Inspiration
Att skriva med en tomhet utan inspiration
Är som en ständig kolmonoxidsinhalation
Försöker att tänka, men till slut tar det slut
Tankarna, livet, ja allt det man hade förut

Allting vettigt har säkert någon redan sagt
Så varför över huvud taget ska jag slösa min kraft?
Poetiskt, patetiskt, kanske aningen djupt
Låt mig ta ett exempel ”Livet är ett evigt stup”.
Det låter som en klyscha, men tänktes precis ut
Så vem ska man hyscha, när det låter så ”djupt”?

Ur den tomhet jag känner, borde saker berättas
Men den tomhet är vänner vars hjärtan har lättats
Dessa stölder i min hjärna är en hallucination
Jag stjäl mina ord från andra – är det inspiration?

Jag säger fyndiga liknelser, från när jag googleklickat.
Fråga! Var fick du det därifrån? Jag svarar: Påhittat!
Men jag fortsätter skjuta ut plagiat ur min ordkanon
Jag smittar, det sprider sig som influensa. Ordinflation.
Det är påhittat, men inte av mig. Jag var inte den lärde
Jag tar åt mig äran, men nuförtiden saknar alla ord värde.

Man letar förgäves, för att finna en ny metafor
För alla har blivit klyschor under alla dessa år.
Att låta smart nu för tiden är en historielektion
Allt är redan sagt, det är en ständig repetition.

Detta är inspirerat av att sakna inspiration
Texten kommer från en ”sakna flow-situation”.
Men resultatet var att jag lyckades förklara
Att med tungan rätt i mun gör du tankar verbala
Men det spelar ingen roll, intelligensen blir avskalad.
För tanken du säger är för längesedan talad.

/Månen.

PS: Förlåt för att jag blivit en löjlig låtsaspoet igen. Ibland tycker jag bara det är kul att skriva sånt här trams. 
 

Det här är en text jag skrev för väldigt längesedan, då jag var ute en hel del och utbildade mig till skogsalv.

Träden står uppradade likt ölhyllan på Systembolaget en fredageftermiddag, alltså inte särskilt uppradade, mer omkullslängda med stora gapande mellanrum. Detta är varken ett personalfel eller någon form av olycka, nej man kan nämligen likna naturen med Systembolagets kunder en fredag klockan 17:48. Naturen bryr sig inte om någon form av ordning bland buskagen, precis som arbetarna på fredagseftermiddagen inte bryr sig om att ölen är uppochned. 

Ordning är plantage av de arter som ska adderas
Ordning är order om att arter bör utplånas och raderas

Ordning är ett påfund skapat av människors dystopiska ideal
Ordning är lördagkvällen som slutar med melodifestival

Oordning är ett liv utan vetskap om sin egen bortgång
Oordning är vargen, som enligt ordning borde rensas bort nån’ gång

Oordning är korsande rötter, lera, ekar och en sten täckt av lav
Oordning är naturens och arbetarnas nästnäst sista veckodag.

/Månen.

Ibland blir jag på fjollhumör och får för mig att skriva saker som jag tycker låter poetiskt. I min värld kallas det låtsaspoesi. Idag har jag varit låtsaspoetisk och försöker framstå som en sådan där djup snubbe. 


Mammuten

Det ska vara som det var förut
Samtidigt alltid bli något nytt
Ta in allt, anpassa, sedan kör ut.
Allt du levde för har tydligen flytt.

Den vackra flickan finns inte kvar
Men du tar dig igenom det ändå
De meningslösa dagarna, din vardag
Ibland är det svårt att någonsin förstå

Du försöker förstå, genom det du lärt dig
Ibland vet du inte om du vet något alls
I skolan lärde man sig om en konstig grej
Mammuten. När den levde var det kallt

Kyla är någonting man måste klara av
Historia är någonting man måste veta
Det här är en betydelselös, men historisk dag
Nästa dag också, men i version 2.0 Beta.

Dagar är utveckling, men inte alltid intressant
Vissa dagar är för framtiden betydselöst
Du är en hårig sak, ser ut som en elefant
Du är historia. Under istiden vet vi att du frös.

Ibland känner du dig som den där besten
Du var stor, stark och självsäker
Vad vet du om livet annars, förresten?
Att minnen av istiden är sår som läker?

/Månen.

Jag måste be om ursäkt. Jag ber nämligen alltid om ursäkt. Förlåt för mitt tidigare inlägg.

Jag ber om ursäkt. För allt. 

Förlåt för att jag alltid ber om ursäkt för allt.

/Månen.

Mitt liv har avstannat en aning, tror jag. Jag känner mig ungefär lika ensam som om jag hade varit en kantarell på ett berg där det inte växer annat än Isranunkel. Det är en underlig sak att säga, men jag som tidigare var en äventyrare har blivit lite rädd för livet. Jag är inte stabil längre. 

