Den här dagen har jag byggt en kvinna av snö på taket av min bil och rakat av håret på min kompis, för att sedan återanvända det och göra ett par stiliga polisonger av det. Jag fick smyga mig in i mina föräldrars rum när de sussade och snarkade i nattmörkret, likt en lönnsirapmördare, för att tassa mig in och stjäla lite pappersklister till mina polisonger.Tyvärr har jag bara en polisong kvar, men den är ståtlig som om den vore gjord av cellmembran. Kvinnan på biltaket blev naken, storbystad och uppseendeväckande, eftersom folk vanligtvis inte brukar köra runt med nakna kvinnor gjorda av snö på biltaket.

När denna festliga kväll tycktes vara till ända, såg jag de fyra sista avsnitten av Mysteriet på Greveholm, och fick mig ett litet skratt. Jag lade märke till att Saga i denna saga, slickade i sig lite örnlejonsnor, som om det hade varit en burk Nutella hon fått i namnsdagspresent av konungen själv. Scenariot utspelar sig som så att hon häller lite peppar på gripens näbb, och sedan nyser detta örnlejon. Glupsk som hon är slickar hon i sig, och tänker nog "det är ju bara lite örnlejonsnor, och det verkar ju gott". Hon ser i alla fall ut att tycka det är gott, om man analyserar hennes minspel.  

  
När jag sedan printscreenade denna bild, insåg jag att bilden gör sig bra för att statuera exempel för något rentav vedervärdigt. Det här ser nämligen ut som vad majoriteten av män över 13 år har som favoritgenre, när det gäller film. Och varför det i detta fall skulle vara vedervärdigt, är för att denna flicka ser ut att vara under 32 år. Hon ser faktiskt ut att vara 20 år yngre än 32. Att ha denna typ av film som favoritgenre är inte bara FUCKTED, utan faktiskt även brottsligt. Att begå brott är fel. Därmed även vedervärdigt.

Varför skulle man börja slicka i sig dess snor, om man är på väg att bli attackerad av denna fruktansvärda pannkaksglufsande best?

PS: Om jag blir nyst i ansiktet glufsar jag inte i mig av godheterna som hamnat i mitt ansikte, för det innehåller nämligen massvis av bacillusker. Fast det kanske inte örnlejonsnor gör, men jag kan inte uttala mig så mycket gällande det, jag är nämligen inte så insatt i gripars snor och dess smittorisk när det intas oralt.

PS igen: För att ingen skulle tro att min nakna snökvinna på taket var av samma art som den olagliga sortens film jag nyss nämnde, använde jag lite av min kamrats hår för att ge kvinnan könsbehåring, och för att inte hamna i konflikt med feministerna fick hon även lite under armhålan.

/Månen.

   Många anser tydligen att nakensovande är som att vara pedofil, samt knarkare och alkoholist på samma gång. Eller åtminstone en tycker det.

Det är bra att man får höra lite kritik, men jag hade gärna tagit emot lite konstruktiv kritik istället för påhopp. Jag får frågan om jag har något syndrom och att jag våldtar barn... men det har jag inte, och det gör jag inte. Jag vill istället veta hur jag ska göra för att sova naken bättre.

Så därför tänkte jag göra en liten utvärdering av mitt nakensovande. Här kommer ett frågeformulär.

Vad tycker du är det sämsta med mitt nakensovande?

Om jag bara sov naken på fredagar, är det en veckodag som du anser olämplig/lämplig för detta ändamål?

Vad kan jag göra för att sova naken bättre? Borde jag sätta upp några metspön och göra ett tipitält av mitt täcke? Har du andra idéer på hur man effektiviserar denna form av vilande?

Om vi kastar om och lägger till lite bokstäver i ordet vilande, kan man bilda ordet lidande. Vad anser ni? Är det ett lidande jag går igenom, eller ett vilande jag går igenom?

Om ni skulle rekommendera någon speciell litteratur som godnattsaga, för att få en finare sömn, skulle då Illustrerad Vetenskaps februarinummer -04 vara lämpligast, eller Klas Grinells bok "Islam och jag"?

Tacksam för svar.

/Er vän Månen.

