Jag tror att mitt alkoholmissbruk blivit en faktor i mitt liv som spelar en negativ roll. Jag dricker alkohol ungefär en gång i veckan, trots att det betyder att man överbelastar hjärncellerna, och en del av dem kollapsar. Det är lite tragiskt ändå, att mitt liv fått för sig att tycka om en berusande effekt. Men det är också ett försök att hålla fast vid mitt gamla jag, som handlade om att vara festlig, och folk som förlorat en del hjärnceller är i regel alltid festliga.

Jag kom på att det var längesedan jag skrev en saga nu, så jag kan väl göra ett försök, även om mina hjärnceller går på rehab varje ny vecka.

Stenen Sten-Åke och andra stenar

Stenen Sten-Åke bodde på havsbottnen, och hade gjort så i fyra år. Tidigare bodde han runt halsen på en kvinna, av vad som i många mäns ögon kallades för "godbiten". Sten-Åke var inte som alla andra stenar. Sten-Åke hade nämligen Aspergers syndrom, och de andra stenarna på havsbottnen kallade honom för Asp-Stenke. Den kvinna som han hängt runt var den enda saken i världen Stenke tyckte om.

Låt oss i fortsättningen bara kalla Sten-Åke för Stenke, så gör vi det för mig som berättare lite lättare. Stenke bodde numera bara ett stenkast ifrån denna attraktiva kvinna, men hennes ytterst osympatiske make hade en gång för längesedan ansett att gråsten inte hörde hemma i halsband gjorda av guld. Stenke hade blivit ersatt med någonting så otrevligt som en stjärnsafir. Och alla som läst biomekanik, turismvetenskap eller geologi vet att en stjärnsafir är prioriterad högre än gråsten. Så Stenke hade blivit kastad i havet, av denna ytterst osympatiska man.

På havsbottnen fanns det gott om gråstenar, vilket gjorde det svårare för Stenke att förstå sig på stenars hierarki. Hade alla stenar här en gång suttit runt en vacker kvinnas hals, och sedan blivit ivägkastade och ersatta med stjärnsafirer eller rubiner? Han visste inte om ett annat liv, än att sitta i ett smycke och se grå ut.

Stenke spenderade alltså dessa fyra år på havsbottnen genom att bara traska runt och fundera på varför han blivit ersatt. Tyst, nedstämd och konstig, hade det tisslats om bland de andra stenarna. När han första gången öppnat käften, efter fyra år av depression, var vid det tillfället då han svarade på frågan om han ville ha sötsur sås på sin Banana split. Han hade svarat att han inte tyckte om Banana Split, men gärna tog lite sötsur sås i kepsen, om det kunde gå för sig. Banana split-försäljaren hade sagt att man får sötsur sås på sin Banana split, eller så får man inte sötsur sås alls.

Och så var ryktet spritt, och Stenke fick sitt smeknamn Asp-Stenke. Alla andra gråstenar tyckte nämligen om Banana split. När Stenke för första gången hade hört sitt nya smeknamn, funderade han på om han kanske blivit ivägkastad ur kvinnans guldhalsband just för att han hade Aspergers syndrom. Han visste nämligen inte om att han var speciell, förrän han nämnt för Banana split-försäljaren att han inte tyckte så värst mycket om Banana split. Så Stenke tog en kurs som hette "Stenen och jag. Hur man uppför sig bland hårdingar". Den första måndagen då denna kurs kickade igång, hälsade granitbiten Gabby honom välkommen. Han nickade till svar, på grund av Banana split-händelsen. Gabby suckade, men log mot Stenke.

Några minuter senare, då det var dags för upprop, hörde man tydliga "ja" överallt i klassrummet... men inte från Stenkes håll. "Nähä, då är väl inte Sten-Åke Thölin här då", sa Gabby och tittade Stenke rakt in i ögonen. "Johodu, det är jag visst det", hävde Stenke ur sig, och höll sig snabbt för munnen, för att hans medvetna stumhet gått åt stöpet. Gabby skrattade lite vänligt, och sa "Ja, det var väl bra det, så säg". Stenke nickade.

På kursen lärde man sig bara hur man bär moderiktiga kläder, och det intresserade inte Stenke, så han satt bara där och tittade fascinerat på hur Gabby använde sitt kroppsspråk. Kurstillfället flöt förbi, men kurskamraterna hade inte verkat vidare trevliga. Dock var det en som stack ut. Det var en citrinsten som var rullstolsbunden. Citrinstenen hette Cissi, och hade jobbat som arkeolog åt Bergsjöns geologiska institut, men blivit rullstolsbunden på grund av en stenfisk som stenat hennes underliv. Det här tyckte Stenke verkade intressant. Ja, inte Cissi som person alltså, utan den fantastiska manicken hon satt på.

Så när kursen var slut, pratade Stenke frivilligt med den rullstolsbundna citrinstenen Cissi. Han sa att Cissi kunde få en bok som hette "67 saker att göra om man blivit förlamad i den undre delen av kroppen", om hon bara hämtade boken själv. Och så kastade han boken tre meter åt ett annat håll. Eftersom man är ganska uttråkad om man är rullstolsbunden, var en sådan bok precis vad Cissi ville ha, så hon kastade sig ut från rullstolen och släpade sig fram med sina ganska stela armar (hon är en sten), för att få tag i boken. Medan hon släpade sig fram på bottensanden, satte sig Stenke i rullstolen och rullade hem.

Ensam rullade han runt i sin rullstol och suktade efter den kvinnohals han hade bott runtom för längesedan. Denna kvinnan gav honom värme, och han hade tänkt på henne så länge nu, utan att ha en möjlighet att nå henne. Men nu hade han i alla fall en grej som rullade. Han rullade in i ett sjögräsfält, och började tvinna lite rep. Rep är alltid bra att ha, tänkte han. Men så kom det en stor, grotesk kattfisk och nafsade honom i ögonbrynet. Raskt snärtade han till med sitt nya sjögräsrep, och fisken började simma iväg. Han rullade efter, och kastade ett sjögräslasso runt fiskens ena gäle, och så bar det iväg. Men repet släppte efter bara åtta meter, och då hade fisken simmat upp en bra bit från bottnen. När Stenke föll ned från den höjden bröt han lårbenet. 

Då passade det ju bra att han hade stulit en rullstol.

SLUT!

 

Lenty Snucknsson

29 januari 2013 12:56

Den var väldigt bra.

Månen

2 februari 2013 22:32

Tack!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vaknar och bla bla bla jag orkar inte. För jag vet inte vad som kommer hända. Men någon gång i livet så kanske jag ändrar mig och får veta vad det egentligen handlar om. Jag kan skriva, men orkar inte sammanfatta och strukturera. Jag försöker bar...

Hej vänner!Mitt liv är ganska trasigt, men jag har så lite tid att reflektera över det, att jag inte har tid att känna saker. Det är en bra grej. Jag jobbar nämligen på två jobb samtidigt, utan att tjäna någon märkbar summa pengar. På det ena jobbet ...

Min hjärna placerar alltid människor i fyra fack.  1: De jag inte kan ljuga inför2: De jag verkligen kan ljuga inför3: De jag ljuger för, bara för att4: De jag inte borde ljuga inför Den första gruppen, som redan från början "står över mig" är i ...

Av denna bloggtorka, borde någon anta att jag har varit försvunnen. Jag har faktiskt varit försvunnen, och saboterat mitt liv en aning mer än vad jag vanligtvis gör. Jag råkade få för mig att dra till Barcelona i fem veckor. Där blev jag scimmad och ...

Askall no-minder (longboarding) from Niklas Molander on Vimeo. ...