Idag är en sådan dag som jag ibland kallar "Det här var inte en nice-dag". Men det finns några sådana dagar i ett liv, fast ibland är de väldigt osköna. Än så länge har jag bara vaknat, men ändå tror jag att mycket kommer gå åt fanders. Jag vet inte. Jag lider nog av tillfällig sorg. Det är tur att sorg inte är någonting permanent, för då vore det mesta tråkigt. Den här dagen kanske blir en härlig mjukstart inför en sådan period. 

Jag har varit nykter sedan det nya året började. Det är en prestation, kan man tycka. Jag tycker inte det. Men det är kul att vara nykter!

I den sista meningen var jag ironisk. Jag är ofta ironisk. Jag använder mig ofta av korta meningar också. På det sättet kan du ofta identifiera mig, genom bara min skrift. Nu avslöjade jag den hemliga koden, så om du någon gång läser en bok av en anonym författare, som skriver lite som jag gjort nu... ja, då kan det tänkas vara jag som skrivit den. 

Ibland förstår inte folk min ironi. Det är något av det bästa jag vet. När man lyckas skämta för sig själv. Det stärker min självkänsla att veta att jag klurat ut ett skämt såpass bra att ingen förstod det, förutom jag själv. 

Det här inlägget skriver jag faktiskt egentligen också för mig själv. Om jag tänker på att skriva saker, tänker jag bort andra saker. Idag är det lätt att tänka på en annan sak. 

Därför är detta en ganska dålig dag.

/Månen.

Det är en väldigt väldigt underlig känsla, den jag har nu. Jag är väldigt ensam just nu. Jag bor i ett annat land. Det här borde räknas som ett äventyr, men samtidigt vet jag inte hur pass äventyrlig jag är nu för tiden. Jag har emigrerat utan att veta ett dugg om landet i väst. Jag har varit i Norge några gånger under min livstid, men aldrig haft något slags ansvar här förut. Nu måste jag fixa sängar och tvätta kläder och söka jobb och vara en väldigt duktig snubbe. 

Jag är ganska förvirrad, här i väst. Även om jag nästan alltid verkar förvirrad, så är jag så förvirrad att jag nästan mår dåligt. Jag förstår mycket väl varför mina vänner mår konstigt av det här landet. Jag vet inte ens hur man går tillväga för att söka jobb, eller ens ansöka om massa konstiga personnummer. Man måste adressändra och betala väldigt mycket pengar. Man måste göra flera ton med pappersarbete. Sådant kanske verkar enkelt, men norskarna har nog ansträngt sig väl för att klura till det ordentligt för oss svenskar som valt att emigrera. 

Det är en annan sak som gör mig konstig. Den där flickan som jag älskar har också emigrerat, fast hon har tagit så så långt västerut att hon är på andra sidan Atlanten. Hennes frånvaro har torkat ut min hjärnsubstans, nästan så att den ser ut som små kex. Jag vet det för att jag kollade upp det hos en konditor. Jag har sällan känt mig så här ensam. Jag funderar på om Norsklandet verkligen är mitt bästa alternativ, just nu...

Hehe. Jag har bara bott här i lite mer än ett dygn, men ändå betér jag mig som om jag vore full av sån där vätska som rinner ur ögonen ibland. Jag är nog ett annorlunda människoliv. Jag är för förvirrad för att leva, egentligen. Men jag är ofta snäll. Om man är snäll och förvirrad blir det ganska lätt så att man aldrig får spela tennis med de tuffa grabbarna. Jag blir nog aldrig en tuffing.

De som har tips på hur man blir en tuff snubbe kan gärna få kontakta mig genom brev till min nya adress. Fast jag har inte adressändrat än. 

/Månen.

Det här är konstigt, men jag tänkte att det kanske finns festliga människor där ute i världen, som av en slump råkar läsa det här (även om jag är fullt medveten om att knappt någon läser det jag skriver längre), som kanske har ett rum i ett kollektiv någonstans i Oslo? Någon rar liten Norgebo som känner för att bo med en ensam Måne som mig?

