Jag fick för mig att det bästa som kan hända mig är att jag flyttar till Trondheim. Så jag bestämde mig för att ansöka om norskt medborgarskap och förfalskade ett pass så att jag i framtiden lyckas korsa den svensk-norska gränsen. Jag vet inte varför Trondheim skulle vara bra för mig, men det känns lite som att Trondheim är en del av mig. Min näsa känns ganska norsk, så varför inte emigrera?

Egentligen har jag bara sökt jobb än så länge, varken förfalskat pass eller ansökt om visum. Jag har fått för mig att bli brevbärare i Mölndal eller skidmeckare i Trondheim. Eller patrullerande ordningsvakt i Stockholm, eller takläggare i Stockholm. Eller spaningssoldat i Upplands-Bro, vad det nu är för något. Ja, dessa jobb har jag sökt. Jag har börjat inse att Värmland är någonting man måste bort ifrån, så varför inte traska runt på tak i Stockholm och leka av sig lite med en bunt tegelpannor och en fin utsikt?

Jag är egentligen inte gjord för ett hem, tror jag. Jag borde aldrig hitta ett hem. Jag blir så uttråkad. Den lilla byn jag numera bor i har jag varit i alldeles för länge. Åt fanders med allt, jag drar vidare!

Idag lärde jag mig att bokföra sånt där konstigt, som till exempel när företag behöver köpa ett nytt akvarium eller kanske råkat tjäna en hacka i Klondike under guldrushen. Egentligen, om jag ska vara helt ärligt, var det där med bokföring en grej som twisted my melons, så att säga. Det var så förvirrande att man blev lite irriterad, betyder det uttrycket.

Annars har livet varit ganska speciellt på sistone, men jag kan tyvärr inte nämna mer än vad jag väger, och eftersom jag väger runt 75 kilo borde jag banta. Jag har fått förpliktelser och vuxendom rakt in i hjärnsubstansen och skjutit lite på det här med att blogga om alla de pojkstreck jag åstadkommit under den senare delen av 90-talet och den tidiga delen av 2000-talet. Kanske borde jag ge det där med bloggande en chans till, eftersom jag har några minuter nu, där det finns rum att undslippa allt tjat om hur förbaskat vuxen man borde vara.

Jag är impulsiv av mig, har jag märkt, vilket tycks irritera en del människor. Ibland far jag iväg på äventyr utan att riktigt tänka, men konsekvenserna efteråt är oftare festligare än det faktum att jag helt sluppit konsekvenser om jag agerat utifrån eftertänksamheten. Så varför finns det då så många människor som strukturerar upp allting och dödar allt kul, genom att hitta på ord som "byråkrati", "F-skattsedel", "bilförsäkring", "mandatperioder", "ruccullasallad" och "helpension"?

Jag har faktiskt länge funderat på varför människor inte bara latjar runt och äter glass med festligt, färgglatt strössel, istället för att tänka på hur man lämpligast får deklarationen klar innan midsommaren 2018. Varför måste allting handla om att twisting melons? Känns som att allting är en hög vridna meloner. Och det är inte kul!

Vad gör jag annars då? Jo, det är så här att jag fortfarande tycker det är rätt gott med öl. När jag dricker öl blir jag alltid lite lurig i huvudet, och när man är lurig i huvudet är man både lurig och trevlig, samtidigt. Så ibland dricker jag öl, ibland åker jag bräda, ibland snusar jag snus och ibland tramsar jag runt med mina medmänniskor och gör practical jokes. Idag fick jag faktiskt ett fax, som var rätt skojigt att läsa. Faxet gav mig instruktioner om att jag borda störta en webbsida som etablerat sig på internätet. Det var ett kul fax att läsa. Ulf hette han som skickat mig det faxet.

Tack Ulf!