Det är underligt, men jag har ju inte eget rum där jag bor. Så, helt plötsligt, blev jag hundvakt. Då fick jag både eget rum och hund på köpet. Inatt sover jag med en hund, vilket är lite gulligt, men det är lite konstigt, eftersom jag ju inte är särskilt gullig av mig i vanliga fall.

Jag ligger ned och skriver det här inlägget. Jag har ett eget rum med en bekväm säng, vilket är lyxigt. En hund ligger med benen på min höft, och om jag flyttar mig så vaknar den lilla byrackan. Den sover nu, den lilla tröttisen. Nu kanske ni vill veta varför jag plötsligt fått ett så charmigt jobb som hundvakt? Jo, egentligen är det för att jag är minst allergisk mot pälsdjur av alla människor en annan människa tydligen litar på. Denna människan for till Sverige för att glufsa i sig billiga cheeseburgare utan kött. Ett ganska konstigt påfund, för man får bara Mcburgertown-torrfuktiga brödskivor med lite smält ost. Men den här människan tycker tydligen att sådant är gott. 

Nu är det inte så att jag påstår att allt borde ha kött i sig, nej, det tycker jag inte. Jag tycker bara att en cheeseburgare som bara är torrfuktigt bröd med ost, är lite konstigt. En annan grej som är konstig, är att Mcburgertown-bröd är torra, men ser ut som om de svettas. Det är konstigt att bröd kan svettas.

/Månen.

Jag funderade på en grej förut, när jag var ute och gick med min hund. Idag ljuger jag inte om att jag varit ute och gått med min hund, fast lite ljuger jag. Jag var ute och gick med en annan persons hund, men den är fin, så jag brukar gå ut med den.

Jag har många gånger påstått att jag har en hund, fast det har jag inte. Ibland heter min hund Hunden, ibland heter den Slanketuss. Men det är bara fantasihundar som jag hittat på, fast nu har jag alltså varit ute och gått med en hund på riktigt.

Nu kanske ni undrar vad det var som jag funderade på, när jag var ute och rastade byrackan? Jag minns det faktiskt inte. Jag minns bara att jag funderade väldigt mycket när jag var ute och gick med den här hunden. När jag går ut med en hund blir jag fundersam av mig. Det finns ganska mycket grejer jag funderar på, men jag är ganska dålig på att komma ihåg vad jag funderat på.

Jag kan fundera ut någonting annat, som ersätter den fundering ni trodde att jag skulle nämna. Ofta skriver jag inlägg när jag redan tänkt ut en fundering. Idag har jag ingen fundering. Jag kan inte tvinga fram funderingar.

/Månen.

Idag är jag inlåst på mitt rum, fast jag vill egentligen inte vara det, men jag är arbetslös igen, så det spelar ju inte jättestor roll. Men mitt handtag till dörren fastnade i min högerhand, och handtaget på utsidan föll ned på golvet. Nu kan jag inte sätta i mitt handtag igen. Men om fyra timmar kommer min roommate hem, så då kanske han kan lyfta upp handtaget från golvet och släppa ut mig. Jag får lite ont i ryggen av den här tältsängen, men annars går det fint. Jag har dessutom en konservburk med majs, så fyra timmar borde inte vara några problem.

Det enda jag kan tycka om min situation just nu, är att den är ganska tråkig. Jag är väldigt uttråkad här, men jag lyssnar på lite musik och tänker igenom saker. Jag kan ju även sova lite extra, eller kanske karva in ett nytt streck i väggen för varje minut jag sitter inlåst. Nu tänker ni kanske att jag har ett fönster, men jag testade att öppna mitt fönster. Det visade sig att man inte kan öppna fönstret i det här rummet. Det hade jag inte lärt mig utan den situation jag hamnat i, så någonting positivt finns det med att vara inlåst.

Om det börjar brinna nu, så får jag min första möjlighet i mitt liv att krossa ett fönster, utan att behöva förklara för andra varför jag krossat ett fönster. Det finns mycket man kan tänka på när det är så här. Jag kan till exempel börja räkna de streck jag gjort i min vägg, för hittills har jag suttit inlåst i cirka en timme. Om man ska vara mer precis, är det faktiskt 56 inkarvade streck i min vägg. 

Jag kan tycka att det är lite lustigt att det blivit som det blivit, just för att denna dag inte är så speciell. Jag behöver inte göra någonting, egentligen. Men min rygg är lite trasig och snart kanske mitt syre tar slut. Det här är lite spännande, samtidigt som det är så ospännande att jag funderar på att bryta en halskota eller två, för att öka spänningsfaktorn en aning.

De som läser detta kanske kan åka till Oslo och öppna min dörr.

/Månen.

I DET ÖVERSTA STYCKET FÖRKLARAR JAG BARA VARFÖR JAG ÄNDRAT TEMAT I MINA TEXTER, SAMT ATT MYCKET SKIT HANDLAR OM KÄNSLOR. MEN EN MÅNE SOM JAG HAR INGA KÄNSLOR. SEDAN AVSLUTAR JAG MED ETT SJÄLVÖMKANDE "NÅGON PROFFSIG JÄVEL BORDE TA SIG AN MIG OCH REDA UT MITT KÄNSLOLIV".

