Idag är en konstig dag. Jag har nämligen skämtat om serienummer på mynt. Fast det var igår. Igår upptäckte jag även att mynt inte har serienummer. Det gjorde mig oroad. Det gör alltid lite ont.

Att skämta om saker, utan att veta vad man skämtar om, är ungefär som att kasta in Wikipedia i en kopiator och copyrighta kopian av internethemsidans pixlar. Jag vet inte riktigt vad jag ville få fram med det som precis skrevs, men det jag menar är i alla fall att skämt utan sanningsförankring är någonting man kan och bör dumförklaras för.

Med dessa skämt kan man bara skämta med folk som inte riktigt vet. Om folk vet, anser de man skämtat för att man är ute och cyklar. Antingen kan de alltså skratta, som för att skämtet var roligt och för att de själva är osäkra på om mynt har serienummer, eller så kan de skratta åt att man är ute och cyklar. När jag är ute och cyklar har jag inte ens hjälm. Om man har hjälm kan folk skratta, ibland. För hjälm är ganska töntigt.

Så, genom mitt osäkra skämtande om mynts serienummer tror folk att jag har hjälm när jag cyklar. Det är inte så värst bra för mitt rykte, om jag ska framhäva mig själv som en dumdristig huligan. Och genom mitt skämt, kan jag även av misstag råka sprida rykten om att mynt har serienummer. Och jag har faktiskt aldrig velat vara varken ryktesspridare eller hjälmanvändare.

Så mitt visdomsord för idag är alltså: Skämt sker genom kunskap. Kunskap sker genom misslyckade skämt.

/En kille som köpt tvättmaskin utan pengar, och därmed fått tvättmaskinen på avbetalning, och sedan tagit sms-lån för att ha råd med tvättmaskinen. Jag vet inte ens hur man använder en tvättmaskin.

PS: Dagens kille är en metafor för att skämta utan att veta vad han skämtat om. Dagens kille är faktiskt jag, fast tvättmaskinshistorien har aldrig hänt, det är som sagt var bara en metafor för ett misslyckande.

Jag googlade precis ordet "nöjd", och fick 23 miljoner träffar. Om vi antar att ungefär en tredjedel har skrivit ordet "inte" framför, är det alltså fortfarande ungefär 15,6 miljoner som någon gång varit nöjda med någonting. Betyder inte det att någonting håller på att hända i Sverige? Att mer personer än vad som faktiskt bor i Sverige, någon gång faktiskt brutit mot jantelagen, och därmed gjort sig skyldiga till ett rent ut sagt överjävligt brott?

Man kan inte vara nöjd med någonting, om man säger till andra att man är nöjd med det. Då har man låtit nöjdheten sväva långt över sin egen kroppslängd, och om kroppslängd är någonting man är nöjd med, är man helt enkelt för nöjd för att ens ha en kroppslängd. Om man inte har en kroppslängd, existerar man inte, och ickeexistens hör ihop med universum, på något sätt, eftersom universum för det mesta består av vacuum. Om brott mot jantelagen på så vis blir universellt, för att någon valt att vara för nöjd för att ha en kroppslängd, är detta ett jävligt stort hot mot det finaste vi svenskar förr hade - Jantelagen.

Jag läser mycket på internet, för att bli lite allmänbildad och klokare (ingenting jag är speciellt nöjd över), och får ofta läsa saker som "jag är väldigt nöjd över mina knäskålar", "jag är nöjd med min prestationsförmåga i slutna gaskammare" och "kanske var det fransmännens akvarium som gjorde mig så nöjd med att vara människa och inte fisk?". Är det verkligen saker att vara nöjd över? Borde man inte bara hålla sig inom ramarna för jantelagen, och sluta tro på sig själv? Vad finns inom människor, som gör att de tror att de är någonting?

Jag vet att jag ofta i det riktiga livet, utanför bloggen, kan häva ur mig skrytsamma kommentarer, men det gör jag mest som en försvarsmekanism, för att klara av att konversera. Hur i helvete är sociala koder uppbyggda, om man måste hävda sig själv, istället för att bara prata om bröd med räkor och hur bankkrascherna påverkade Polen 2008?