Ni som läst min blogg sedan 2007, kan gissa att jag försökt skapa en bild av mig själv som en aning urflippad. Det har jag nog gjort, men det har varit ett ironiskt sätt för mig att skapa någon slags viktig identitet. Man är ganska identitetslös i den riktiga världen.

Att mitt liv numera är ännu mindre än vad det tidigare var, är kanske en aning sorgligt. Jag känner mig trasig och likgiltig. Att ha en konstant likgiltighetskänsla kanske ger en bild av att man är en ganska häftig snubbe. Jag är ingen häftig snubbe. Jag är egentligen en ganska nervös och förvirrad snubbe. Men det vet ni redan, sedan mitt tidigare erkännande.

Det finns bara en enda anledning till att man har en blogg, kan jag för övrigt tillägga. Den enda anledningen till att man kickar igång en sådan här liten bloggverkstad, är för att man ska verka bättre för andra människor. Människor som inte vet vem man är, kan gissa sig till att skribenten (får man säga att man är något så proffsigt som en "skribent", om man bara är en kille som hobbyjobbar på en bloggverkstad?) är en ganska häftig snubbe. 

Jag är inte häftig. Vill bara poängtera det.

/Månen.

Idag är en sådan dag som jag ibland kallar "Det här var inte en nice-dag". Men det finns några sådana dagar i ett liv, fast ibland är de väldigt osköna. Än så länge har jag bara vaknat, men ändå tror jag att mycket kommer gå åt fanders. Jag vet inte. Jag lider nog av tillfällig sorg. Det är tur att sorg inte är någonting permanent, för då vore det mesta tråkigt. Den här dagen kanske blir en härlig mjukstart inför en sådan period. 

Jag har varit nykter sedan det nya året började. Det är en prestation, kan man tycka. Jag tycker inte det. Men det är kul att vara nykter!

I den sista meningen var jag ironisk. Jag är ofta ironisk. Jag använder mig ofta av korta meningar också. På det sättet kan du ofta identifiera mig, genom bara min skrift. Nu avslöjade jag den hemliga koden, så om du någon gång läser en bok av en anonym författare, som skriver lite som jag gjort nu... ja, då kan det tänkas vara jag som skrivit den. 

Ibland förstår inte folk min ironi. Det är något av det bästa jag vet. När man lyckas skämta för sig själv. Det stärker min självkänsla att veta att jag klurat ut ett skämt såpass bra att ingen förstod det, förutom jag själv. 

Det här inlägget skriver jag faktiskt egentligen också för mig själv. Om jag tänker på att skriva saker, tänker jag bort andra saker. Idag är det lätt att tänka på en annan sak. 

Därför är detta en ganska dålig dag.

/Månen.

Det är en väldigt väldigt underlig känsla, den jag har nu. Jag är väldigt ensam just nu. Jag bor i ett annat land. Det här borde räknas som ett äventyr, men samtidigt vet jag inte hur pass äventyrlig jag är nu för tiden. Jag har emigrerat utan att veta ett dugg om landet i väst. Jag har varit i Norge några gånger under min livstid, men aldrig haft något slags ansvar här förut. Nu måste jag fixa sängar och tvätta kläder och söka jobb och vara en väldigt duktig snubbe. 

Jag är ganska förvirrad, här i väst. Även om jag nästan alltid verkar förvirrad, så är jag så förvirrad att jag nästan mår dåligt. Jag förstår mycket väl varför mina vänner mår konstigt av det här landet. Jag vet inte ens hur man går tillväga för att söka jobb, eller ens ansöka om massa konstiga personnummer. Man måste adressändra och betala väldigt mycket pengar. Man måste göra flera ton med pappersarbete. Sådant kanske verkar enkelt, men norskarna har nog ansträngt sig väl för att klura till det ordentligt för oss svenskar som valt att emigrera. 

Det är en annan sak som gör mig konstig. Den där flickan som jag älskar har också emigrerat, fast hon har tagit så så långt västerut att hon är på andra sidan Atlanten. Hennes frånvaro har torkat ut min hjärnsubstans, nästan så att den ser ut som små kex. Jag vet det för att jag kollade upp det hos en konditor. Jag har sällan känt mig så här ensam. Jag funderar på om Norsklandet verkligen är mitt bästa alternativ, just nu...

Hehe. Jag har bara bott här i lite mer än ett dygn, men ändå betér jag mig som om jag vore full av sån där vätska som rinner ur ögonen ibland. Jag är nog ett annorlunda människoliv. Jag är för förvirrad för att leva, egentligen. Men jag är ofta snäll. Om man är snäll och förvirrad blir det ganska lätt så att man aldrig får spela tennis med de tuffa grabbarna. Jag blir nog aldrig en tuffing.

De som har tips på hur man blir en tuff snubbe kan gärna få kontakta mig genom brev till min nya adress. Fast jag har inte adressändrat än. 

/Månen.