Idag ska jag erkänna en sak, som egentligen inte borde vara hemligt på något sätt, men ändå har varit det. Mitt erkännande bygger på att ni ska bli min skara anhängare av det fiffiga i min hemlighet.

Det är nämligen så att jag sover naken som en val, när jag sover. Detta för att jag har valt att ventilera hela min hud, när jag ändå vilar. När man vilar kan man ju göra vettiga saker, tänkte jag, någon gång för längesedan, så då började jag med denna nattventilering. Mitt kön behöver få se världen, precis som mina fingrar behöver tapetklister för att få klassas som en tapet. Om mina fingrar inte sitter mot en vägg med ett lager tapetklister emellan, är de bara fingrar. Precis på samma sätt är ett kön bara ett kön, när det egentligen borde vara ett välventilerat, världsvant könsorgan.

Så hur går man till väga för att få så här radikala idéer, och faktiskt genomföra dem? Jo, jag är ju nästan utbildad hälsocoach, eftersom jag tycker om känslan av diverse produkter med högt laktosinnehåll mot min hud. När jag haft smöret mot min hud, får jag ofta bra idéer. Och om man har smör runt könsorganet, borde könet städas av lite, men man har ju aldrig tid att tvätta könet fritt från smör på dagtid. Då tänkte jag på alla friska vindar som blåser under täcket nattetid, och vilken tvättkapacitet som ryms i dessa vindar. För som det heter, "vinden läker alla smör".

Efter min första natt som natt-nudist, upptäckte jag att min nakna kropp inte var lika nedsmörad som den brukade vara. Vilken succé!, ropade mitt inre jag till min tarmflora. Här ska natt-turistas oftare (natt-turista är ett hemligt ord för att utöva naturism, nattetid). En radikal idé blev under natten mer än bara naket sovande - Det blev en renhetsfråga. Helt plötsligt var jag fri från smör nattetid.

Helt plötsligt var jag uppfinnare av det renande nakensovandet, men använder fortfarande två paket Bregott på huden varje dag för att behålla min mentala balans. Smör för mig är som meditation, men man måste ju vara ren också!

/Månen.

För att komouflera gamla synder, bygger man på med nya, som en vis Måne sa för ungefär åtta sekunder sedan. Jag skriver nya inlägg för att dölja mina äldre, kanske man kan säga. Jag lever nämligen i skräck. Jag har baktalat en klasskamrat, vilket jag i och för sig är nöjd med, men jag lever i konstant rädsla att denna blogg ska läcka ut bland mina klasskamrater. Om vi utgår från att situationen är som sådan, skulle jag direkt anses vara en osympatisk och osolidarisk figur, och därmed kastas ut i den beiga ensamma världen full av fyllor och gråsten.

Men om jag säger någonting och framförallt baktalar någon, då kan man inte senare ändra sig och tycka något annat, bara för att andra tycker att man inte ska kasta skrot på andra individer. Så därför ska jag alltid stå fast vid att jag tyckt att min vän Patrasket till stor del är en samhällsbörda med irriterande dialekt, röst, kroppsform, utseende samt har en osmakligt horribel klädsmak. Som dessutom särskriver.

Och även om många säkert delar min åsikt, är nog jag den enda som plitar ned det och tycker att tyckandet bör få komma till världen, vilket blir just det jag nu valt att dela med er... en åsikt, alltså. Jag har nog aldrig dragit tillbaka en åsikt, men om man blir överargumenterad så kan man ibland känna sig rätt överkörd. Då är det bra att vara en aning passiv i några veckor, men fortfarande hålla kvar vid det man några veckor tidigare faktiskt tyckte. Då har man stått upp för någonting. Ju mer provocerande det du säger är, desto viktigare är det att kedja fast sig själv i backen och stå som ett betongblock.

Nu vet jag av erfarenhet att jag inte är som statyn av Gustaf Fröding och står stabilt på västra torggatan och häver ur mig provokativ poesi, för att trycka in den i ett Mando Diao-album 101 år efter min död. Nej, jag brukar ofta backa för andras åsikter, men just genom den här bloggen blir jag modigare - och skriver vad jag faktiskt tycker.