Egoism och skryt borde ersättas med självförakt. Om framtidens sociala koder skulle vara skrivna av mig, så skulle konversationer handla om reumatism och HIV (utan någon form av självömkan), Sveriges träsko-export, Sverker Olofsson och andra relevanta saker, och ögonkontakt skulle vara förbjudet (ögonkontakt är ett tecken på självförtroende). Människor borde sluta älska sina liv, och rikta in sig mer på att leva jävligt i den hederliga gamla kapitalismens spår. Och kapitalisterna borde bli arbetare de med, så att de slutar älska sina pengar, och därmed slutar älska sina liv så förbannat mycket. Om alla blir arbetare, blir det kommunistiskt, kom jag på.

Och kommunism går ju hand i hand med jantelagen. Problem solved.

Jag har fått ett nytt intresse här uppe i vildmarken! Jag är ibland ute och promenixar vid kvällningen, för att bli aningen mer ensam än vad man är på sitt studentrum. Så ibland känner jag för att gå ut och traska, för att uppleva dimma och mörker. Man känner sig jävligt mystisk om man är ute i mörkret och traskar i dimma, och om man har mp3 känns det som att vara inuti James Blunts vänstra hjärnhalva (den analytiska och verbala delen). Och just idag på min lilla vandring, upplevde jag grej som antingen kommer från James Blunts blindtarm, eller egentligen mer troligt ett neongrönfärgat häftstifts blindtarm. Ja, det jag vill få fram är egentligen bara det att det är mystiskt.

Blindtarmen är mystisk för att den inte fyller någon funktion och bara är en pryl i kroppen som gör att man kan få blindtarmsinflammation, och häftstiftet är mystiskt för att det vanligtvis inte har färgen neongrönfärgat, utan brukar oftast ha en vit underdel, plus att det vanligtvis inte brukar ha någon blindtarm alls. Nu när jag gett er en målande bild av vad som faktiskt är mystiskt, så kan jag kanske beskriva vad det var som faktiskt var mystiskt.

Jag var som sagt var ute och traskade i mörkret. Då hör jag plötsligt någonting tungt låta inne i skogen. Det var ungefär som att någon var ute och körde en långtradare med kastanjer som skulle pantas på Coop Nära inne i samhället (Man får bara 38 öre per kastanj, så det gäller att ha ett lastbilsflak med dessa om man ska bli rik). Jag tog direkt fram min kastanjedetektor, för att bekräfta att det var en långtradare med kastanjer som skulle pantas, men förundrades över att den inte pep alls. Vad kan det då vara, tänkte jag?

Det knastrar till i skogen och någonting tungt framträder med en ljusbrun, lite gråaktig färg. Sedan kommer en till sån där ljusbrun lite gråaktig sak ut ur skogen. Häpen står jag där och försöker snabbt som fasen ta fram min specialanpassade älgsadel, för att få mig en ridtur. Det är nämligen en stor jädra älgtjur framför ögonen på mig, med en annan lite mindre älg i följe!

Så när min högra hjärnhalva (den helhetsuppfattande och spatiala delen) konstaterat helheten och jag rent reflexmässigt plockat upp min älgsadel, smyger jag mig närmare älgen, och den springer in på en tomt! En älg, på en tomt, tänkte jag. Det här kan nog bli ett scoop! Men eftersom man inte får smyga in på andras tomter, fast det visste nog inte älgarna, stod jag kvar och observerade samt planerade för hur jag skulle kunna få mig en ridtur. Min plan går ut på att försöka låta så mycket som en öronlös säl som möjligt, eftersom älgar äter öronlösa sälar. Så jag står utanför häcken med älgsadeln i högsta hugg och försöker imitera en öronlös säl, men oturligt nog tror jag att det var valrossar jag lärde mig att imitera på en kurs på Medborgarskolan för längesedan. Jag måste leta efter mitt examensbevis, och se vad som faktiskt står där, men jag vet att jag någon gång runt 97-98 tog en kurs i att imitera blöta ryggradsdjur.

