Ohoj, kamrater! I förrgår, ungefär 02:00 på natten, hände något av det fräsigaste min lite halvvuxna pojkkropp någonsin varit med om. Jag var som vanligt ute och tog min nattliga springtur klockan 01:00, och körde då till Skutberget för att uppleva knappt synliga rötter och stenar, och för att ta mig djupt in i skogen. Jag sprang 5 kilometer och tänkte sedan ta mig ett dopp, men istället glufsade jag i mig proteinshakes för fulla muggar. Min proteinshake består av en jävla massa ägg, blandat med en jävla massa mjölk och lite salt.

När vi glatt glufsat i oss lite proteiner (jag och min vän Seba), skulle vi köra hem Vita Pärlan för att möjligen äta lite rostade kastanjer och kolla på en säsong av Rederiet. Så vi körde ut min kära Volvo 940 på vägen, för att testa lite farter, så som jag alltid gör. Och så var det ju också så att vi skulle hem, och om man vill hem vill man gärna hem fort. Så vi drog runt på E-18 i en fart av ungefär 150 km/h och roade oss lite av en småmysig fart som jag brukar hålla på motorvägar. Seba hade nedfällt säte, för han ville småmysa lite mer än jag i mina småmysiga farter. Sedan fick han tanken att "Hm, Månen kanske krockar ändå". Då fällde han upp stolen i en sittande position, och hade det alltså inte längre lika småmysigt som tidigare.

Lite senare kom det en kurva, och i kurvor har jag som reflex att alltid sänka farten en aning genom att släppa gasen en aning. Men en fart av 120 km/h räckte tydligen inte för att Vita Pärlan skulle hålla sig i skinnet, och så fanns det ganska mycket vatten på vägen, så vi fick en rätt häftig sladd i denna kurvan. "Häftigt", tänkte jag, samtidigt som jag hojtade: VILKEN JÄVLA SLADD! Med däck på cirka en millimeter lyckades jag ändå inte hålla Vita Pärlan i schack, och efter ungefär 30 meters sladd bumpade jag in en aning med bakdelen i räcket på motorvägens omkörningsfil, tappade kontrollen en aning, bumpade in med fronten i samma räcke och bytte sedan riktning för att fronten lustigt nog skulle rikta in sig på nästa vägräcke, på andra sidan motorvägen. Vi kraschade in i detta räcke nästan med fronten först, och sedan vred sig bilen 180 grader.

Jag har nog aldrig kännt en så frän adrenalinkick i mitt liv, och vi slutade inte skratta trots att vi pratade med SOS, för såna här upplevelser betalar många människor säkert multum för att uppleva. Sedan dök det upp en polis, en brandbil och två ambulanser, trots att jag bara begärt bärgning av SOS. Jag visste nämligen inte något nummer till en bärgare, så jag tänkte att SOS fungerade som någon slags nummerupplysning. Bärgaren kom dock lite senare, och den snälla brandkåren hjälpte till att städa upp motorvägen från diverse backspeglar, kofångare, förgasare och gummistövlar samt övrig utrustning man placerar innnför motorhuven på en Volvo 940.

Efter detta behövde jag och min vän en taxi, tänkte vi, eller så hade vi fått promenera hem. Då kom Statens taxi-bolag, med "Ambulansen" som alias, till undsättning och frågade om vi skulle till sjukhuset. "Till sjukhuset?", tänkte jag. Jag bor ju på Långgatan i Herrhagen. Som tur är har Staten två taxibolag, så några professionella taxichaufförer med yrkeschaufförstiteln Polis körde hem oss. Jag tackade och bugade för dessa ypperligt trevliga taxichaufförer, kom hem till lägenheten och tänkte att "Det här var ju ganska kul! Detta ska bli min nya onsdagssysselsättning. Nattliga springturer kan slänga sig i väggen". Och så somnade jag med ett leende på läpparna.

/Nagg-Leif.

Det har gått ett tag nu, sedan jag plitade ned all text jag kände för att plita ned i denna spalt. Jag har gjort så mycket som jag ansett varit mer intressant eller tagit för mycket tid för att hålla på med den här bloggverkstaden. Och under all tid som passerat har jag även blivit äldre. Jag har på något vis kommit underfund med att jag är en mycket irriterande människa, som velat ha för mycket uppmärksamhet än vad jag egentligen förtjänat.

Det som hänt med mig under min frånvaro är att jag bland annat dödat terrorister i min fantasi och tänkt tanken att "oj, vilken hjälte jag är", när jag egentligen slösat skattepengar på att göra pappfigurer skottskadade i bröstkorgen. I den här utbildningen sover man dessutom inte, man är istället vaken och vaktar tält och låtsas-soldater från all farlig skog som finns runtom en där man sover. Men en militär utbildning är inte så pjåkig ändå... Man lär sig vad det är att verkligen inte orka leva. Och om man i en skog för någon månad sedan inte orkat leva, är det lätt att få perspektiv på vad som är värt att orka och inte orka. Att leva är inte en sak man bör orka i alla lägen. Att resa till Portugal är någonting man kanske bör orka.

Ja just det, jag reste till Portugal med mina vänner och åt en förträfflig maträtt, som jag rekommenderar de flesta sötsaksjägare att prova på. "Fried liver with potatoes" hette det. Efter denna sötsak, några dagar senare, kom jag på att jag ville skölja bort smaken med en flaska vin och lite smakrik Absinthe (som för övrigt är någon slags grön läsk som smakar lakrits och halsbränna), och då blev jag lite vimsig av mig och klättrade ned till grannarna under oss. Sedan skulle jag även klättra ned från deras balkong, men då blev jag plötsligt lite svag, och tappade greppet.

Jag föll och trodde att jag brutit både halskotor och höftben (som jag förövrigt bröt en gång för längesedan när jag skulle mata min sköldpadda Leonard). Men jag hade inte brutit någonting, och det firade jag med en springtur, som olyckligtvis ledde in i en barnvagn. Sedan sprang jag och gömde mig för mina vänner och fick en arg Brockomatic efter mig. Efter detta ska jag ha blivit nedkastad för en mur av mina vänner, och sedan blivit hemtransporterad av mina vänner, där jag somnat på en soffa helt naken. Det var en lustig upplevelse att vakna efter allt detta spektakel, för någon hade tagit ut mitt minneskort ur min Mega Brain-2000. Så allt festligt jag upplevt natten innan var denna morgon någon slags diffus sörja av icke-minnen. Detta genom att bara dricka lite vin och grön halsbränna-läsk.

Det finns många fina minnen jag egentligen borde dela med mig av från min Portugalresa, men så ser jag nu på klockan att natten börjar bli aningen för mycket natt, trots att jag alltid förr var ett nattdjur, och egentligen inte borde vara kapabel att tänka att natten kan bli för mycket natt. Jag är fortfarande lite av ett nattdjur, men jag måste sova ungefär 19 timmar per dygn för att återhämta mig från min mitt militära liv.

Av allt att döma, kanske ni förstår att jag inte tramsar runt i Göteborg längre och ringer pensionärer för att fråga om de vill ha hasselnötter istället för hudkräm. Så, då vet ni det.

Under tiden jag inte befunnit mig i Göteborg, som ni kanske tror, på grund av att mitt senaste inlägg kommer från min tid som göteborgare, har jag förutom militärlivet och Portugal varit i Paris för att beskåda en gratis freakshow på tunnelbanan och betalat 9 Euro för en flaska vatten. I Paris åt jag mycket rökt lax och hängde mycket med min laxiga flickvän. Hon är så där sexigt laxig att det är skönt att man paxat henne.