Igår var jag som en skakande febertermos (fast tvärtom, varm på utsidan och kall på insidan) med Parkinsons, sedan sov jag i sexton timmar och kände mig kry som Scans fläskfilé. Det är en underlig företeelse, det där med hur man kan bli sjuk bara av att nästan inte sova under en hel helg. Jag tror att min hjärna blev överhettad, för helt plötsligt kollapsade jag och skakade i en fart av tre ljusår och tankarna kändes som om de tog sig fram på ett av SAAB's rullband, och tankarna var minst lika trasiga som framtidstron på detta företag.

Efter att jag kommit hem från min Stockholmsresa (som var orsaken till att jag nästan inte sov över huvud taget), somnade jag som om Edward Munch satt vid sängkanten och sjöng vaggvisor inspirerade av sin egna konst. Det var magiskt att vakna i ungefär 30 sekunder då och då och somna om, för att allt som allt ungefär 16 timmar senare, vakna upp och tro att man ska cykla till jobbet kvart över sex, men sedan upptäcka att man inte har någon luft i framdäcket. Sådant är lite av en besvikelse, men jag fick ju uppleva äventyret att planka spårvagnen istället, och med sexton timmars sömn i ryggraden har man byggt upp sådana spårvagnskontrollant-reflexer att man nästan kan äta upp dem på arton meters avstånd, utan att de upptäcker att man plankat spårvagnen. Detta för att ödlor ofta har snabba reflexer, och då tänkte jag att man kanske får ödletunga också, och då kan man slicka i sig kontrollanterna innan man blir bötfälld, istället för tvärtom. Att man blir slickad i pannan av kontrollanterna innan man hunnit ge dem botemedlet för avsaknad av sympati för sina medmänniskor. Spårvagnskontrollanter, parkeringsvakter och tulltjänstemän är antagligen sådana som hatar mänskligheten, och gör allt de kan i sina liv för att öka självmordsstatistiken i världen.

Nu när jag förklarat både sömn och min avsky för statligt anställda bödlar, kan jag ju kanske förklara för er hur min resa till Stockholm var. Jag åkte väldigt mycket bil och buss för att spendera ungefär 10 timmar i Stockholm. Resan dit och tillbaka tog allt som allt 12. När jag väl var i Stockholm hoppade en man över en Dodge Viper och en lättklädd flicka snurrade med lite eld bakom några brinnande bilar, plus att en monstertruck hyrdes in i ungefär en minut, för att köra över en SAAB två gånger. Sedan åt jag falafel och smuttade på lite för mycket för dyr öl (Stockholmspriser).

Nu ska jag kila iväg och kila fast en träkil i Kils kommun, eller prova träskor i ett träsk.

Ni kanske fått en snedvriden bild, eller åtminstone en oklar bild av vad det faktiskt är jag gör på mitt jobb, så jag tänkte ge er en utförlig förklaring. Jag jobbar med att plocka ihop diverse slafsiga sörjor och olika sorters kattmat åt pensionärer som vill bygga altan för sin pension istället för att äta lyxigt. Nej då, egentligen handlar det bara om rara gamla gummor och gubbar som varken har råd med altan eller mat. 

Jag jobbar alltså med att hålla liv i de raraste gamla gummorna den här världen har att erbjuda, och trots deras snällhet är deras pension ofta som sådan att de tvingas att överleva på diverse konserverade E-ämnen, lämpade för En katt från Ett företag som inte är Ett El-företag, utan ett billigt livsmedelsmärke kallat Eldorado. Jag älskar rara damer, och om jag inte fått nog av dem på jobbet, så kan jag alltid ringa min farmor eller Tyskens världskrigsmormor.