Men i alla fall, det som hände när jag stod där och spann som en valross, var att älgarna sprang åt motsatt håll från där jag stod och brölade. De sprang ut från tomten på andra sidan. Listiga jävlar!, tänkte jag, men tog mig snabbt i kragen och tog på mig min löparskjorta, som gör att jag springer ganska fort. Så jag sprang efter dessa ståtliga älgar och försökte samtidigt minnas om det var valross eller öronlös säl jag examinerats i på Medborgarskolan -97 eller -98. Plötsligt mindes jag att det var varken öronlös säl eller valross jag hade pluggat, utan Brax. Jag hade ju glömt att även fiskar har ryggrad! Hur kan man vara så dum, och tänka att det bara är öronlösa sälar och valrossar som är blöta djur och har ryggrad?

När jag slogs av tanken på att jag pluggat ryggradslösa och blöta djurs läten, utan att få användning av det när jag som mest behövde det, ångrade jag ända in i ryggmärgen att jag pluggat något så tråkigt som Brax-läten. Jag fick sådan ångest att jag för dagen övergav mina älgridarplaner, trots att jag tagit med mig både älgsadeln och löparskjortan. Älgarna sprang ut på en fotbollsplan och försvann. Ordet "fasen också!" dunkade konstant i skallbenet på mig, på grund av en jävla Medborgarskola som lärt mig fel kunskap. Äter älgar ens öronlösa sälar? Om de gör det, så var det FAN inte medborgarskolan som lärde mig det. Jävla pedofilskola, det är vad det är. Man blir bara pefofil av Medborgarskolan. SÅ DÅLIGT ÄR DET!

När man bor uppe i det lilla samhället där jag bor (vågar inte nämna dess namn, för att det är så litet, och om det blir omnämnt i bloggen för ofta kanske folk som inte bör hitta min blogg hittar den, eftersom detta samhälle inte omnämns särskilt ofta på internet) finns det inte värst mycket att göra. Därför försökte jag hitta någonting som kunde ge mig inspiration till att skriva något. Det jag gjorde var att kolla upp lite TV-program på Kanal 5. Och jag hittade någonting som inte borde vara värt att nämna, eftersom jag bara blir arg.

Jag skriver det i alla fall. Det finns ett program på Kanal 5 som heter Partaj. Jag kollade på det här programmet, och kom fram till att den sämsta komikern i Sverige antagligen är Christine Meltzer. Dock finns det en kvinnlig negerkomiker som är nästan lika dålig, men eftersom hon inte lyckats irritera mig lika mycket som Christine Meltzer, har jag inte kunnat lägga hennes namn på minnet. Alltså är antagligen Christine Meltzer sämre. 

Jag kom i alla fall underfund med att om jag irriterar mig på någonting, som till exempel Christine Meltzer, så blir jag ofta så arg att jag uttrycker det med text som inte är särskilt rolig att läsa. Jag blir bara argare av att skriva ned mina tankar, och det slutar alltid med att jag blir dunderseriös. Om en komiker lyckas göra mig dunderseriös har man som komiker inte lyckats, eftersom jag kanske inte är världens allvarligaste människa. Men, som sagt var, när det uppkommer irritationsmoment i mitt liv, som till exempel patrask, Meltzrar, tandkräm i någons mungipa eller andra ting som känns som en uteliggare i näsborren, blir jag ofta så arg att jag förlorar mitt koncept i bloggen.

Och för att jag ändå är arg nu, kanske jag får avvika från mitt koncept en aning, för att jag blir så arg av att se henne att jag måste irritera mig på henne offentligt. Så, jag satt alltså här i mitt aningen sterila studentrum och hade ingenting speciellt att göra, då jag fick en rolig idé. Jag visste om att Meltzer hade ett TV-program som hette "Partaj", och då fick jag alltså idén att jag skulle testa min depressionsnivå till max. Och när man är så ensam som jag är i det här övergivna samhället, då är depressionstest kanske det roligaste man vet, eftersom det inte finns någonting annat att göra.