Och nu vet jag att många kommer tycka att jag är alldeles för anonym för att anses vara en modig tyckare (modiga tyckare använder inte pseudonymer som ex "Månen", utan uppger sina riktiga namn, istället för en fjollig klump som bara reflekterar solljus nattetid), men nej, där hade du minsann fel! Jag heter faktiskt Klas Smålander och bor i Sollentuna på Malmrosvägen 257 (Eniro ger er övrig information).

Där fick du sa'tt du teg, ditt kladdiga rullstolsmähä!

Jag tror att mitt alkoholmissbruk blivit en faktor i mitt liv som spelar en negativ roll. Jag dricker alkohol ungefär en gång i veckan, trots att det betyder att man överbelastar hjärncellerna, och en del av dem kollapsar. Det är lite tragiskt ändå, att mitt liv fått för sig att tycka om en berusande effekt. Men det är också ett försök att hålla fast vid mitt gamla jag, som handlade om att vara festlig, och folk som förlorat en del hjärnceller är i regel alltid festliga.

Jag kom på att det var längesedan jag skrev en saga nu, så jag kan väl göra ett försök, även om mina hjärnceller går på rehab varje ny vecka.

Stenen Sten-Åke och andra stenar

Stenen Sten-Åke bodde på havsbottnen, och hade gjort så i fyra år. Tidigare bodde han runt halsen på en kvinna, av vad som i många mäns ögon kallades för "godbiten". Sten-Åke var inte som alla andra stenar. Sten-Åke hade nämligen Aspergers syndrom, och de andra stenarna på havsbottnen kallade honom för Asp-Stenke. Den kvinna som han hängt runt var den enda saken i världen Stenke tyckte om.

Låt oss i fortsättningen bara kalla Sten-Åke för Stenke, så gör vi det för mig som berättare lite lättare. Stenke bodde numera bara ett stenkast ifrån denna attraktiva kvinna, men hennes ytterst osympatiske make hade en gång för längesedan ansett att gråsten inte hörde hemma i halsband gjorda av guld. Stenke hade blivit ersatt med någonting så otrevligt som en stjärnsafir. Och alla som läst biomekanik, turismvetenskap eller geologi vet att en stjärnsafir är prioriterad högre än gråsten. Så Stenke hade blivit kastad i havet, av denna ytterst osympatiska man.

På havsbottnen fanns det gott om gråstenar, vilket gjorde det svårare för Stenke att förstå sig på stenars hierarki. Hade alla stenar här en gång suttit runt en vacker kvinnas hals, och sedan blivit ivägkastade och ersatta med stjärnsafirer eller rubiner? Han visste inte om ett annat liv, än att sitta i ett smycke och se grå ut.

Stenke spenderade alltså dessa fyra år på havsbottnen genom att bara traska runt och fundera på varför han blivit ersatt. Tyst, nedstämd och konstig, hade det tisslats om bland de andra stenarna. När han första gången öppnat käften, efter fyra år av depression, var vid det tillfället då han svarade på frågan om han ville ha sötsur sås på sin Banana split. Han hade svarat att han inte tyckte om Banana Split, men gärna tog lite sötsur sås i kepsen, om det kunde gå för sig. Banana split-försäljaren hade sagt att man får sötsur sås på sin Banana split, eller så får man inte sötsur sås alls.

Och så var ryktet spritt, och Stenke fick sitt smeknamn Asp-Stenke. Alla andra gråstenar tyckte nämligen om Banana split. När Stenke för första gången hade hört sitt nya smeknamn, funderade han på om han kanske blivit ivägkastad ur kvinnans guldhalsband just för att han hade Aspergers syndrom. Han visste nämligen inte om att han var speciell, förrän han nämnt för Banana split-försäljaren att han inte tyckte så värst mycket om Banana split. Så Stenke tog en kurs som hette "Stenen och jag. Hur man uppför sig bland hårdingar". Den första måndagen då denna kurs kickade igång, hälsade granitbiten Gabby honom välkommen. Han nickade till svar, på grund av Banana split-händelsen. Gabby suckade, men log mot Stenke.

