Jag vaknar och bla bla bla jag orkar inte. För jag vet inte vad som kommer hända. Men någon gång i livet så kanske jag ändrar mig och får veta vad det egentligen handlar om. Jag kan skriva, men orkar inte sammanfatta och strukturera. Jag försöker bara skriva exakt den skit jag tänker på. Men egentligen blir det aldrig någonsin vettigt. Jag bara hoppas att allt någon gång tar slut. Eller att jag lär mig.

Det här är bara någon konstig form av rappakalja, vad kallas det, dadaism? Eller jag vet inte, mina ord saknar det vackra. Det är bara fusk att få till tankar utan struktur. Att skriva exakt de tankar man har utan att ens bli influerad av sin egen text. Jag bara stavar rätt efteråt, för jag kollar inte ens på skärmen. Jag är nog uttråkad, skulle jag tro.

Jag är ingen fantastisk människa, men att göra det här är svårt. Att bara skriva utan att tänka och se. För många människor tänker nog mer än vad de skriver. Undrar hur man då får kontakt med sina egna tankar? Det är ju lite det jag gör nu, får kontakt med mig själv. Alla borde testa det här tror jag, eller jag vet inte. Kanske någon i världen roas. Det jobbiga är ju bara att vara ett rättstavningsprogram åt sina tankar efteråt. Som om tankarna vore ett barn.

PS: Detta var bara ett experiment. Jag tänkte att om jag inte får tid att tänka på mina ord jag skrivit (genom att inte se dem) kanske mina tankar verkligen kommer ut. Jag skrev nonstop utan att se eller stanna för strukturerat tänkande, hela texten blev något slags konstverk av impulsiva tankar. Testa själva!

/Månen.

Hej vänner!

Mitt liv är ganska trasigt, men jag har så lite tid att reflektera över det, att jag inte har tid att känna saker. Det är en bra grej. Jag jobbar nämligen på två jobb samtidigt, utan att tjäna någon märkbar summa pengar. På det ena jobbet måste jag vara vaken på morgonen för att kanske bli inringd under dagen. På det andra har jag provisionslön.

Jag jobbar alltså som dagisfröken, och det är här jag får provisionslön. För varje glatt barn får jag 12 kronor. Eftersom jag är så bitter nuförtiden är det svårt att tjäna pengar där.

Nu ljög jag. Jag tjänar pengar per leverans jag gör åt ett företag som bakar pizza. Varje dag mellan 17-23. Ibland sitter jag en hel dag utan en enda körning, men är bereddare än vad ett för tidigt fött barn är på att leva. 

Fast jag ljög inte om dagis. Jag är en dagisfröken på dagtid (när det finns vikariejobb). Kanske en av de bättre dagisfröknarna, när jag tänker på det. Ibland vill jag nog ha mig själv som dagisfröken, bara för att ha någon att slappna av med. Jag gör sällan det nuförtiden.

/Nagleif.

Min hjärna placerar alltid människor i fyra fack. 

1: De jag inte kan ljuga inför
2: De jag verkligen kan ljuga inför
3: De jag ljuger för, bara för att
4: De jag inte borde ljuga inför

Den första gruppen, som redan från början "står över mig" är i princip arbetsgivare och snygga kvinnor. Jag kan börja med den gruppen, där mitt största problem ligger.

De jag inte kan ljuga inför
Varje gång jag går på en arbetsintervju kan jag inte längre ljuga, och resultatet blir ofta att jag istället förklarar varför jag inte borde ha den tjänsten som erbjuds. Jag förminskar alltid mig själv inför arbetsgivare och snygga kvinnor, det vill säga "ljuger bakvänt". Detta beror på att jag blir rädd inför dessa situationer eftersom de har någon form av "makt" över mig redan från början. De har något jag vill åt.

Exempel:
Arbetsgivare - Varför ska vi anställa dig?
Jag - Egentligen borde ni inte det.

Kvinna - Vad är dina intressen?
Jag - Jag har inga intressen.

Resultat: Skrämd liten ynkling

De jag verkligen kan ljuga inför
Det underliga är att jag ljuger nog bättre än de flesta människor, och har ljugit mig ur ett stort antal situationer i livet. Jag har hamnat i många situationer där jag haft problem med väktare, tågkontrollanter och vanligt argt folk. Jag har kommit undan nästan varenda gång.

Resultat: Nöjdhetskänsla

De jag ljuger för bara för att
De som står "under mig" är oftast de jag redan från början känner mig överlägsen över (beroende på den andres intelligens och självförtroende), eller helt enkelt inte har någon anledning att bry mig om.

Det är mest ironiska små skämt som saknar det ironiska tonfallet. Resultatet blir ofta en konstig och provocerande känsla hos dem jag skämtat för. Många uppfattar mig som någon form av idiot. Efteråt får jag en självbelåten känsla av att de inte fattat att det bara var ett skämt.

Resultat: Känsla av makt

De jag inte borde ljuga inför
I den här gruppen är jag oftast en väldigt ärlig människa. I den här gruppen finner vi människor jag har förtroende för, nära vänner och släktingar. Helt uppriktigt, jag är en väldigt ärlig människa mot människor jag bryr mig om.

Men då och då råkar jag hitta på en lögn som oftast blir lite större än vad jag räknat med. Problemet är ju bara att jag är så jävla bra på att ljuga och har svårt att ta mig ur den lögn jag hittat på.

Resultat: Rädsla för mina egna lögner

/Månen