Jag är en skötsam snubbe, ibland. Om man läser min blogg får man en bild av att jag är en oseriös latjolajban-snubbe, men jag kan nog sköta mig tillräckligt för att faktiskt bo hos just DIG som läser detta. Det är ganska intressant att bo med mig, kan jag tänka mig. Jag får ibland för mig idéer. Om du inte vill att jag får dessa idéer, så kommer jag inte få det. Jag kan anpassa mig till dig, fast lite festlig måste du fasen vara alltså! Om jag får en skojig idé vore det ganska kul att kunna skoja till det lite med dig. 

Jag vill inte bo hos dig för att slita dig i stycken tills du till slut liknar en liten disktrasa, utan mer bo med dig för att spara pengar och ibland kanske dricka juice med dig på morgnarna. Jag tänker aldrig skada dig, inte ens nudda dig, om det är så att du faktiskt säger att du inte vill att jag ska göra det. Kanske kommer jag skaka hand med dig, om vi lyckas komma överrens om något gällande bostaden, men mer beröring än så kan jag klara mig utan (om det inte blir så att vi blir goda vänner, och ger varandra kamratliga klappar på axeln, då någon av oss gjort till exempel en mycket god köttfärssås).

Jag har än så länge inget jobb, men jag tänkte bo hos dig för att skaffa det jobbet. Pengar har jag nästan så gott av att jag kan snyta mig med en tjugolapp en gång i kvartalet! Jag är rik nog för att bo med dig, om du erbjuder en hyra under 4000 norska kronor i månaden. 

PS: Jag tror att jag är en rätt trevlig filur, så om du också är trevlig, vill jag gärna bli din vän. Det mesta är enklare om man är vänner.

Hör av dig!

/Månen.

Jag fick för mig att det bästa som kan hända mig är att jag flyttar till Trondheim. Så jag bestämde mig för att ansöka om norskt medborgarskap och förfalskade ett pass så att jag i framtiden lyckas korsa den svensk-norska gränsen. Jag vet inte varför Trondheim skulle vara bra för mig, men det känns lite som att Trondheim är en del av mig. Min näsa känns ganska norsk, så varför inte emigrera?

Egentligen har jag bara sökt jobb än så länge, varken förfalskat pass eller ansökt om visum. Jag har fått för mig att bli brevbärare i Mölndal eller skidmeckare i Trondheim. Eller patrullerande ordningsvakt i Stockholm, eller takläggare i Stockholm. Eller spaningssoldat i Upplands-Bro, vad det nu är för något. Ja, dessa jobb har jag sökt. Jag har börjat inse att Värmland är någonting man måste bort ifrån, så varför inte traska runt på tak i Stockholm och leka av sig lite med en bunt tegelpannor och en fin utsikt?

Jag är egentligen inte gjord för ett hem, tror jag. Jag borde aldrig hitta ett hem. Jag blir så uttråkad. Den lilla byn jag numera bor i har jag varit i alldeles för länge. Åt fanders med allt, jag drar vidare!

Idag lärde jag mig att bokföra sånt där konstigt, som till exempel när företag behöver köpa ett nytt akvarium eller kanske råkat tjäna en hacka i Klondike under guldrushen. Egentligen, om jag ska vara helt ärligt, var det där med bokföring en grej som twisted my melons, så att säga. Det var så förvirrande att man blev lite irriterad, betyder det uttrycket.

Annars har livet varit ganska speciellt på sistone, men jag kan tyvärr inte nämna mer än vad jag väger, och eftersom jag väger runt 75 kilo borde jag banta. Jag har fått förpliktelser och vuxendom rakt in i hjärnsubstansen och skjutit lite på det här med att blogga om alla de pojkstreck jag åstadkommit under den senare delen av 90-talet och den tidiga delen av 2000-talet. Kanske borde jag ge det där med bloggande en chans till, eftersom jag har några minuter nu, där det finns rum att undslippa allt tjat om hur förbaskat vuxen man borde vara.

