Jag känner mig rätt obekväm av att skriva mina inlägg på Word-dokument, men så länge internet svabbar golv eller gör någonting annat, tvingas jag använda dessa primitiva metoder. Mitt internet verkar nämligen ta kafferast alldeles för ofta för att jag ens skulle ägna en tanke tillit till den rackaren. Svabbar man golv under stor del av den tiden man egentligen borde vara ett internet, och dessutom tar kafferaster från svabbandet, tycker jag inte att man förtjänar den tilliten.

Så vad kan skrivas, som inte redan skrivits? Hur kan jag framhäva allt positivt jag har att säga? Jag skrev ett inlägg till för några dagar sedan, som mitt internet jag inte längre litar på, dödade. Det enda man gör är att trycka på knappen ”publicera”, och vips är delar av min självbiografi sex fötter under. Sex fötter under betyder att den har kolat vippen och blivit begravd.  Eftersom jag numera är alkoholist, minns jag dessutom inte vad som skrevs i det inlägg som kolat vippen. Att ens försöka tillägna detta inlägg till mitt förra, döda inlägg, vore som att göra en parodi på Scary Movie 5 och döpa den till Mary Groovie 5. Jag kan inte referera till mitt döda inlägg på något sätt, eftersom inlägget dog på grund av en internetuppkoppling som inte fanns, samtidigt som mitt minne saknar uppoppling även det.

Idag köpte jag ett par längdskidor för 100 kronor och det tyckte jag var billigt. Andra positiva aspekter med livet är att jag ska upp till en grövlig sjö på lördag. Grövelsjön heter den sjön. Apropå min alkoholism, så var jag på en föreläsning förra veckan, gällande alkohollagen. Tydligen måste man vara 18 år för att få gå på krogen, och man får inte själv ta med en flaska Reimersholms Bäska droppar in på varken barens dansgolv eller barens bord. Trots att väldigt få krogar serverar just Reimersholms Bäska droppar. Vill man ha en pint Reimersholms Bäska droppar måste man ta en roddbåt ut till internationella vatten. Dåligt, Sverige. Under all kritik.

Åt fanders med alkohollagen!

/Månen.

Världen har spelat mig två spratt, sedan jag uppdaterade senast. Senast världen spelade ett spratt med mig, var då jag senast skulle skriva ett inlägg som handlade om det första sprattet världen spelat med mig. När jag skulle skriva om det sprattet, hade min dator inget internet, och all text försvann. Sedan skrev jag om ungefär hälften av vad jag redan skrivit, och skulle publicera igen (dock med en säkerhetsåtgärd - kopierat texten innan). Min hjärna kastade sig själv i en hög med ej komposterbara äggskal, och kopierade en länk däremellan, och likaså hade jag inget internet andra gången heller. Jag rev mig i nyckelbenen och förbannade världens alla klaustrofober. All text var borta, och den enda tillgängliga texten som fanns i "klistra in", var en länk till ett av mina äldre inlägg.

Men nu har jag tänkt att jag kanske ska skriva vad som hänt mig, och vad som är såpass intressant att jag nu skriver mitt tredje inlägg som är tänkt handla om detta. Jo, det är nämligen så att mina tarmar har beslutat sig för att trilla ur min mage. Jag har fått en mystisk knöl precis ovanför mitt välutvecklade och ack så vackra könsorgan. Det är lite som att en skalbagge försöker trycka sig ut ur min kropp för att smaska i sig könshårsbär. Jag är dock osäker på om dessa bär existerar, men skalbaggen inom mig tycks tro det...

Men om jag ska beskriva det här som det verkligen är, så är det bara en grej som enligt min Gör-det-själv-kirurgi-bok kallas för Ljumskbråck, vilket man bara behöver en blåslampa och en gaffel för att bli av med. Man ska bara nagga knölen, för att sedan bränna den i 925 grader i 45 minuter. Detta serveras med en femtioprocentig blandning av grädde och Absolut vodka, och toppas med ett dussin körsbär. Rekommenderad dryck till sammanhanget är lämpligtvis ett rött vin med toner av vinbär, Magnesium och kanel.

Hur känns det egentligen för mig att ha en knöl som vetenskapsmän valt att kalla för någonting så vedervärdigt som "Ljumskbråck", då? Jo, för mig är det lite som att ha en vänlig parasit som hoppat ut ur tarmen, och parasiter är för mig inga problem, eftersom jag själv är en i det svenska samhället. Jag äter skattepengar för att utbildas till samhällsbörda. Jag surfar på samhällets vågor, men kommer aldrig själv någonsin bli en vågmaskin...

PS: Det är bara lite sprucken muskulatur, där lite tarm valt att sippra ut. För mig låter det ganska lustigt, men för den som är kräsmagad kanske det inte gör det.