Så jag googlade på "Petra Mede", eftersom hon är en komiker i ungefär lika dålig klass som Meltzer. På förstasidan på Google fick jag upp massvis av sidor som handlade om dålig stämning, självmord och fuktskador. Eftersom jag kände för lite action, klickade jag på "permanenta fuktskador", och fick på så sätt fram Kanal 5 play, med ett helt avsnitt av Partaj.

Jag andades in några gånger, men sedan bestämde jag mig för att göra min hjärna till klusterbombsdeg, och klickade på play-knappen. Jag fnissade inte till flertalet gånger åt allt roligt hon hade att säga i dessa 45 minuter. Istället gick jag in i en kronisk depression som gjorde mig förbaskad så det heter duga. Hon är ju för i helvete programledare för programmet! Vad är det för FUCKTED värld vi lever i, egentligen? FUCKTED är inte nog för att beskriva en så sjuk värld, så egentligen borde Nationalencyklopedin tillverka en specialutgåva som bara beskriver ordet "FUCKTED" i olika sammanhang, för att någon fått den FUCKTED idén att ha Meltzer som programledare. En så FUCKTED värld är nämligen nästan obeskrivbar, och det skulle bara gå att beskriva om jag kunde böja ordet FUCKTED arton gånger i samma mening. Därför behöver jag Nationalencyklopedins hjälp! Om någon på Nationalencyklopedin läser min FUCKTED reality story om vår sjuka värld, så kanske denna "någon" kan vara så vänlig att ringa mig på 076-7831681, så ska jag nog kunna slänga in en liten slant för att få boken i produktion.

Ja, där jag slutade senast, innan jag började kasta ur mig massvis av FUCKTED, var alltså att Meltzer är programledare. Jag vet dessutom att Partaj fick ett Kristallenpris. Hur detta kan försiggå, när hon skämtar som om hon vore gjord av Hepatit C, får mig att fundera på hur ett helt rike kan ha tappats bakom en vagn som dragits av Christine Meltzers framtänder.

Ja, det var ungefär dit jag ville komma!

Peace!

Christine Meltzer som drar en vagn som tycks ha tappat personerna som satt i. De har hamnat upp och ned, huller om buller och helt enkelt blivit tappade bakom en vagn. Själv sitter jag kvar i vagnen i Christine Meltzers framtänder och åker på en trevlig resa till Messapotanien. Där ska jag äta havregryn och kolla på barnförbjudna TV-serier som handlar om liktornar och annat äckelpäckel.

PS: Tack Merlin, för att du lärde mig om landet där dom har TV-serier som handlar om liktornar.

Idag har varit en ganska spännande dag, faktiskt. Först var jag ute och cyklade i skogen med Patrasket och några andra vänner, sedan såg jag en riksnyhet gällande Etiopien. Etiopien, tänkte jag... Det passar ju mig som handsken! Det hela handlade om två snubbar, Martin och Johan tror jag att de hette, som gått en utbildning i Etiopien som verkar toppen! Det ska tydligen finnas en journalistutbildning på 14 månader där nere i södern, och om det är en riksnyhet att de precis examinerats, så tänkte jag att det här antagligen är utbildningen för mig. Aktuellt (ett svenskt nyhetsprogram som sänds i SVT2. Om ni inte kollat upp det tidigare... Kolla upp det! Det är ungefär som How i met your mother, fast på svenska och ingen sitcom-serie) ägnade massvis av tid åt deras examination, och de visade fina bilder på dessa gossar i sitt utspring. Jag blev nästan tårögd över hur glada de verkade för sitt journalist-certifikat.

Så jag klickade runt lite på internet, och fann till slut en ansökningsblankett till Etiopian media school. På ansökningsblanketten fick man bland annat fylla i hur mycket man tänkt beblanda sig med den etiopiska regeringen, om man var terrorist och om man trivs i små rum eller inte. Jag fick uppfattningen att det är någon slags anti-terroristisk internatskola som har små rum och att de ville uppmuntra till total pressfrihet.