Min farmor är ungefär lika rar som om hon vore han den där omtalade björnen som slickar i sig honung och dödar vargar och har en kompis som somnar när hans väckarklocka skriker "somna Sköldpadda, annars gör jag smör av dig". Farmor är ett mysterium, för jag kan inte förstå hur man kan ha goda viljor ett helt liv igenom. Hur kommer det sig att man aldrig funderar på att kasta frityrolja i någons nacke, eller kastrera sina söner på skoj, under ett helt liv? Hur kan inte en enda illvillig tanke dyka upp i rara gamla tanters huvud? Är de byggda av betong och optimism, eller är de bara uppväxta i en annan tid, där man faktiskt uppskattade det som fanns runtom en?

Tyskens världskrigsmormor är också en gumma byggd av betong, för hon har flytt från Tysklandet för att fira jul med en traktorförare en väldigt massa vintrar, istället för att tyska sig och knapra medwurst och dricka glüwein i sitt hemland Tysklandet. Och hon är lika rar som min farmor, så jag funderar lite på om hon flyttade in i min farmors själ efter att hon sprungit iväg från landet där "schmetterling" betyder "fjäril". Hon tänker alltid på sin tyska avkommas avkomma och skänker gåvor och fruktkakor, fast Tysken gillar inte frukt, och gåvorna känns ofta för tyska för Tysken själv. Men tanken är fin.

Så nu tänkte jag återkomma till mitt jobb. Varje dag ringer jag upp kunder som är glada över att få prata i några minuter med en yngling som snackar avsaknad av produkter med dem. Ty ofta tar jag upp saker som "Tyvärr är julgransfötter för hörselskadade en säsongsvara, och vi tar bara in den runt Krister himmelsfärdsdagen, då döva människor firar Krister som halkade på en julgransfot fylld med grönsåpa och fastnade med örat i en vulkan och därmed blev döv". När jag pratar om produkter som saknas suckar de oftast lite, men tycker fortfarande att det är ett förträffligt nöje att prata med en Måne som mig. Jag kan inte neka dem lite småsnack, innan jag sorgligt nog (i kapitalismens tecken) lägger på luren och lämnar dem på andra sidan telefonförbindelsen med ett "klick". Ja, företaget tjänar dåligt med pengar om jag börjar prata boul eller virkade tofflor med dem.

När jag plockat listan, möjligtvis pratat med någon av de rara damerna och småsnackat såpass lite att jag ännu inte riskerar att få sparken, påbörjar jag en ny lista, när någon tant i samma stund ägnar mig några tankar och lite kärlek för att hon i eftermiddag ska få arton katrinplommon och en kaninfilé för 18.95:-/kg

Jag älskar tanter, och önskar ibland att min vän Tysken vore tant. Även om de intima stunderna skulle kännas aningen speciella, skulle jag bli överröst med så mycket kärlek att jag nog kunnat bortse lite rynkor. Tanter är mitt enda intresse i världen, och om något dödligt virus utrotade denna utomordentliga art, skulle jag pungsparka vår statsminister i flinten tills han uppfann tidsmaskinen och hämtade hem alla döda tanter. 

Jag kan för övrigt inte förstå Håkans låt "den här staden är full av tanter och tragik", som om tant och tragik vore samma sak. För mig är världen tragik utan tanter. Tack.

Idag är en dag som jag inte är pigg, och egentligen har jag en väldig massa måsten som inte blir av, för måsten är plikter, men jag är en liberal och frihetssträvande individ. Om jag hade ett sånt vokabulär vore jag skrytsam, och man ska inte försöka imponera på omvärlden över att man kan mer än sju dussin synonymer för ett ord, när det egentligen räcker med ett ord. Däremot ska man som människa försöka utvecklas språkmässigt, men försöka hitta ett mellanting mellan besserwisser och idiot. Förr var jag mer av en besserwisser, och ändå var jag mer dum i huvudet än vad jag är nu.

Om man läser gamla godingar från 2008 skrivna av mig, finner man en självsäker femtonåring med så lite självdistans att man skulle kunna hälla en båt fylld med varm rapsolja över en jättepigg kamel, och kamelen hade ändå inte sprungit iväg, för att kamelen var mitt ego och den vill gärna vara nära mig. Kameler är djur som tål värme, så det är därför den ville vara nära mig. Idag har kamelen blivit en lite mer värmekänslig valross.