Jag måste nog förklara för mina läsare att det aldrig var meningen att min blogg skulle handla om massa känslosmörja och hur jag försöker förhindra framtiden från att få mig att växa upp. Jag känner mig bara inte lika rolig som jag gjorde förr i tiden.

Varje gång jag får en tanke som jag tror är rolig för andra att berätta, känns det som att jag skulle ha tänkt en bättre tanke för fyra år sedan. Jag ser själv hur min blogg har tagit en vändning, hur jag bara skriver om saker som ingen vill läsa om. Jag har bara blivit lite tråkigare under de senaste åren. Jag vet inte anledningen, men någon dag får jag reda ut det.

DET HÄR ÄR ETT STYCKE SOM ÄR ASTRÅKIGT, FÖR HÄR TROR JAG ATT JAG ÄR DJUP OCH KOMPLICERAD. SEDAN PÅSTÅR JAG ATT JAG ALDRIG SKRATTAR NUFÖRTIDEN. LÄSER MAN DET HÄR, FÅR MAN FÖRBEREDA SIG PÅ TANKEN "VILKEN JÄVLA FJANT, MEN JAG FÅR VÄL MUNTRA UPP HONOM DÅ, FAN OCKSÅ".

Att jag fått för mig att bli låtsaspoet är för att jag inte sysselsätter mig på något annat sätt, nu för tiden. Att alla mina senaste inlägg handlar om sådant dravel, är ingenting jag egentligen rår för. Jag råkade bara bli en tråkig jävel som inte ser hur världen ser ut från den skojiga synvinkeln. Ibland är världen skojig, då behövs någon som ser när den är skojig. Men jag skrattar allt mer sällan, nu för tiden. När jag inte själv skrattar, vet jag helt enkelt inte längre vad som är kul nog att skriva ned.

När jag läser mina nyare inlägg, och jämför dem med de tidigare, ser jag hur jag gått från en självsäker, lite halvskojig snubbe som inte helt bemästrade konsten att kunna skriva, till att jag idag känner mig lite säkrare på att skriva saker, men saknar saker att skriva om.

DET HÄR ÄR RIKTIGT TRÅKIG LÄSNING, BARA MASSOR AV "TYCK SYND OM MIG, JAG VILL GRÅTA PÅ DIN MAGE TILLS DIN NAVEL BLIR ALLDELS FUKTSKADAD". AVSTÅ GÄRNA FRÅN DETTA STYCKE!

Jag är lite blue nuförtiden. Det är egentligen ingenting jag vill vara, men jag vet bara inte hur jag kommer ifrån det. Det kan också vara anledningen till att det mesta jag skriver är tråkigt. Att vara blue betyder inte att jag har inre blödningar över hela kroppen, det betyder bara att jag inte tycker om saker. När jag börjar tycka om saker igen, kanske jag ger er mer läsvärd läsning.

PS: Jag hatar själv dessa inlägg. Jag skriver dem bara för att folk ska tycka synd om mig. Jag är en 21-årig fjortis. Ändå är de det enda jag orkar skriva. 

Förlåt.

/Månen.

Det här är en dikt jag skrev för ett halvt decennium sedan. När man kan säga saker som att man gjort någonting för ett halvt decennium sedan, då vet man att man börjar bli gammal. Kanske är den redan publicerad här, men jag har försökt kontrollera det. En del saker glömmer man bort, men eftersom en blogg handlar om att lagra sitt liv, kanske denna dikt är som en kartong med Nutella som saknar artikelnummer, bortglömd på ett lager i en inte jättestor stad. Allt utan artikelnummer blir bortglömt, så om man får för sig att slå ihjäl sin hund, kan man lägga den på ett lager i en kartong. Då tar det några år, sedan blir det bortglömt, och ditt brott blir preskriberat. Lager och lagar är nämligen någonting jag vet en del om nu för tiden.

Om det uppstår oanade sanningar som måste ut
Då tar jag fram små delar, och lögnen blir ett avslut
Men jag kan bortförklara det med ett enkelt argument
Min styrka är att prata bort saker som om de aldrig hänt

Jag kan förvrida sanningen till en illusion
Eller ta användning av en tidigare situation
För lögnerna tränger sig på och stiger in
Jag älskar att leva livet som plockepinn

Om en vibration uppstår är mitt liv kasserat
Men om ingenting händer är draget välplacerat
Jag gör egentligen inga drag med darriga händer
Jag håller mig i så fall i skuggan, tills det vänder

Jag känner mig verkligen inte som en del
Av alla era små banala världsproblem
Då ljuger jag mig hellre förbi världens ände
Trodde ni verkligen att det var mitt rätta jag ni kände?

Även om det var fem år sedan jag skrev det här, är jag fortfarande en lurig jävel. Jag gillar att skoja med människor. Ibland skojar jag som en sköld för att ingen ska veta vem jag är. Ibland skojar jag för att skoja med människor. I båda fallen handlar det ofta om lögner. 

/Månen.