Jag är impulsiv av mig, har jag märkt, vilket tycks irritera en del människor. Ibland far jag iväg på äventyr utan att riktigt tänka, men konsekvenserna efteråt är oftare festligare än det faktum att jag helt sluppit konsekvenser om jag agerat utifrån eftertänksamheten. Så varför finns det då så många människor som strukturerar upp allting och dödar allt kul, genom att hitta på ord som "byråkrati", "F-skattsedel", "bilförsäkring", "mandatperioder", "ruccullasallad" och "helpension"?

Jag har faktiskt länge funderat på varför människor inte bara latjar runt och äter glass med festligt, färgglatt strössel, istället för att tänka på hur man lämpligast får deklarationen klar innan midsommaren 2018. Varför måste allting handla om att twisting melons? Känns som att allting är en hög vridna meloner. Och det är inte kul!

Vad gör jag annars då? Jo, det är så här att jag fortfarande tycker det är rätt gott med öl. När jag dricker öl blir jag alltid lite lurig i huvudet, och när man är lurig i huvudet är man både lurig och trevlig, samtidigt. Så ibland dricker jag öl, ibland åker jag bräda, ibland snusar jag snus och ibland tramsar jag runt med mina medmänniskor och gör practical jokes. Idag fick jag faktiskt ett fax, som var rätt skojigt att läsa. Faxet gav mig instruktioner om att jag borda störta en webbsida som etablerat sig på internätet. Det var ett kul fax att läsa. Ulf hette han som skickat mig det faxet.

Tack Ulf!

Då ska vi se. Är det möjligt för mig att låsa upp den köksdörr jag brände ned när jag kokade knäck? Är detta ett flygplan med bortsprängda vingar, som nödlandar i ett badkar och mirakulöst nog börjar snorkla sig upp över ytan igen? Ja, inte vet jag, men ibland får jag sådana ryck, då jag får för mig att återuppta det jag ansåg vara mitt livsprojekt för bara några år sedan. Eller har jag blivit för gammal för att pressa ned mina tangenter och samla mina tankar i denna smaklöst designade, uråldrade form av dagbok, vars enda riktiga syfte är att hävda sig inför de medmänniskor, som villigt eller motvilligt valt att läsa detta stycke skräp?

Jag skriver inte om mitt liv längre. Kanske är det också för att livet inte är lika intressant utan de impulser som förut tog mig genom min vardag. Jag har vuxit upp en aning, och sitter tyglad likt en lingongrova i brödrosten. Jag jävlas inte med världen lika mycket som jag gjorde förr. När jag jävlades med världen fick jag mig alltid ett skratt att leva på. Idag jävlas världen med mig, för att jag tvingats till någon slags anpassning, där det förväntas av mig att det ska gå bra för mig.

Men om jag aldrig ville att det skulle gå bra för mig då? Om jag trivdes med att provocera det mesta som rörde sig, till den grad att någon sparkade näsbenet av mig? Men ingen bröt näsbenet på mig. Jag fick istället någon slags jävla tid att ta mig igenom. Tiden som innebar att jag skulle bli en snäll, yngre man som äter mat då och då och sover under den tid man förväntas sova.

Jag tycker själv inte om att jag skriver detta, för detta är på många sätt ett självömkansinlägg. Men eftersom jag aldrig skriver, kanske jag lyckats skaka av mig de läsare jag en gång hade. Då kan jag använda denna blogg till dess egentliga syfte, vilket egentligen är att föra journal över hur min tid i livet uppfattats... av mig själv.

Förr var denna blogg tänkt att roa de som läste, mer än vad jag egentligen gjorde det för att utvärdera delar av mitt liv. Idag är det bara ett liv i arkiv, där jag ser tillbaka på min tid som förvirrad tonåring, då jag alltid hävdade mig och ville synas överallt. Då jag provocerade, skämtade och jävlades för att alla skulle se mig... för att jag älskade det.

