Plötsligt känns det ungefär som Martin Luther King kände den fjärde april 1968 i min näsa. Jag har fått något dödligt virus i min näsa som gör att den rinner och jäklas som om jag vore ett oljeraffinaderi, där tjära inte blir en restprodukt. Jag har gjort allt möjligt för att inte förtjäna denna åkomma, bland annat klappat på människor med hjärtfel i syfte att höja min karma. Men det är inte min dag. Och det känns lite som att det här inte är mitt liv heller för den delen, för med alla de goda gärningar jag gjort i mitt liv (bland annat undervisat barn genom pedagogiska spökhistorier), borde jag nu inte få något så förjäkligt som en elakartad cancersnuva i mina bihålor.

Så nu har jag traskat runt en hel dag i en matbutik (som lustigt nog är min arbetsplats), och snutit mig i diverse wienerbröd och Conference-päron för att försöka snyta ut denna elakartade cancersnuva. Jag börjar fundera på att fimpa cigariller i näsborren för att helvetet är varmt och Djävulen bor i värme. Om Djävulen kommer in i min näsborre kommer han säkert punktera denna elakartade cancersnuva jag bär i mina bihålor, för Djävulen har många spetsiga saker på sig, bland annat en treudd och några horn, som jag för övrigt tror är inspirerad av en bock. Det här är inget skämt, för bockar har horn - likaså Djävulen.

Så om denna varmhjärtade man (detta var dock ett skämt) skulle vara så vänlig att ge mina näsborrar ett besök är jag redo för partaj imorgon. Jag ska nämligen på partaj. Det kommer bli kul med partaj (som för övrigt är en synonym till fest). Det är alltså en fest jag ska på imorgon. Och festen ska bli kul.

Nog pratat om hemskheter som cancer och Djävulen, nu ska jag panera fisk med rektangulära kompisar som jag önskar hette Svampbob, men tyvärr heter de Kylskåp och Köksdörr. Panera fisk ska jag förresten inte göra. Jag ska nämligen (kanske) steka köttfärs med vitkål, tacokrydda och bönor, och detta ska alltså göras med mina vänner Kylskåp och Köksdörr. De är tråkiga, Svampbob är festlig. Such a shame, som det heter på både amerikanska och engelska.

/Nag-Leif.

PS: Förlåt för min förkärlek för Martin Luther King (det tycks vara som så att jag nämnt honom i varje inlägg jag skrivit sedan 2007), men han var bara en så förbannat bra människa. Alla borde vara godhjärtade negrers, så hade man sluppit både KOL (lungsjukdom orsakad av rökning) och grävlingar.

Likt Harald förbannade gryningen en junimorgon då han skulle till jobbet, lika mycket förbannade jag min måndag morgon. Jag körde bil från Karlstad, och landade väldigt många mil söder om Karlstad, parkerade halv ett på natten och hade bara lite småpenningar, så jag kunde inte betala parkeringsavgift. 06:19 var jag 400 kronor fattigare med en avsky jag tidigare bara nuddat tungan med. Nu smakar Göteborg blötlag sandlåda med mögelekorrar som äter härskna nötter.

Jag fick mitt livs andra parkeringsbot, och den svider förbannat mycket. Det är som att strypa katten med munspray. Till råga på allt hamnade jag av en slump i en dag då jag inte var så värst glad. Kanske berodde det på nyligen nämnda parkeringsbot, men det kan dessutom berott på att jag kom försent till jobbet och fick höra "man måste respektera tiderna". Då tycker jag att Göteborg borde göra mig en gentjänst, och respektera mig. Att ge mig parkeringsböter är nog det svinigaste man kan komma på, men allt det här livet har att erbjuda handlar väl egentligen om att radera ut mig.

Jag inser hur man genom livet blir socialdemokrat av all smutsig avkomma som högerpolitiken föder fram, som senare bosätter sig i det som kallas för existens. Parkeringsböter och annat otyg är höger-idéer, antar jag. När jag blir moderat-politiker ska jag införa parkeringsavgifter för fötter, så ska jag hämnas på alla parkeringsvakter som parkerar fel när de traskar på mina privatägda gatustenar. Jag måste bara bli rik och intelligent först, så ska jag sätta dit sånt där smuts och lära dem ett och annat.

Parkeringsvakter - explodera!

PS: Jag ska aldrig bli Moderat, för då blir man ett parkeringsvaktssvin.

Tack.

Jag har drabbats av en släng med träningshysteri, och tränar numera som om jag hade munnen full av silverfiskar. Jag formulerar ord lika snabbt som blixtens rumkamrat Konrad, som inte längre vill bo med blixten för att han får stötar av den. Blixten brukar ibland skämta och lägga en fyrtiowatts glödlampa i Konrads tårta, och sedan "blåser han ut ljusen på tårtan", som han kallar det, fast istället ger han 40-watts-glödlampan för mycket elektricitet och den exploderar i nio fall av tolv. Det är sånt som gör Konrad sur. Därför är Konrad även snabb. Man blir snabb av att vara sur.

