Jag tävlar lite med mina blodådror. Det handlar om vem av oss som kan dricka mest grädde utan att någon av oss blir igentäppta.

Hur jag annars sysselsätter mig som arbetslös, det är inte en enkel fråga att svara på. Kanske är jag, genom min talanglöshet, dömd till evig arbetslöshet, vilket vore sorgligt, eftersom jag själv inte är tillräckligt kreativ för att veta vad jag kan syssla med om dagarna. Det måste någon arbetsgivare lista ut åt mig.

Jag lurade även Facebook att jag fyller år idag, vilket är ett återkommande bus i mitt liv. Jag lyckas alltid lura en handfull människor (En fundering: hur många människor ryms egentligen i en hand?) att jag konstigt nog fyller år ungefär elva gånger per år. Att de aldrig inser att jag är en lurig spjuver. Jag funderar på om jag är som den där vargen som aldrig kommer, fast som senare äter upp väldigt många får. Fast alltså pojken. Mina födelsedagar blir inte så speciella när jag verkligen fyller år.

Men en födelsedag hit och dit kvittar totalt för mig, egentligen. Jag blir ju bara äldre nu för tiden, vilket oroar mig. Snart börjar kromosomerna snurra runt i mig, och med åldern kommer förökningar. Mina kromosomer kommer snart att få en trettiosjuling, och jag kommer snart få en unge. Jag bara undrar hur det egentligen är att ha en förståndshandikappad far.

Låt aldrig Downs syndrom bita sina snuskiga gaddar i mina åldrande fingrar. Och låt inte min framtida son bli varken narkoman eller vegetarian. Ja, han får inte missa livets fina sida. Grovt bröd, med ett några centimeter tjockt lager smör, en tredjedels burk saltgurka, samt en pannbiff ovanpå det.

Tack Gudde.

PS: Skänk en tanke till Över-Fisko.

/Das Mond.

Jag sitter ofta och funderar på hur det kommer sig att så många människor plötsligt börjat bryta mot jantelagen. Det är lite av ett mysterium. Ändå försöker jag ibland själv. Det handlar om att vill sätta mig själv i centrum, och att jag ofta ser mig som en bättre människa än många andra, men det är jag inte.

Jag lärde mig ett nytt ord för längesedan. Min psykologilärare slängde fram ett ord, och jag analyserade det. Jag tyckte det lät intressant. Ordet var "ambivalent". Jag beslutade genom sammanhanget av ordet, att detta skulle vara en synonym till kluvenhet.

Sedan dess konstaterade jag även att ambivalens är mitt ord, och att jag många dagar slås mellan allvarlig och ej allvarlig. Sedan dess konstaterade jag även att jag ofta försöker bryta mot jantelagen, men samtidigt respekterar jantelagen mer än vad jag respekterar dem som är tillräckligt intelligenta för att gå på universitet. Jag slås även mellan de två världarna disciplin och frihet, och dessa världar får kompromissa hur de än vill, men lösningen för "ETT KUL LIV" hänger i alla fall inte ihop med disciplin. Man kan väl kalla detta för ett moraliskt krig, fast där just moralen är slagskämpen (som tyvärr vinner i allt för många sammanhang).

Jag hatar tanken på människor som försöker göra sig märkvärdiga och anser att pengar i massvis gör dig till en bättre människa. Samtidigt försöker jag med samma sak som snobbarna, genom att göra mig lustig för att jag i min egna värld tror att jag är en lustigprick. Men om jag sedan ser på vad jag gjort, inser jag att jag inte lyckats. Jag är inte bättre än någon över huvud taget på någonting, och jag vet inte varför jag förr i tiden fick för mig att jag ens hade någon slags talang. När jag nu insett detta, så borde jag aldrig mer försöka dra ett skämt. Ett skämt är en väg för någon att försöka göra sig bättre än alla andra.

Jag lyckas aldrig göra någonting, för jag är egentligen inte bra på någonting. Genom detta bryter jag mot jantelagen, men det hela blir en paradox som sedan vänder det hela tillbaka till att jag trots allt inte var bättre än någon.

Paradoxen lyder:
"Jag försöker vara bättre än alla andra, men lyckas aldrig, eftersom jag är sämre än de flesta på allt."

Har jag brutit mot jantelagen? Ja. Lagen säger att man aldrig ska tro att man är bättre än någon annan. Så varför nämnde jag ordet paradox? För att bevisa att jag har ett bra vokabulär (som dock nu visade sig felaktigt). Och nu sa jag ordet vokabulär istället för ordförråd. Dessa ord är bara ord som försöker framhäva hur duktig jag är på det svenska språket.

Men jag är inte bra på det svenska språket, och jag vet inte vad som får mig att tro att någon ska läsa detta. Det jag precis skrev har ingen betydelse för någon, och jag ska inte tro det heller. Jag ska sluta tro att jag tillför någonting till samhället.

Det är tur att denna offentliga dagbok bara sträcker sig såpass långt att den bara når de människor som behöver sig en dos jantelag för att klara resten av livet. Alla behöver en rejäl dos jantelag, och speciellt jag. Nu i detta ögonblick tilldelar jag mig själv en käftsmäll för att jag vid ett tillfälle skrutit om att jag klarat Matte B. Det är ingen prestation som omvärlden borde få ta del av genom skryt från en glappkäftig skrytmåns som förtjänar antingen ingenting alls i världen, eller möjligtvis hängning.