Jag gillar inte terrorister, just för att de är elaka jävlar, och det tycker jag är bra med min skola. Jag trivs i små rum, så det ska bli kul att få se rummen på internatet. Och pressfrihet/yttrandefrihet tycker jag verkligen är viktigt! Journalistik bygger ju till stor det på pressfrihet, så jag är imponerad över det projektet som regeringen dragit igång där nere i södern. Regeringen hade nämligen kickat igång något projekt som handlade om yttrandefrihet och pressfrihet, läste jag till mig via Addis Abebas kommunala hemsida. Och om jag inte förstod helt fel, så är Etiopian Media School en av Etiopiens byggstenar för att lägga grunden för en helt liberal värld, så därför satsar regeringen stora resurser på att utländska journalister ska komma och studera där. De är helt enkelt måna om att övriga delar av världen ska ta efter Etiopiens motto "Den fria människan".

Addis Abeba är för övrigt Etiopiens huvudstad, och betyder tydligen Nya blomman. Kanske är min utbildning någon kombinerad botaniker-journalist-utbildning, eller så har stadens namn ingenting med utbildningen att göra. På Karlstads universitet läser man inte bara om människor som heter Karl, nämligen...

Men om det är en sådan kombination de har på min nya skola, är jag tacksam om det är mer vinklat åt journalism än den botaniska delen. Jag har förhoppningar om att det handlar om att göra spännande reportage om blommor, för då skulle jag vilja göra ett spännande reportage om Kaveldun, som är min favoritblomma. 

Nu när ni ändå läst så här mycket, borde jag erkänna att jag faktiskt inte förstod så mycket av vad som stod på varken Addis Abebas kommunala hemsida, eller för den delen Etiopian media schools hemsida. Jag är nämligen inte så bra på amhariska (språket man talar där nere i södern). Så det här med den botaniska delen är än så länge bara en hypotes från min sida, alltså.

Men av den amhariska jag förstod, så kunde jag i alla fall urskilja att denna mediaskola verkar nästintill perfekt för mig, och det tvivlar jag inte ett dugg på, eftersom det på televisionen visades två nyaexaminerade gossar som springer ut med både ett examensbevis och ett leénde på läpparna. Kanske hade skolan köpt in lite tid i nationell TV för att marknadsföra sig, eller så är dessa gossar bara jävligt nöjda med sina 14 månader. Mig fick de i alla fall på kroken oavsett!

Efter 14 månader på den här skolan har jag nog goda chanser att både bli journalist, fredsskapare, etiopisk ambassadör, liberalist och botaniker. Och med det kan jag bidra till att leda världen i rätt riktning, om jag bara utgår från Etiopien som ideal! Etiopien verkar vara världskartans enda utopi. Det hör man nästan på namnet, förresten.

Nu är klistermärket till ansökningsblanketten slickat, och imorgon ska jag kontakta CSN gällande eventuella bidrag för utlandsstudier. Det ska bli intressant!

Etiopien. Utiopien. Utopi.

Peace.

Jag har stött på en ganska fet människa på det sistone. Det som slår mig med henne är att hon klär sig värre än foster, och foster klär sig ju som bekant i blod, avföring och livmoder-slafs. För där i livmodrar seglar barnen runt i sina mödrars avföring och både klär sig och slurpar i sig av vad nu en kvinnomage kan innehålla. Ibland tror jag inte att det finns avföring nog för fostrena att knapra i sig, eftersom kvinnor aldrig skiter, men just i den här feta människan tror jag att det kan finnas rätt mycket av den varan.

Jag tror dessutom att om ett barn seglade runt i hennes mage skulle det ha för mycket avföring att knapra i sig, och därmed också ploppa ut som en jävligt fet unge, eftersom det finns så mycket äckelpäckel att slurka i sig i denna mage. Men tanken är ju också orealistisk att ett barn skulle kunna frossa så mycket av all vedervärdig barnmat som cirkulerar runt i denna kvinnomage, eftersom det är väldigt orealistiskt att någon man skulle placera ett barn i hennes mage.

