Så kom den dagen som jag pratat om sedan jag började få en uppfattning om vad världen handlar om. Dagen då jag står i kö till pensionsmyndigheten. Hela jävla livet är en kö till den där myndigheten, och att stå i kö är det tråkigaste jag vet.

Jag har ett jobb nu, där mina tankar inte riktigt får den plats de egentligen förtjänar. Numera finns det ingenting mer värt att formulera, för allt jag skulle nämna skulle ändå bara handla om PLU-koder, arbetsbyxor och myndighetsålder inför dessa byxor. Jag har blivit arbetsbyxmyndig, vilket innebär att numera får jag jobba och tjäna hur mycket pengar jag än orkar inhämta, om det inte bara vore för att det vore så förbannat tråkigt. Tristessen begränsar inte min ekonomi, dock mitt liv. Och arbetsbyxmyndighet är inte på något vis lika spännande som den klassiska byxmyndigheten.

Jag skulle kunna förklara för er vad jag har för uppgifter, så kan ni få ett humm om vad grabben som en gång red på sälar och slogs mot vuxendomen idag gör. Jag handlar mat åt pensionärer (en sådan som jag önskar bli), och de skriver fina listor åt mig som jag ska försöka tolka så verkligt som möjligt. Om jag blundar och ens nuddar en säl i mina tankar, går allt åt stöpet, så sälrideri har jag inte tid med längre. När väl all mat är plockad ska maten köras ut, vilket naturligtvis inte jag gör, för man ska fanimig inte uppmuntra en man dömd till evig tristess till att för en gångs skull se ljuset när man bor på polcirkeln och det är januari. 

Idag är jag vuxen, och det känns nästan som att vuxendomen filéar alla de sälar som en gång i tiden var min bästa vänner. Jag är en sälslaktare som säljer mina bästa vänner till kapitalister och övriga människor med ett intresse för pengar. Mina tankar är slavar åt världsmarknaden (Hemköp). Just nu cirkulerar allt kring att bli rak i ryggen och inte vara en sån förbannad ungjävel, men jag önskar ändå att jag kunde blivit kastratsångare istället för matplockare. Även om man blivit kastrerad, har man ändå någonting pojkaktigt i sig hela livet, vilket man som matplockare dessvärre inte har. Man måste vara seriös.

Och om det är någonting som kan kallas för hopp, så är det ändå drömmen om att jag kanske kan köpa mig en ficklampa (Ultra megalight darkfighter flashlight, 49:95) på Hemköp, med batterier som passar till den (SEAL ultra, 24:75), så att jag möjligtvis kan hoppa i en isvak någon av dessa eviga nätter och hitta mig en säl att rida på. Fast alla sälar är så rädda för mig just nu, för att jag i sälvärlden kallas för "Elof sälmassaker-monstret". Elof är mitt slaktarnamn och mitt alterego.

Ja, det jag nu försökt säga är att jag lämnat alla mina älskade vänner i en sälpark, men det enda jag har att ge världen är en sälspark. Jag bor numera i Göteborg, jobbar på ett enformigt jobb, vaknar och köar mig igenom ett liv jag är tveksam till om jag vill leva.

Det var nog allt.

/Er vän.

Nu har livet förändrats för Månen, för Månen har nästan landat (läs: månlandning), och det livet jag hamnat i är en knepig knop att lösa. Jag sitter helt plötsligt och betalar räkningar och läser tidningen mer än jag någonsin gjort förut. Jag har hamnat i en situation där det plötsligt kostar bara att leva. Fast samtidigt drar jag in en del kosing också, men det känns ändå som om jag måste lösa en propp i en giraffhals. Jag känner mig lite som han den där Hjalmar, som satt på en kulle och kvad.

Livet har komplicerats en aning för mig, och även om jag antytt att jag varit en aning deprimerad förut, så är det ingenting som kan jämföras med giraffhalsen jag just nu sitter i. Hur mycket klorin jag än använder, så är slutresultatet ändå alltid att giraffen dör av antingen luftbrist eller klorinförgiftning. Det finns alltså ingen lösning på det här problemet.

Det var alltså svårare än jag trodde att fly från den stad jag en gång lyssnade på Broder Daniel-låtar i, och tänkte att livet aldrig mer skulle bli roligt. När man bor i Broder Daniels egna stad upptäckte jag att allting blev rätt mycket värre, och insåg vad det faktiskt var de där gossarna sjöng om.

Nu kanske ni ser mig som en arbetsovillig människa, och om ni vill få det konstaterat, så är jag nog egentligen det. Jag söker efter frihet och lycka, men jag hamnar i en dekadent värld full plikter och svarta hål. Jag tycker att de kalla vindar som man hört talas om i Göteborg innebär mer än bara lite snålblåst.

Nog med självömkan. Det jag faktiskt ville få fram med detta är att jag flyttat hemifrån. Det är ju kul att bli självständig, men om jag refererar till antalet blogginlägg som skrivits den senaste tiden, kan ni förstå att jag inte får mycket till privatliv här. Jag bor nämligen med två människor till, två mycket vänliga själar till och med. Men trots deras vänlighet behöver jag tid i fred för att kunna formulera de ord jag ibland ogärna formulerar på denna gröna blogg.

Jag visste inte att människor var i behov av att få vara i fred. Det är något nytt för mig, ty mitt enda intresse har varit att prata med människor jag tycker om. Nu bor jag i ett vardagsrum och det känns lite som att äta fryst Janssons frestelse. Det är inte gott kallt. Om jag bodde i ett eget vardagsrum och hade mina älskade vänner här, hade det varit kul som smör, och därmed hade Janssons frestelse blivit en frestelse, även om huvudingrediensen inte är smör utan ansjovis. Grädden på moset hade varit att bo med min fina fisk, vilket alltså är huvudingrediensen i Janssons frestelse.

Nu har jag tagit i alldeles för hårt, för jag ogillar bara livet fram tills det att det blir bättre. Och just i detta ögonblick känns det inte som "när", utan mer om "om".

God dag.

/Miggy Freeloader.