Några minuter senare, då det var dags för upprop, hörde man tydliga "ja" överallt i klassrummet... men inte från Stenkes håll. "Nähä, då är väl inte Sten-Åke Thölin här då", sa Gabby och tittade Stenke rakt in i ögonen. "Johodu, det är jag visst det", hävde Stenke ur sig, och höll sig snabbt för munnen, för att hans medvetna stumhet gått åt stöpet. Gabby skrattade lite vänligt, och sa "Ja, det var väl bra det, så säg". Stenke nickade.

På kursen lärde man sig bara hur man bär moderiktiga kläder, och det intresserade inte Stenke, så han satt bara där och tittade fascinerat på hur Gabby använde sitt kroppsspråk. Kurstillfället flöt förbi, men kurskamraterna hade inte verkat vidare trevliga. Dock var det en som stack ut. Det var en citrinsten som var rullstolsbunden. Citrinstenen hette Cissi, och hade jobbat som arkeolog åt Bergsjöns geologiska institut, men blivit rullstolsbunden på grund av en stenfisk som stenat hennes underliv. Det här tyckte Stenke verkade intressant. Ja, inte Cissi som person alltså, utan den fantastiska manicken hon satt på.

Så när kursen var slut, pratade Stenke frivilligt med den rullstolsbundna citrinstenen Cissi. Han sa att Cissi kunde få en bok som hette "67 saker att göra om man blivit förlamad i den undre delen av kroppen", om hon bara hämtade boken själv. Och så kastade han boken tre meter åt ett annat håll. Eftersom man är ganska uttråkad om man är rullstolsbunden, var en sådan bok precis vad Cissi ville ha, så hon kastade sig ut från rullstolen och släpade sig fram med sina ganska stela armar (hon är en sten), för att få tag i boken. Medan hon släpade sig fram på bottensanden, satte sig Stenke i rullstolen och rullade hem.

Ensam rullade han runt i sin rullstol och suktade efter den kvinnohals han hade bott runtom för längesedan. Denna kvinnan gav honom värme, och han hade tänkt på henne så länge nu, utan att ha en möjlighet att nå henne. Men nu hade han i alla fall en grej som rullade. Han rullade in i ett sjögräsfält, och började tvinna lite rep. Rep är alltid bra att ha, tänkte han. Men så kom det en stor, grotesk kattfisk och nafsade honom i ögonbrynet. Raskt snärtade han till med sitt nya sjögräsrep, och fisken började simma iväg. Han rullade efter, och kastade ett sjögräslasso runt fiskens ena gäle, och så bar det iväg. Men repet släppte efter bara åtta meter, och då hade fisken simmat upp en bra bit från bottnen. När Stenke föll ned från den höjden bröt han lårbenet. 

Då passade det ju bra att han hade stulit en rullstol.

SLUT!

Idag är ytterligare en dag som jag lärt barn att åka skidor, eller åtminstone lärt mig att lära barn att åka skidor. Det är en ganska tråkig sak att lära sig, för man får inte lära sig rent praktiskt, utan teoretiskt, hur man lär ett barn att åka skidor. Om jag hade varit pedagog hade jag inte gjort den teoretiska delen så tråkig, men det kanske bara är jag. Om man lär barn roliga saker borde sakerna man själv lär sig bara vara roliga.

När jag kom hem, sov jag i en kvart, och sedan kollade jag på julkalendern. Det är intressant, det där med julkalender. Att man 16 år senare gör en fortsättning på det som jag som 4-åring var så rädd för. Och om man ser en koppling här, kan man väl säga att jag kollar på julkalendern dels för att analysera uppföljaren av vad som jag anser vara topp-tv, och dels för att barn idag ser på det här programmet. Det gör mig alltså till en bättre skidlärare, om jag är med i matchen och vet vad för sorts TV-program dagens barn diggar.