Förresten är faktumet att jag driver en blogg ett sätt för en människa att försöka uppmärksamma mänskligheten om sig själv. Därför bryter även bloggverkstaden mot jantelagens principer. Här borde jag ha en käftsmäll eller en hängning till.

Jag ska bli jantelagens första riktiga trotjänare. Det enda sättet att aldrig tro att man är bättre än någon, är att ligga i ett hörn och aldrig öppna käften, eller att frivilligt anmäla sig som sexslav till någon rysk ensamstående trebarnsmor.

Fem tips på hur du håller dig inom ramen för jantelagen:

Dröm aldrig om någonting.

Bli aldrig intresserad av någonting.

Fördöm kärleken.

Ha ingen framtidstro.

Dö.

Livet gör det enklare att bryta mot jantelagen, eftersom man har större möjlighet till handlande. Därför är tips nummer fem mitt bästa tips på hur även du ska bli jantelagens trotjänare.

/Jantelagens pionjär (Inte Aksel Sandemose).

Jag inser ofta att andra människors liv är tråkigare än mitt eget, och ändå tycks de inte fundera på vilka möjligheter de har. Ja, det finns både hängning, piller, iscensatt bilolycka och boul att sysselsätta sig med. Det sista alternativet används främst av de som är nära döden den naturliga vägen. De andra alternativen är bara lämpliga sysselsättningar för samhällsbördor, alltså såna som jag.

Jag är arbetslös.

Även om min längtan bort från livet tycks ha funnits inom mig i flera år, är det först efter studenten jag riktigt funderat på om jag egentligen är bra på någonting. Genom en rannsakning av mig själv har jag kommit fram till en slutsats, som jag dock grunnat på ett tag.

Jag är en samhällsbörda.

Om jag studerar de bläckfiskdrag jag kan se i mig just nu, kan jag konstatera att 1: Jag gillar bläck. 2: Jag gillar fisk.

Är detta saker som en människa bör hålla kvar vid, och se som motivation till en morgondag? Jag konsumerar inte väldiga mängder bläck, och fisk äter jag bara på Fisksöndagen, som tyvärr bara inträffar vart fjärde skottår. Dock ser jag väl ändå detta som konsumtion. Eftersom hela mänskligheten bygger på konsumtion, borde mina två bläckfiskdrag göra mig mänsklig.

I och med mitt konstaterande att jag trots allt är mänsklig, om man bortser mina bläckfiskdrag, borde jag även konstatera att jag har känslor.

Att konstatera att jag har känslor är dock svårare än att konstatera att jag har två bläckfiskdrag. Jag vet inte om jag har känslor. Kanske borde jag köpa mig en låda av denna bristvara.

/Bläckfisken.

Eftersom jag återigen stöter på en natt, kan jag lika gärna konstatera att natten är en väg till det som imorgon kallas idag. Denna dag skulle jag kunna kalla för en hypotes, och morgondagen blir min slutsats.

Det jag tror kommer hända imorgon är att Libyens kvarlevor av dess parlament kommer ringa upp mig, för att fråga om jag kommer till jobbet imorgon. Jag har nämligen precis bytt identitet, och kallar mig numera för Khadde. Precis som Libyens föredetta ledare. Jag tror att varken jag eller Khadde 2 kommer till jobbet imorgon.

Allting är självklart ett missförstånd, som skett genom att telefonkatalogen plötsligt fått två stycken Khadde. Jag är den ena. Alltså kommer 50% av de som försöker ringa till Khadde imorgon ringa till mig. Jag hoppas på många samtal. Men nu med min nya identitet kan jag beställa glass utan att någon frågar mig om jag har pengar. För i och med min presidenttitel (även om det är en så kallad "F.D-presidenttitel"), så är det bara att hävda att man till stor del äger ett land.

Den som då skällt på mig för att jag inte betalat min glass, får då snart ett argt telefonsamtal. Ja, så brukar jag behandla människor nu för tiden. Eftersom jag numera får många arga samtal, eftersom det är många som valt att klaga på min namne, brukar jag bara dela ut utskällningar genom att lämna över min mobiltelefon, för i denna pågår oändliga utskällningar. På så vis kan jag skälla ut näsvisa cafébiträden, utan att röra varken min eller stämband. Ja, människorna från andra sidan luren betalar till och med en hög summa för att ringa från Libyen till Sverige, bara för att hamna hos ett cafébiträde som nyss sålde en gratis glass till mig. Efter dessa utskällningar som varken jag eller cafébiträder förstått, har jag förhoppningsvis gjort detta biträde en aning förvirrat. Och det slutar förhoppningsvis med både gratisglass för min del, och höga telefonräkningar för den Libyska befolkningens del.

Min namne Khadde, eller Khaddafi, han har tydligen inte kvar sitt land. Men det är tur att jag kan utnyttja hans identitet till att roffa åt mig gratisglass. Identitetsstöld är inte så dumt, ändå. Ibland ser jag Khadde nr 2 lite som en bror till mig. Jag undrar ganska ofta hur det är att äga ett helt Libyen. Det är nog större än att äga några tusenlappar och en flaska rosévin.

/Khadde.