Med åren har jag blivit allt mer kritisk mot det mesta. Speciellt har jag haft tid att kunna kritisera mig själv för att jag en gång i tiden bröt mot den viktigaste lagen av dem alla - Jantelagen. En gång i tiden trodde jag att jag var någonting speciellt. Idag är jag bara bara på låtsas.

Jag sitter och kollar på bilder från förr, och tänker på den uppnosighet jag bar inom mig. Hur jag hela tiden tänkte att jag hade ett behov att synas. Förr i tiden fanns det en liten rebell inom mig, som ville stå utanför systemet. Nu står jag här utan någon möjlighet att bli verklig igen. Och i dagsläget känner jag att herr Jante är den enda människan jag kan luta mig tillbaka mot, för jag har lärt mig att jag aldrig ska synas. Och jag ska aldrig vara bättre än någon annan.

Bortglömdhet är medicin för min själ. Jag ska glömmas bort, och vid min död ska min gravsten växa igen. Jag vill inte synas, aldrig bli någonting och aldrig bli uppskattad. Ett steg jag gjort i rätt riktning är att jag bytte min födelsedag, dagen innan min födelsedag, på Facebook. Då slapp jag alla dåliga människor som gratulerar folk de inte ens känner. Och att gratulera någon, vare sig man känner människan eller inte, bryter mot jantelagen. Gratulerar du så syns du!

Se mig aldrig.
Tack på förhand!

Här ser ni den Måne jag faktiskt försöker framstå som, men för den som är uppmärksam kan man i denna bild se ett övervakningssamhälle. Solen i det högra hörnet bevakar varje höftben jag brutit, varje mjälte jag punkterat och varje smutsfläck jag tvättat bort. Borde jag fortfarande vara lika lycklig?

För er som är gamla läsare vet ni att jag på denna bilden faktiskt hade brutit höftbenet när jag var ute och rastade min sköldpadda Leonardo och därmed fått en trasig gångstil. Men bilden framhäver ändå den lyckligaste månen som tänkas kan.

Ibland är jag faktiskt inte glad, utan tänker på vilket jävla mysterium världen är. När jag funderar på detta ser jag mig som en utböling som inte längre platsar bland Reinfeldts planetarium. Ibland tänker jag att jag är en ljusblå snubbe som kanske ser ut som killen bredvid den gråtande månen. Fast egentligen är jag bara en gråtande måne.

När jag nu illustrerat två emotionella klotformade stenklumpar i omloppsbana runt jorden kan ni kanske förstå att jag inte är den gladaste pricken i universum. Detta beror på att världen för mig är ett mysterium med nycklar som inte låser upp alla sköldpaddsskal i min sköldpaddsstad där jag är vaktmästare.

Jag tycker att det svenska samhället är en tragisk klump misär med för högt kolesterolvärde, som därmed blir utsatt för större risk för hjärtinfarkt. Jag tycker att många svenskars syn verkar putsas av fönsterputsare i strejk, och man väljer att istället för att ge fönsterputsarna högre lön, lyssna till regeringar och tjocka dumbollar. Dessutom tycker jag att bristande intelligens är ett eskalerande problem, och man borde uppvisa åtminstone något tecken på denna bristvara, annars har staten mitt tillstånd att agera bödel.

För att bevisa att Sverige är detta sjuka land, med hög risk för hjärtinfarkt, kan jag göra en punktlista.

1. Människor bryr sig mer om att vara fula och ha gult hår med bruna utväxter i hårbotten, istället för att bry sig om sin överlevnad. Detta är ett verkligt I-landsproblem. Vi blir fula och överlever ändå, vilket innebär att vi avlar fula barn för framtiden.

2. Den svenska skolan har blivit en lekplats och ett sätt för valrossar att äta tamagotchis.

3. Människor tycker att Gucciväskor är mer värt än en god frukostmüsli.

4. Folk har ingen humor.

För att Sverige är ett så skumt övervakningssamhälle med stor risk för hjärtinfarkt, tänkte jag visa vilken elaking det är som smyger på oss hela tiden:
 

Här har ni snubben som smyger på mig varje gång jag äter gurka eller bryter höftben. ÅT FANDERS MED TRYGGHET OCH ÖVERVAKNINGSSAMHÄLLE!