Jag började ju med att berätta att denna vedervärdiga människa klär sig smaklöst, och det tänker jag vidhålla. Jag tänker även berätta hur denna smörglufsare klär sig. En dag hade hon vägarbetarbyxor ute i skogen, en annan dag en grå T-shirt med kaniner samt en grå fleecetröja och idag, dagen då jag faktiskt dedikerat detta inlägg till henne, valde hon att ha på sig en turkos Onepiece.

Det här plagget Onepiece, det stör mig något inåt djävulen, men aldrig förr har jag skådat något så missanpassat som en fet kvinna i en gräslig Onepiece. Det kändes lite som att den här världen har gett mig min livs värsta syn, för att jag är en dålig människa. Jag vantrivdes vid denna åsyn, skakade och bet ihop tänderna för att inte dra till med "dra dit solnedgången planterar urinfrön i helvetet".

Nu när ni fått lite mer utförlig bild av detta patrask, kan jag ju tillägga att det är just precis den här sortens människor som går under kategorin "patrask", och eftersom jag ju tidigare nämnt att patrask inte riktigt är min grej, så går inte jag och detta patrask särskilt bra ihop. Det finns ett tillfälle då detta monster faktiskt nuddat mig, och jag ryste till som om Gotland kastat sitt Visby på mig. Jag kände mig en aning traumatiserad av tanken att jag kanske blivit smittad av Patraskium Skankiér-viruset, och funderade på att flytta dit solnedgången planterat urinfrön i helvetet, eftersom jag ännu inte rekommenderat detta förskräckliga objekt att flytta dit.

Saker som kan hända av viruset Patraskium Skankiér-viruset är bland annat:
Att man förlorar intelligens.
Att man förlorar sin stilfulla stil.
Att man drar skämt som alltid är olämpliga och tråkiga, och förstör stämningen i resten av rummet.
Att man flyttar till Deje eller liknande, och faktiskt tycker om att bo där.
Att man får en svanktatuering.
Att man blir lite tjock och inte tror att rätt kost och lite motion kan vara ett steg i rätt riktning.
Att allt hår man har blir alldeles stripigt och flottigt.
Att man börjar kalla mjuka kläder för "myskläder".
Att man använder just dessa "myskläder" under alla veckans mysiga dagar.
Att man skrattar näsbenet av sig åt att klottra könsorgan och diverse vulgära texter vid lekplatser.
Att man skriver en rap som handlar om sin kärlek till sin mor (som förresten smittat sitt barn redan vid födseln)
Att med ett urkasst vokabulär klaga på saker som inte borde klagas på.
Att man börjar undvika sportsliga aktiviteter, och därefter skylla på mens (drabbar oftast bara honorna, men kan i vissa fall användas av hanarna som ett slags "skämt". Vart man hittar det roliga i detta skämt, vet jag dock inte)
Att man blir avskydd av alla som inte har Patraskium Skankiér-viruset inom sig.
Och det värsta av allt: Man börjar umgås med andra som drabbats av viruset.

Effekter som smittar vid barnafödsel:
Den drabbade mamman kan i sitt sinnesförvirrade tillstånd ofta döpa sitt barn till till exempel Denize, Nathalia, Nathalie, Zara, Zophie, övriga kvinnonamn på "Z", Patricia och liknande. Det värsta exemplet jag själv beskådat, är dock ett namn jag såg i Kanal 5's program Unga mödrar, då någon Patraskium-Skankiér-smittad kvinna döpt sitt barn till Natasha-Niquita. Det är ju nästan så att man vill skratta bihålorna ur sig! Att någon stackars människa ska få den här hemska sjukdomen redan vid födseln, och dessutom få den värsta sorten. Namnen de får ökar nämligen sjukdomens tillstånd med upp till 92%, vilket ofta leder till en värre sjukdom (Whittrashium), som är ett kritiskt tillstånd, nästintill döden (för samhället)

Nu när ni vet lite mer om viruset, kanske ni har en approximativ uppfattning om varför det här har traumatiserat mig såpass mycket att jag tillägnar detta objekt ett helt inlägg. Det är bra, för då vet ni att mitt liv inte alltid är så lätt som det verkar. Bloggen heter ju till och med "Månens glada äventyr", men inte fan var det här monstret ett sånt monster jag vill stöta på i mina glada äventyr.

