessimisten" för mig, ska jag hämnas på hennes nedvärderande syn på världen. Inte för att jag aldrig avskytt världen, för det har jag. Men för att ge tillbaka för gammal ost, så att säga.

Saker jag inte diggar:
- Folk som inte kan beställa glass på vintern.
- Folk som inte gillar frukt.
- Folk som inte tål folks politiska åsikter.
- Folk som inte tillåter att man har T-shirt under tjocktröjan.
- Folk som är otroligt vackra, men vägrar erkänna det.
- Folk som inte gillar hundar.
- Folk som tuggar *censur*.
- Folk som är födda 94:a.
- Folk som har tyskar som husdjur.
- Flickor som inte är särskilt duktiga i köket.

Detta är alltså vad jag ogillar. Men jag tror ändå att jag gillar sammanslagningen av det hela. Om man skulle skapa en människa som såg ut ungefär så här, fast med väldigt mycket fler fördelar än de nackdelar jag räknat upp, då skulle det kanske finnas en chans att jag älskade denna människa.

Jag borde göra en lista på saker jag diggar också. Då kan den som vill känna sig älskad få ställa sig i kö, för att få en chans att bli älskad av mig. Men kom då ihåg att man behöver en sammanslagning av det negativa och det positiva för att jag ska bli nöjd. För att nå komplettheten i en älskad människa behövs världshistoriens mest underskattade kryddor: Kaos och motsatser. Min supermänniska ska vara en pluspol och en minuspol, samtidigt.

Saker jag diggar:
- Flickor med brunt hår.
- Flickor med snälla mormödrar från Tyskland.
- Folk som behärskar språket bättre än mig.
- Flickor från Västkusten.
- Flickors bröst.
- Folk som är musikaliska
- Flickors mjuka kroppar.
- Folk som gillar i princip samma mat som mig.
- Folk som åker longboard.
- Folk som utövar alpin sport.
- Folk som gillar i princip samma musik som mig.
- Flickor som är vackra.
- Folk som känner sig handikappade utan en cykel.
- Folk som skriver brev till mig.
- 94:or som representerar 94:a-kullen på ett bra sätt.

Är du möjligtvis rätt människa för mig? Om du känner att du är denna kombination av negativa saker och positiva saker, denna plusminuspol, i så fall: hör av dig! Jag lovar att älska dig mer än vad jag älskar vörtbröd med smör, ost, julskinka och Varbergs drömsill.

Du är min drömsill. Min varbergska drömsill.