Mycket av det jag skrev som femtonåring var ofta lika varmt som en rapsoljig, varm kamel. Mycket kärleksfull ironi, med sammetslena sarkastiska små inflikningar. Men det var mest för att få mänskligheten att tycka om mig. Idag hatar jag det mesta som rör sig, bryr mig mycket lite om omtyckthet och sånt tjafs, och skulle inte ha något emot att hälla varm rapsolja på ett hektar människor. Jag tycker att många betér sig som om de vore rönnbärsgelé. Slemmigt, alltså. Och det är förresten inte bara andra människor som förtjänar varm rapsolja i ögonhålorna. Nej, jag har nämligen genom mina år i livet också utvecklat ett positivt självhat. Jag gör ingen positiv inverkan på den jord jag inkräktar på, och traskar mest runt i min efterblivenhet och ser dagarna passera. Ty jag lär inte bli akademiker om jag känner mig själv, och arbetslösheten är tillräckligt hög för att täcka det arbetskraftsbehov jag vid min bortgång potentiellt sett skulle lämna efter mig. Det finns ju mer människor än vad det finns arbetstillfällen, och egentligen innebär inte livet mer än att försöka hitta ett jobb. Varför inte lämna livet som arbetare åt någon arbetslös istället?

Och om livet handlar om jobb, när man redan tycker att livet är en heltidstjänst som prostituerad för zoofiler (när man ser ut som en inavlad björn i ansiktet, har lite mer päls än andra, och har en personlig ekonomisk tillväxt när djurintresserade män får tillväxt i skrevet och känner för att betala för lite smarrigt björnsnusk), då tycker jag fanimig att det är mer värt att gå under än att själv vara orsak till att världen går under. Jag tänker allt mer och mer på att min existens faktiskt smutsar ned världen för varje dag som passerar, vilket alla irriterande människor faktiskt borde inse om sig själva. Är man irriterande kan man lika gärna explodera.

Jag förstår mig inte på människor med självförtroende och tycker att sånt tjafs kan dra åt helvete. Man blir bara irriterande om man traskar runt med ett självgott leende och konstant hänvisar andra till sig själv...Jag kom på att det här låter som klagomål från min sida, vilket får mig att inse hur irriterande jag faktiskt är för andra människor. Jag avskyr människor som klagar.
 
Det är kul att utvecklas och få lite perspektiv på hur man ska beté sig i en värld full av människor som vill briljera, trots att många hade ett "bäst före-datum" innan de fyllt tolv. Och visst kan jag tillägga att det är ledsamt att man själv blev efterbliven, men det är väl så livet funkar. En del stannar upp med att tänka för att de inte orkar med skiten längre.

/En mycket irriterad, irriterande människa.

Jag sitter här och knaprar i mig gröt med frusna jordgubbar och känner mig som en kung. Jag går upp mitt i natten, cyklar runt i slask och kommer till ett jobb där man har goda möjligheter att utvecklas, så att knapra gröt med frusna bär är ett sätt för mig plötsligt få känna mig som Estelle i Victorias varma famn. Fast man blir kall i kroppen av frusna jordgubbar, och det blir man säkert inte av att få trycka ansiktet mot Victorias varma bröst och äta sig proppmätt på kunglig, kvinnlig kroppsvätska.

"Ett jobb där man utvecklas" var förresten ironi, för jag har aldrig förut stött på något så hjärndödande som mitt jobb. Det känns som att två sextondelar av hjärnan dör varje gång min pupill förflyttar sig från "Ekströms Nyponsoppa" till "Ta arton risifrutti för tjugotvå kronor". Nej det ska gudarna veta, att jag och mina pupiller gärna har någonting annat för oss än att se vår vän Hjärnan gå under på grund av mina grundliga undersökningar av diverse livsmedel med tillhörande prislapp.