Och slutligen: Det borde inte tillverkas Onepieces alls, men om någon är så dum i huvudet att de tillverkar Onepieces i XXL borde de verkligen fundera en aning på sin egna existens, eftersom de i det ögonblicket de fick den idén påbörjat Apocalypsen genom uppmuntran till spridning av Patraskium Skankiér-viruset.

PS: Den här tjockisen jag snackat lite om, är dessutom allergisk mot fläskkött. Förklaringen fick man av att det här objektet hade en kattallergi, som sedan blev fläskkötts-allergi. Det låter lite underligt, enligt mig. Men allergiska människor är nog något av det näst mest irriterande jag vet (förutom just då patrask), för de ska ha sån där specialkost hela tiden. Kan det finnas någonting värre än allergiker? Och varför kan de inte bara äta den mat det bjuds på och hålla snattran? Varför ska samhället på något sätt stötta deras underliga betéenden? Varför ska någon komma på något så djävulst som "glutenfritt" eller "laktosfritt", och fortfarande få kalla det för "mat"? Nej, allergiker och patrask i samma person, det funkar helt enkelt inte. Det är som en dålig blandras av de sämsta hundraserna, som dessutom har russinhud för att hundens föräldrar parat sig i en swimmingpool.

Dra åt helvete, PATRASK!

Med vänliga hälsningar
Månen.

Jag har gjort någonting lite annorlunda för att hämta mig efter min bilkrasch. Jag ansökte till en folkhögskola, trots att jag alltid tyckt att folkhögskolor är lite för ambitionslösa människor som valt att förlora livet. Och jag råkade komma in, och nu sitter jag här med en ny laptop i ett ställe som heter Stöllet, där jag numera också bor. Det är lite konstigt att ansöka till en skola som ligger mitt ute i ingenstans, kanske många tycker, men... det tycker jag också.

Här lär man sig i alla fall att lufsa runt i skogen, klättra i träd, slåss med svärd och sånt grundläggande som vanliga skogsalver lär behöva. Egentligen vill jag ju bli Hobbit, men Frodo och jag har en gammal konflikt från -94, och eftersom han har stort inflytande på rektorn i Fylkings universitet, blev jag hänvisad till Skogsalvernas Tomteskola för Övergivna, som Ligger  i Låtsaslandet Ensamheto-Tystnad (S.T.Ö.L.L.E.T). Jag måste alltså först bli Skogstomte, nästa termin bli Skogsalvs-lärling, och slutligen examineras som Skogsalv. Det tar lite tid att bli skogsalv, men det ska nog vara värt det i slutändan. Jag har nämligen hört att Skogsalver är attraktiva på arbetsmarknaden.

Nu bor jag i alla fall mitt ute i skogen, bland pysslingar och folk som inte pratar den alviskan jag lärde mig när jag läste alviska i två år på Karlstad universitet. Nej, skogsalver har en helt annan dialekt, som inte kan liknas vid varken alviska eller svenska.

Och nu när jag bor här ute i Nangiala eller Mordor eller vart jag nu befinner mig, har jag kommit fram till att jag kanske borde isoleras en del, för att inte mitt storhetsvansinne ska växa sig så stort att jag en dag blir som Sauron. Nej, i den här skolan lär man sig nog mest att försöka förinta Sauron, för att det svenska samhället (med Sauron som ledare) ska ge fan i att skicka orcher för att döda alla mina nya vänner enterna. Enter är ju som alla vet de bästa vänner man kan få, om man läst på lite om Midgårds historia. För i Sagan om ringen räddar enterna både Merry och Pippin, vilket är ungefär precis en sådan vän jag vill ha. Och i den här utbildningen får man bekanta sig med en jävla massa träd, så vänner får man allt här.

