Jag satt här i min ensamhet och funderade ut vad man kan ha för plan inför aftonen, när man ligger som en stor sårskorpa och inte ens kan gnida in en skorpa med ost på knät, utan att kvida som en liten gås. Inte ens en mjuk smörgås.

Nog med ordvitsar om bröd! Jag ska berätta mitt egentliga syfte med att jag faktiskt bloggar nu. Jag satt på riktigt och funderade på vad jag kan göra med min afton, och när jag inte har någon aktivitet inplanerad, brukar jag spana in min gamla blogg och se hur den gamle glidaren har det. Det visade sig att den befinner sig i ett enormt stort behov av uppmärksamhet. Någon (det vill säga troligast jag) måste uppdatera bloggen, för det visar sig nämligen att det här inlägget i så fall skulle bli det sexhundrade skrivna inlägget på en annars grön och bortkommen webadress i cyberspace. 

Det visar sig alltså att jag lyckats glömma bort min egen blogg, precis på det 599:e inlägget. Hur kan det ens vara möjligt? Ja, glömma bort bloggen är inte så svårt, men att en av alla gånger det skulle bli bloggtorka är just efter det 599:e inlägget, är inte det lika konstigt som att Jesus aldrig föredrog senap på sin baconwurst?

Vad borde egentligen skrivas i ett sånt här jubileumsinlägg? Kanske att jag faktiskt är en stor sårskorpa som faktiskt inte kan göra mycket annat än att göra i ordning en sillsmörgås. En annan nyhet är att jag är inoficiell coach på longboard. Det känns bra att vara i en coach-position. Ibland är det skojigt när andra människor litar på en.

Jag vet dessutom inte många andra frukostar än Corn flakes med jordgubbar och mjölk. Det är en god frukost.

Dessa ord får avsluta mitt jubileumsinlägg. Gratulerar på det sexhundrade, dig man kommer till om man kopierar länken till den här hemsidan, klistrar in den i webadressfältet igen, och trycker på enter. Du är mig en trogen rackare!

PS: Testa mitt knep jag precis nämnde. Ja, det stämmer. Man kommer faktiskt till min blogg om man gör så. Jag borde jobba med IT.

/Månen.