Men som det heter "den som väntar på något gott, han väntar aldrig för länge, och ibland har din fru dumpat dig och dina barn skjutit skallen av sig för att de avskydde den broccolipajen du brukade laga åt dem och du har fastnat med ögat i en flaggstång utanför en skyskrapa och väntar på något gott för att du väntat så länge, men som det heter, den som väntar på något gott väntar alltid för länge".

Att hoppas på att allt blir bättre efter att man hänger med ögat intrasslat i en flaggstång utanpå en skyskrapa, när allt du någonsin älskat dör eller dumpar dig, och drömmar om framtidens idealvärld rasat samman, är ungefär lika naivt som att vara åtta år gammal och tro att vuxna personers arbetsuppgifter är lika roliga som att bygga med LEGO.

Det jag menar med att skriva det här är alltså att jag och mina pupiller antagligen får välja alternativet att sakta radera ut min vän Hjärnan, för att jag zombifierats av en kapitalistisk värld som inte känner sympati ens om man gråter liv i tretton fiskar som simmat fel och ligger och kippar efter saltvatten bredvid en kaktus i Gobiöknen.

Jag försvann från er mina kära kärleksslavar, fast det är ni väl vana vid vid det här taget. Jag har inte uppdaterat på tillräckligt lång tid för att en del av er kanske ska bli fundersamma, och kanske frågar sig "borde han inte kärna smör i sitt hemland, istället för att dricka sprit i utlandet?", vilket är precis vad jag faktiskt gjort.

Jag har druckit sprit och levt rövare i Köpenhamn, fast nu när jag skrev det där kom jag på att jag egentligen är en väldigt ofarlig turist i Köpenhamn, så jag kanske inte riktigt levt rövare, utan man kanske istället borde uttrycka det som att jag levt "halvtidspensionerad snickare som för sju år sedan begick bidragsfusk, det vill säga fick ut ett barnbidrag för någonting som egentligen bara var en staty föreställande Lars Adaktusson, och som alla vet är Lars Adaktusson en väldigt allvarlig man, så honom finns det inte mycket barndom i,  och därför är det ett ganska allvarligt brott att fuska till sig lite klirr i kassan med ett så vansinnigt illdåd som att mixa dessa plus och minuspoler, endast för att genom detta illegala extraknäck kunna sörpla billig öl genom nydiskade, återanvända gratissugrör från McDonalds samtidigt som man ger en vänskaplig nickning åt barnet Lars Adaktusson som inte är ett barn, gjord av sten"

 Nu satte jag punkt för vad som annars kan ha varit den längsta meningen jag någonsin skrivit, om man då räknar bort den tiden då jag bara var en sån där motsats till Lars Adaktusson (ett barn alltså), då jag ännu inte lärt mig att placera ut punkter. Då kunde meningar bli långa som om mitt skrivsätt gick ut på att gräva ett djupt hål i en giraffhals och mata dem med fläderbär, för att girafferna sedan skulle ta en glorious crap i bottenlösa brunnar. Det blir lång falltid det, om fläderbären skulle falla först genom en giraffhals, vilket är väldigt långt, och sedan hamna i en bottenlös brunn, vilket är oändligt. Så är det ungefär att skriva långa meningar utan punkter. Ja, nästan lite meningslöst. För varför skulle en giraff vilja äta ett fläderbär, när den kan äta en neger, som redan innehåller hela kostcirkeln, eftersom negrers genom alla tider valt att själva äta enligt kostcirkeln.

Åter till Köpenhamn: jag har levt lite crazy, så att säga. Druckit lite bira och spanat på saker som är lite förbjudet, som till exempel ölhattar och skyltfönster fulla av snusk och wienerbröd. Jag har dessutom läst väldigt mycket böcker och träffat på människor som snarkar och är från Afrika fast egentligen från Norge. Av att vara i en sådan crazy stad som Köpenhamn blir man sugen på wienerbröd för en livstid framöver, men på onsdag kommer jag träffa en kvinna istället för ett wienerbröd. Kvinnor är bättre än wienerbröd, så jag är nöjd.

/Miggy.