Man kan märka på mig att ju äldre jag blir, desto bittrare blir jag. Men det är nog bara insikter man får av genomlida dagar och år. Man blir allvarligare för varje timme som passerar, och bitterheten är en bismak av allvarheten. Helt plötsligt förväntas det så mycket av pojken som blivit en yngre man, och helt plötsligt är man den stofil som var ens största fiende under de gyllene åren man hade som förvirrad, provocerande olydig tonåring.

/Bitterheten.

Ibland äter jag corn flakes till frukost, men inser efter bara några tuggor att jag gjort ett misstag. En corn flake är nämligen det jävligaste man kan äta, om man inser att man måste borsta tänderna inom fem minuter för att hinna i tid till jobbet. Eftersom jag inte uppdaterat er om mitt nya sommarjobb, kanske det är tid för det. Jag jobbar inom äldrevården.

Inom äldrevården är det höga krav på att man sköter munhygienen, och om man då har tuggat på en corn flake bara någon minut innan man borstat tänderna, sitter denna corn flake kvar och bildar någon slags skyddande sköld runt tänderna. Denna sköld är till viss gjord av socker, även om man kanske inte tror det. Corn flakes är nämligen sötade med socker. En sköld av socker runt tänderna är inte bra, fick jag lära mig i munhälsovårdskursen som jag gick i Köpenhamn under höstlovet i femman.

En annan grej som händer inom äldrevården är att man tvättar händerna. Det gör jag också, men ändå kliar det på min knäskål då och då. Jag vet inte hur jag ska råda bot på denna åkomma. Kanske borde jag köpa mig ett paraply ändå, även om det sägs att regndagarna på Cypern är få.

Nu tittade jag på min SEB-dosa som jag har för att sköta mina bankärenden. Den skiljer sig från en snusdosa för att den innehåller tekniska prylar som underlättar vardagens alla bankärenden. Bredvid min SEB-dosa ligger en SEB-penna. Den får man gratis, om man går till banken för att låtsas signera lite viktiga aktieaffärer, men sedan när banktanten kilar iväg för att man glömt deodoranten denna morgon, smusslar man ned en sådan penna i bröstfickan och häller lite ketchup på aktiepapprena. Sedan sticker man så fort benen orkar bära.

Det var bara ett litet tips. Farväl.

/Månen.

Det var längesedan sist, det medger jag, mina kära vänner som fortfarande håller sig kvar vid den bergsvägg som tycks vittrat sönder för en evighet sedan. Men sanningen är den att jag bara varit ute och gått med hunden...

Det hela började med att jag skulle ta med min lilla byracka Slanketuss till den lokala livsmedelsbutiken, om jag inte missminner mig så var det ett ICA. Där började Slanketuss att lukta på en äldre tant, men jag sa till Slanketuss att han bara borde lukta på apelsiner eller skorpor, ja, helt enkelt sådant som inte tar illa upp av att bli lite sniffade på. Slanketuss lyssnade tyvärr inte på mig, utan började gräva sig ned i den äldre damens blus och råkade av misstag stöta till en liten mindre bomb mellan hennes byst. Detta var ju otäckt, hade jag tänkt, innan jag bad tanten om ursäkt och gett henne sin bomb tillbaka. Snopen och nyfiken som jag var, kunde jag inte undgå att fråga tanten vad hon skulle med en mindre bomb till. Då hyschade hon mig bara. Som den vana "Ej lägga näsan i blötare" som jag är, slog jag till henne med en rotfrukt i pannbenet och sa: Om du inte säger varför du har en liten bomb med dig, tänker jag smälla en till rotfrukt i huvudet på dig. Uppfattat?

Hon hade tydligen blivit upprörd, och hävdat att min jycke verkligen inte såg ut som någon bombhund, och därmed inte hade någonting mellan hennes byst att göra. Det gjorde mig lite ledsen, så jag skrev på ett papper om att inte berätta för någon vad som hänt där inne på ICA. Sedan slog jag till henne med en fänkål och så fick jag tinnitus.

Det är därför jag varit borta så länge från den blogg jag så länge älskat.