Idag är jag inlåst på mitt rum, fast jag vill egentligen inte vara det, men jag är arbetslös igen, så det spelar ju inte jättestor roll. Men mitt handtag till dörren fastnade i min högerhand, och handtaget på utsidan föll ned på golvet. Nu kan jag inte sätta i mitt handtag igen. Men om fyra timmar kommer min roommate hem, så då kanske han kan lyfta upp handtaget från golvet och släppa ut mig. Jag får lite ont i ryggen av den här tältsängen, men annars går det fint. Jag har dessutom en konservburk med majs, så fyra timmar borde inte vara några problem.

Det enda jag kan tycka om min situation just nu, är att den är ganska tråkig. Jag är väldigt uttråkad här, men jag lyssnar på lite musik och tänker igenom saker. Jag kan ju även sova lite extra, eller kanske karva in ett nytt streck i väggen för varje minut jag sitter inlåst. Nu tänker ni kanske att jag har ett fönster, men jag testade att öppna mitt fönster. Det visade sig att man inte kan öppna fönstret i det här rummet. Det hade jag inte lärt mig utan den situation jag hamnat i, så någonting positivt finns det med att vara inlåst.

Om det börjar brinna nu, så får jag min första möjlighet i mitt liv att krossa ett fönster, utan att behöva förklara för andra varför jag krossat ett fönster. Det finns mycket man kan tänka på när det är så här. Jag kan till exempel börja räkna de streck jag gjort i min vägg, för hittills har jag suttit inlåst i cirka en timme. Om man ska vara mer precis, är det faktiskt 56 inkarvade streck i min vägg. 

Jag kan tycka att det är lite lustigt att det blivit som det blivit, just för att denna dag inte är så speciell. Jag behöver inte göra någonting, egentligen. Men min rygg är lite trasig och snart kanske mitt syre tar slut. Det här är lite spännande, samtidigt som det är så ospännande att jag funderar på att bryta en halskota eller två, för att öka spänningsfaktorn en aning.

De som läser detta kanske kan åka till Oslo och öppna min dörr.

/Månen.

I DET ÖVERSTA STYCKET FÖRKLARAR JAG BARA VARFÖR JAG ÄNDRAT TEMAT I MINA TEXTER, SAMT ATT MYCKET SKIT HANDLAR OM KÄNSLOR. MEN EN MÅNE SOM JAG HAR INGA KÄNSLOR. SEDAN AVSLUTAR JAG MED ETT SJÄLVÖMKANDE "NÅGON PROFFSIG JÄVEL BORDE TA SIG AN MIG OCH REDA UT MITT KÄNSLOLIV".

Jag måste nog förklara för mina läsare att det aldrig var meningen att min blogg skulle handla om massa känslosmörja och hur jag försöker förhindra framtiden från att få mig att växa upp. Jag känner mig bara inte lika rolig som jag gjorde förr i tiden.

Varje gång jag får en tanke som jag tror är rolig för andra att berätta, känns det som att jag skulle ha tänkt en bättre tanke för fyra år sedan. Jag ser själv hur min blogg har tagit en vändning, hur jag bara skriver om saker som ingen vill läsa om. Jag har bara blivit lite tråkigare under de senaste åren. Jag vet inte anledningen, men någon dag får jag reda ut det.

DET HÄR ÄR ETT STYCKE SOM ÄR ASTRÅKIGT, FÖR HÄR TROR JAG ATT JAG ÄR DJUP OCH KOMPLICERAD. SEDAN PÅSTÅR JAG ATT JAG ALDRIG SKRATTAR NUFÖRTIDEN. LÄSER MAN DET HÄR, FÅR MAN FÖRBEREDA SIG PÅ TANKEN "VILKEN JÄVLA FJANT, MEN JAG FÅR VÄL MUNTRA UPP HONOM DÅ, FAN OCKSÅ".

Att jag fått för mig att bli låtsaspoet är för att jag inte sysselsätter mig på något annat sätt, nu för tiden. Att alla mina senaste inlägg handlar om sådant dravel, är ingenting jag egentligen rår för. Jag råkade bara bli en tråkig jävel som inte ser hur världen ser ut från den skojiga synvinkeln. Ibland är världen skojig, då behövs någon som ser när den är skojig. Men jag skrattar allt mer sällan, nu för tiden. När jag inte själv skrattar, vet jag helt enkelt inte längre vad som är kul nog att skriva ned.

