Jag behövde ta mig en tur till Karlstad, insåg jag, och drog därmed till hemstaden. Mina förväntningar var att jag skulle få ett veckoslut fyllt av festligheter. Jag badade åtminstone två gånger samt drack rödvin med min morbror. Innan det åt jag grillad korv med bröd.

Jag träffade dessutom min gamla vän Fegernedrik. Han är en väldigt bra vän, som varit bosatt i New York det senaste året. Ibland fick jag samtalsbrist och stakade på orden. Kanske har min vän blivit en främling av New York? Jag har hört att människor ibland blir främlingar av storstäder. Eller det uttrycket kanske syftar på att man alltid träffar människor, men ingen känner någon, i en storstad. Mig känner han ju ändå.

Jag har dessutom en till väldigt bra vän. Han skulle ha träffat mig i lördags, men utan några ord dök grabben aldrig upp. Ibland vet jag inte om det är så att jag inte är tillräckligt intressant för att vara bekant med. Människor måste alltid vara intressanta, annars tappar folk intresset.

Däremot har jag en fantastisk vän, som troget ställde upp på att träffa mig både fredag, lördag och söndag. Thewb heter han, vilket är ett ganska lustigt smeknamn. Han är en fantastisk vän. Jag är väldigt rädd för att förlora detta stycke pojkspoling jag håller så hårt om, för jag har insett att både flickor och pojkar till slut inser att jag kan vara en provokation bara genom att jag vaknar.

Att provocera har alltid varit lite av mitt favoritintresse, kan jag tillägga. Ibland undrar jag om det är ett dåligt intresse.

/Månen.

Idag tänkte jag nämna någonting jag aldrig tidigare nämnt, tror jag.

Igår hade jag en mycket underlig dag. Jag arbetade en hel dag utan att kunna tänka riktigt ordentligt, sedan kom jag hem och åt lite pasta med pesto. Sedan kom ett samtal som jag nästan väntat mig, vilket fick mig ur balans mer än vad jag själv kunde ana. Helt plötsligt grät jag mer än jag gjort sedan jag föddes.

Det underliga i det här är att jag samma kväll var bjuden till en väldigt homosexuell man på middag. Jag tryckte in mina tårar i hjärnan igen, och åt lax och drack champagne med denna människa som hade glittrande mattor och som jobbade som egenföretagande florist. Han hade en väldigt flott  och stor lägenhet, och anledningen till att jag råkat hamna på middag hos en man som denna, är för att jag en gång för längesedan hoppade ned i en container för att hjälpa honom med en grej. Han hade nämligen råkat lägga sin plånbok i sin plastpåse, sedan slängt plastpåsen i en väldigt djup container. 

Så här satt jag med en helt främmande väldigt homosexuell människa (det är underligt förresten att man kan vara väldigt homosexuell, men just denna mannen var det, det är alltså ingenting jag hittar på eller försöker göra till en skojig överdrift) och pratade lite om allt kring himmel och snören, och helt plötsligt efter lite hjälp av champagne och andra drycker, grät jag likt en spansk varulv i dagsljuset - Mitt i denna mannens famn.

Det underliga är att jag varken känner den här mannen, eller själv är homosexuell. Jag bara grät hemma hos en kille som höll om mig. Det är något av den underligaste erfarenheten jag fått i mitt liv.

Han var från Danmark, men bor i Oslo. Vi pratade om fjäll och plånbokshistorien. 

Det var en uppdatering från en Måne som försöker vara skojig, fast ändå gråter jag när jag skriver det här. Det som hänt mig är lite av en personlig tragedi, men jag undviker helst att ta upp vad som hänt. Utan att avslöja för mycket om vad som hänt mig, kanske jag kan säga att jag blivit singel och att jag är enormt ensam i Oslo.

Det jag nämnt i detta inlägg, som jag aldrig nämnt i tidigare inlägg, är det där med att jag gråter. Jag gör tydligen sådant ibland. Underligt, kanske man kan tänka. Jag hävdade ju alldeles nyss att jag är heterosexuell...

/Månen.