Och kanske beror min snabbhet på min pessimism, som jag förklarat för er tidigare. Precis som Konrad har jag blivit snabb som katten, för att min omvärld är en blixt som "blåser ut ljusen på tårtan när man fyller år", fast det den egentligen gör är bara att fåfyrtiowattare att explodera, och så hamnar det glasskivor i min tårta. Jag kan nu återgå till det jag började prata om - min träningshysteri.

Jo, det hela började en dag i februari. Jag hade precis av några grönklädda killar fått reda på att jag skulle bli jägare åt dem, och att man då skulle börja träna, för om man ska jaga rådjur behöver man vara snabb. När jag började prata om att min själ till 80 procent bestod av en hemlös vegetarian, förklarade de att jag bara ska bli jägare som jagar människor med farliga vapen. Då måste man också vara tränad, enligt dem.

Så jag ska bli tränad för att skjuta med farliga vapen, och för att skjuta med vapen på människor måste man ha kondition. Så därför ska jag börja träna yoga fem dagar i veckan. Då hittar min hemlösa vegetarian till själ hem, och jag slipper den där åttioprocentaren, så att jag kan ha ett renare samvete i Irak.

Tack.

Jag sitter här i min ensamhet (för en gångs skull) och lyssnar på den del av livet jag inte är skeptisk till. Musik, alltså. Annars börjar den här pessimisten snart brinna upp av all pessimism som besudlat denna unga kropp. Det finns en sak jag inte är pessimistisk till, och det är andra pessimister. Till exempel min vän Pessimisten. Men jag är pessimistisk till tanken att förlora denna pessimist, för hon är nog det enda som gör att min pessimism inte förvandlas till en ung människas död.

Annars har jag vänner som jag gärna är optimistisk till. Jag har många av denna bristvara, vilket är väldigt tur för mig, för de är sällsynta i en värld som för mig verkar vara väldigt trasslig och svår att förstå sig på. Det finns dock ett stort problem som jag upptäckt med mig själv. Jag är en väldigt irriterande människa för andra människor, och jag är mycket medveten om att jag är på det viset. Kanske är det för att mitt enda intresse är att provocera mina medmänniskor. Och "hat föder hat" - Olof Palme.

Kanske är det svaret på min eviga pessimism. Tack Olof Palme, för att du kom på dessa visa ord. Du gav mig ett svar på livets största gåta. Ledsen över att du dog, dock.

PS: Olof Palme var inte människan som myntade det här begreppet. Det var jag själv som kom på det. Tack, Månlandaren.

Nu fick ni även veta att jag är en egoistisk pessimist. Jag tog åt mig äran för ett citat jag egentligen tror att Mahatma Ghandi slängde ur sig i en presskonferens i Litauen, 1956, när han kände att han började hata citroner för att de stänkt honom i ögat. Samma år började citroner hata Mahatma Ghandi. Vilket sammanträffande. (Lite extra info: Mahatma mördades av den ilskna citronmassan 1948, så denna teori kan inte stämma).

Kanske var det Martin Luther King som var på kofäktning, och dödade kossor för fulla muggar, men så började hinduerna hata kofäktare för att deras kossor var för heliga för att spetsas av blodtörstiga svarta män. När Luthe (läs: Ludde) senare startade en demonstration för svartas rättigheter, hävdade hinduerna att kossorna inte borde vara i svärdfight med sabeltandade negrers. Negrers hade ju en mutationsgen, som gjorde dem sabeltandade, vilket var ett stort övertag i kofighter. Vad kunde de stackars kossorna göra för att försvara sig? Gnida sin mjuka päls mot de svartas svanskotor? Idissla sönder de svartas käkben?  Nej, kofighter var orättvist, hävdade hinduer.

Någon gång i en kofäktning 1968 höll Martin Luther ett tal, som hette "I have a dream". I det här talet hävdade han att hat föder hat, och att han var villig att slåss för sin sak. När han nämnde detta kom en hindu ridande på den ståtligaste kon världen någonsin skådat, och red över stackars Luthe. Efter år 1968 fördes aldrig sabeltands-genen vidare bland negrer längre, och ingen mänsklig ras hade en dödlig vapengen i sin normala genuppsättning längre.

Så hat föder inte bara hat, utan raderar även övermänskliga mutationsgener. Nej, hat ska man hålla inom sig, annars kanske inte evolutionen får ha sin gång. Jag ska bara hata i min ensamhet, hädanefter, för jag vill nämligen snart få ett par ståtliga vingar och föda örnungar med andra pessimister. Alltså betyder detta att även jag som pessimist har drömmar. Drömmar om flyggener.

Don't make war, make love (to an eagle, so your kids learn to fly).

/Mån-Leif.