När jag läser mina nyare inlägg, och jämför dem med de tidigare, ser jag hur jag gått från en självsäker, lite halvskojig snubbe som inte helt bemästrade konsten att kunna skriva, till att jag idag känner mig lite säkrare på att skriva saker, men saknar saker att skriva om.

DET HÄR ÄR RIKTIGT TRÅKIG LÄSNING, BARA MASSOR AV "TYCK SYND OM MIG, JAG VILL GRÅTA PÅ DIN MAGE TILLS DIN NAVEL BLIR ALLDELS FUKTSKADAD". AVSTÅ GÄRNA FRÅN DETTA STYCKE!

Jag är lite blue nuförtiden. Det är egentligen ingenting jag vill vara, men jag vet bara inte hur jag kommer ifrån det. Det kan också vara anledningen till att det mesta jag skriver är tråkigt. Att vara blue betyder inte att jag har inre blödningar över hela kroppen, det betyder bara att jag inte tycker om saker. När jag börjar tycka om saker igen, kanske jag ger er mer läsvärd läsning.

PS: Jag hatar själv dessa inlägg. Jag skriver dem bara för att folk ska tycka synd om mig. Jag är en 21-årig fjortis. Ändå är de det enda jag orkar skriva. 

Förlåt.

/Månen.

Det här är en dikt jag skrev för ett halvt decennium sedan. När man kan säga saker som att man gjort någonting för ett halvt decennium sedan, då vet man att man börjar bli gammal. Kanske är den redan publicerad här, men jag har försökt kontrollera det. En del saker glömmer man bort, men eftersom en blogg handlar om att lagra sitt liv, kanske denna dikt är som en kartong med Nutella som saknar artikelnummer, bortglömd på ett lager i en inte jättestor stad. Allt utan artikelnummer blir bortglömt, så om man får för sig att slå ihjäl sin hund, kan man lägga den på ett lager i en kartong. Då tar det några år, sedan blir det bortglömt, och ditt brott blir preskriberat. Lager och lagar är nämligen någonting jag vet en del om nu för tiden.

Om det uppstår oanade sanningar som måste ut
Då tar jag fram små delar, och lögnen blir ett avslut
Men jag kan bortförklara det med ett enkelt argument
Min styrka är att prata bort saker som om de aldrig hänt

Jag kan förvrida sanningen till en illusion
Eller ta användning av en tidigare situation
För lögnerna tränger sig på och stiger in
Jag älskar att leva livet som plockepinn

Om en vibration uppstår är mitt liv kasserat
Men om ingenting händer är draget välplacerat
Jag gör egentligen inga drag med darriga händer
Jag håller mig i så fall i skuggan, tills det vänder

Jag känner mig verkligen inte som en del
Av alla era små banala världsproblem
Då ljuger jag mig hellre förbi världens ände
Trodde ni verkligen att det var mitt rätta jag ni kände?

Även om det var fem år sedan jag skrev det här, är jag fortfarande en lurig jävel. Jag gillar att skoja med människor. Ibland skojar jag som en sköld för att ingen ska veta vem jag är. Ibland skojar jag för att skoja med människor. I båda fallen handlar det ofta om lögner. 

/Månen.

Inspiration
Att skriva med en tomhet utan inspiration
Är som en ständig kolmonoxidsinhalation
Försöker att tänka, men till slut tar det slut
Tankarna, livet, ja allt det man hade förut

Allting vettigt har säkert någon redan sagt
Så varför över huvud taget ska jag slösa min kraft?
Poetiskt, patetiskt, kanske aningen djupt
Låt mig ta ett exempel ”Livet är ett evigt stup”.
Det låter som en klyscha, men tänktes precis ut
Så vem ska man hyscha, när det låter så ”djupt”?

Ur den tomhet jag känner, borde saker berättas
Men den tomhet är vänner vars hjärtan har lättats
Dessa stölder i min hjärna är en hallucination
Jag stjäl mina ord från andra – är det inspiration?

Jag säger fyndiga liknelser, från när jag googleklickat.
Fråga! Var fick du det därifrån? Jag svarar: Påhittat!
Men jag fortsätter skjuta ut plagiat ur min ordkanon
Jag smittar, det sprider sig som influensa. Ordinflation.
Det är påhittat, men inte av mig. Jag var inte den lärde
Jag tar åt mig äran, men nuförtiden saknar alla ord värde.

Man letar förgäves, för att finna en ny metafor
För alla har blivit klyschor under alla dessa år.
Att låta smart nu för tiden är en historielektion
Allt är redan sagt, det är en ständig repetition.