Efter denna julkalender tänkte jag att jag skulle diska. Det var intressant att få lite självinsikt, även om jag redan visste det tidigare - Jag har koncentrationssvårigheter. När jag skulle diska blev jag mer intresserad av att se hur länge jag kunde hålla handen under varmvatten, sedan kom jag på att jag hade ett gammalt paket smör. Så jag började "gräva hål" i smörpaketet, genom att skjuta en varm vattenstråle genom det smältande smöret. När jag såg hur mjukt smöret blev, tänkte jag att "oj, vad skönt smör verkar. Så mjukt och lent". Så jag gjorde mig ett par diskhandskar av smöret, och det var faktiskt väldigt skönt. Så med händerna inkletade i gammalt smör, diskade jag ungefär två tallrikar, och kände att smöret var så skönt att ha som diskhandskar att jag var tvungen att ta en paus, och bara njuta av allt klet som etsat sig fast på min hud. Jag tänkte "Det här med smör, det vill jag ha mer av", och njöt av allt gult kladd som omfamnade mina händer, som vanligtvis bara är omfamnade av tristess. Sedan diskade jag ungefär en tallrik per tredje minut, samtidigt som jag bläddrade igenom Krakows stadsarkiv i mina tankar.

Smör är nog mer än en vän. Smör är nog det bästa klädesplagget man kan ha. De facto är det så att jag i detta nu har händerna insmetade i smör, så mitt tangentbord blir alldeles kladdigt. Men vad gör det? Smör är ju så skönt att ta på, så om tangenterna är lite smöriga ger det mig bara framtida njutning.

Jag borde hitta ett intresse, istället för att njuta av gammalt smör. Då får jag igen för gammalt smör.

Jag borde bli hälskocoach.

Om ni undrar hur det kommer sig att jag inte skrivit något inlägg på en längre tid, beror det inte på att jag inte haft tid - tvärtom, det har inte hänt någonting. Och när det inte händer någonting speciellt, är jag inte heller särskilt glad. Jag är för rastlös för ingenting.

Men idag ska jag lära mig att få barn att lära sig att åka skidor. Det ska faktiskt blir en aning intressant.

Nötter till Heliga Maria! Det händer något!

PS: Klockan är 06:44, och det är lördag.

Så kom det ytterligare en period då jag inte haft fantasi nog för att trycka några ord på mitt tangentbord, och sedan publicera det i min blogg.

Jag har traskat i berg och sådant, för jag är en fjällsnubbe nu. Jag kastar om mitt liv lite som om det låg i en burk gjord av kastanjträ. Jag tar beslut då och då, och får för mig att livet är trevligare än vad det egentligen är. Allting är egentligen bara ett tidsfördriv. Och då menar jag inte bara tidsfördriv, som till exempel att snurra en penna mellan fingrarna, utan att det mesta är ett tidsfördriv.

Och det egentliga syftet med livet verkar gå ut på att ha ett tidsfördriv, om det så är permanent eller tillfälligt. Det jag gör nu är bara att skapa ett tidsfördriv. Ni som läser det är antagligen inte heller särskilt roade av detta tidsfördriv, eftersom denna text är ett ganska tråkigt tidsfördriv för er, eftersom detta är ganska tråkig läsning. Jag tror att mina texter blir bättre om jag är glad.

Egentligen borde jag vara gladare. Jag håller på att planera mitt 20-årskalas med discotema. Inte egentligen för att jag är en discosnubbe, utan mer för att jag inte är det. Kanske är jag även sentimental, och tycker att det mesta var bättre förr, vilket ger mitt discokalas ytterligare en twist. Temat är nämligen lågstadiedisco.

Och idén om detta kalas kanske är festlig i sig, men bakom står nog något mer än att bara fjanta runt och käka Banana skids. Idén bakom kalaset bygger på min sentimentalitet. För allt var nog bättre förr, eftersom det är svårare att vara lycklig ju längre in i livet man kommer.

Under helgen som passerat hade min mor sitt kalas. Mina lärare ansåg mig vara en frisk fläkt... Då. Den de minns. Vad de hade på min mors kalas att göra är en annan femma.

Nu ska jag sluta beté mig som om jag hade granatäpplen i bihålorna och tyst för mig själv säga "grattis på födelsedagen, snart, Klas" och gömma mig bakom en tegelstensvägg som framstår som just den "friska fläkt" jag förväntas vara. Jag vet dock inte hur förväntningarna runt mitt jag ser ut idag.