Detta är inspirerat av att sakna inspiration
Texten kommer från en ”sakna flow-situation”.
Men resultatet var att jag lyckades förklara
Att med tungan rätt i mun gör du tankar verbala
Men det spelar ingen roll, intelligensen blir avskalad.
För tanken du säger är för längesedan talad.

/Månen.

PS: Förlåt för att jag blivit en löjlig låtsaspoet igen. Ibland tycker jag bara det är kul att skriva sånt här trams. 
 

Det här är en text jag skrev för väldigt längesedan, då jag var ute en hel del och utbildade mig till skogsalv.

Träden står uppradade likt ölhyllan på Systembolaget en fredageftermiddag, alltså inte särskilt uppradade, mer omkullslängda med stora gapande mellanrum. Detta är varken ett personalfel eller någon form av olycka, nej man kan nämligen likna naturen med Systembolagets kunder en fredag klockan 17:48. Naturen bryr sig inte om någon form av ordning bland buskagen, precis som arbetarna på fredagseftermiddagen inte bryr sig om att ölen är uppochned. 

Ordning är plantage av de arter som ska adderas
Ordning är order om att arter bör utplånas och raderas

Ordning är ett påfund skapat av människors dystopiska ideal
Ordning är lördagkvällen som slutar med melodifestival

Oordning är ett liv utan vetskap om sin egen bortgång
Oordning är vargen, som enligt ordning borde rensas bort nån’ gång

Oordning är korsande rötter, lera, ekar och en sten täckt av lav
Oordning är naturens och arbetarnas nästnäst sista veckodag.

/Månen.

Ibland blir jag på fjollhumör och får för mig att skriva saker som jag tycker låter poetiskt. I min värld kallas det låtsaspoesi. Idag har jag varit låtsaspoetisk och försöker framstå som en sådan där djup snubbe. 


Mammuten

Det ska vara som det var förut
Samtidigt alltid bli något nytt
Ta in allt, anpassa, sedan kör ut.
Allt du levde för har tydligen flytt.

Den vackra flickan finns inte kvar
Men du tar dig igenom det ändå
De meningslösa dagarna, din vardag
Ibland är det svårt att någonsin förstå

Du försöker förstå, genom det du lärt dig
Ibland vet du inte om du vet något alls
I skolan lärde man sig om en konstig grej
Mammuten. När den levde var det kallt

Kyla är någonting man måste klara av
Historia är någonting man måste veta
Det här är en betydelselös, men historisk dag
Nästa dag också, men i version 2.0 Beta.

Dagar är utveckling, men inte alltid intressant
Vissa dagar är för framtiden betydselöst
Du är en hårig sak, ser ut som en elefant
Du är historia. Under istiden vet vi att du frös.

Ibland känner du dig som den där besten
Du var stor, stark och självsäker
Vad vet du om livet annars, förresten?
Att minnen av istiden är sår som läker?

/Månen.

Jag måste be om ursäkt. Jag ber nämligen alltid om ursäkt. Förlåt för mitt tidigare inlägg.

Jag ber om ursäkt. För allt. 

Förlåt för att jag alltid ber om ursäkt för allt.

/Månen.

Mitt liv har avstannat en aning, tror jag. Jag känner mig ungefär lika ensam som om jag hade varit en kantarell på ett berg där det inte växer annat än Isranunkel. Det är en underlig sak att säga, men jag som tidigare var en äventyrare har blivit lite rädd för livet. Jag är inte stabil längre. 

Ni som läst min blogg sedan 2007, kan gissa att jag försökt skapa en bild av mig själv som en aning urflippad. Det har jag nog gjort, men det har varit ett ironiskt sätt för mig att skapa någon slags viktig identitet. Man är ganska identitetslös i den riktiga världen.

Att mitt liv numera är ännu mindre än vad det tidigare var, är kanske en aning sorgligt. Jag känner mig trasig och likgiltig. Att ha en konstant likgiltighetskänsla kanske ger en bild av att man är en ganska häftig snubbe. Jag är ingen häftig snubbe. Jag är egentligen en ganska nervös och förvirrad snubbe. Men det vet ni redan, sedan mitt tidigare erkännande.

Det finns bara en enda anledning till att man har en blogg, kan jag för övrigt tillägga. Den enda anledningen till att man kickar igång en sådan här liten bloggverkstad, är för att man ska verka bättre för andra människor. Människor som inte vet vem man är, kan gissa sig till att skribenten (får man säga att man är något så proffsigt som en "skribent", om man bara är en kille som hobbyjobbar på en bloggverkstad?) är en ganska häftig snubbe. 

Jag är inte häftig. Vill bara poängtera det.

/Månen.