Och även om jag måste fokusera på mitt uppdrag (att slänga iväg ringen som drivit mig till hybris, megalomani, storhetsvansinne, ja kalla det vad fasen ni än vill) försöker jag under mina äventyr kontakta min älskade tös eller mina omtycka vänner så mycket jag har tid till. Ty jag saknar dem som om jag vore gjord av Hobbit-frukost. De är på ett sätt lite som ringens dragningskraft, men eftersom ringen symboliserar megalomani, kanske det är bättre att likna dem vid det lojala brödraskapet som kretsar kring ringen. Och just det, under hela min resa kommer jag att ha lite av ringens själ inom mig, och då är det bra att ha ett litet brödraskap runt sig, så att inte min hybris tar över mig totalt. Vid den här resans slut har jag förhoppningsvis inte hybris längre, och förhoppningsvis ett lojalt brödraskap kvar. Det är positivt, eftersom en tysk är min Sam, och jag vill inte förlora min Sam.

Innan vi examineras som skogsalver ska vi alltså försöka förinta Sauron, slänga en ring i lite lava, läsa ekoturism, tyska, arrangemangskunskap och andra nödvändiga skogsalvs-kunskaper. Och om jag lyckas slänga ringen i lava, kanske min megalomani försvinner en aning plus att jag kan behålla mitt brödraskap. Det tycker jag är intressant.

PS: Just det ja, jag kom ju inte in på Fylkings universitet. Alltså handlade nog inte utbildningen om varken slänga ring i lava eller förinta Sauron. Då kan ju inte min tysk vara min Sam heller. Min tysk är nog bara min tysk. Ja ja, Frodo var nog ändå inte homosexuell, för jag är nämligen förälskad i min tysk.

/Månen.

Ohoj, kamrater! I förrgår, ungefär 02:00 på natten, hände något av det fräsigaste min lite halvvuxna pojkkropp någonsin varit med om. Jag var som vanligt ute och tog min nattliga springtur klockan 01:00, och körde då till Skutberget för att uppleva knappt synliga rötter och stenar, och för att ta mig djupt in i skogen. Jag sprang 5 kilometer och tänkte sedan ta mig ett dopp, men istället glufsade jag i mig proteinshakes för fulla muggar. Min proteinshake består av en jävla massa ägg, blandat med en jävla massa mjölk och lite salt.

När vi glatt glufsat i oss lite proteiner (jag och min vän Seba), skulle vi köra hem Vita Pärlan för att möjligen äta lite rostade kastanjer och kolla på en säsong av Rederiet. Så vi körde ut min kära Volvo 940 på vägen, för att testa lite farter, så som jag alltid gör. Och så var det ju också så att vi skulle hem, och om man vill hem vill man gärna hem fort. Så vi drog runt på E-18 i en fart av ungefär 150 km/h och roade oss lite av en småmysig fart som jag brukar hålla på motorvägar. Seba hade nedfällt säte, för han ville småmysa lite mer än jag i mina småmysiga farter. Sedan fick han tanken att "Hm, Månen kanske krockar ändå". Då fällde han upp stolen i en sittande position, och hade det alltså inte längre lika småmysigt som tidigare.

Lite senare kom det en kurva, och i kurvor har jag som reflex att alltid sänka farten en aning genom att släppa gasen en aning. Men en fart av 120 km/h räckte tydligen inte för att Vita Pärlan skulle hålla sig i skinnet, och så fanns det ganska mycket vatten på vägen, så vi fick en rätt häftig sladd i denna kurvan. "Häftigt", tänkte jag, samtidigt som jag hojtade: VILKEN JÄVLA SLADD! Med däck på cirka en millimeter lyckades jag ändå inte hålla Vita Pärlan i schack, och efter ungefär 30 meters sladd bumpade jag in en aning med bakdelen i räcket på motorvägens omkörningsfil, tappade kontrollen en aning, bumpade in med fronten i samma räcke och bytte sedan riktning för att fronten lustigt nog skulle rikta in sig på nästa vägräcke, på andra sidan motorvägen. Vi kraschade in i detta räcke nästan med fronten först, och sedan vred sig bilen 180 grader.

Jag har nog aldrig kännt en så frän adrenalinkick i mitt liv, och vi slutade inte skratta trots att vi pratade med SOS, för såna här upplevelser betalar många människor säkert multum för att uppleva. Sedan dök det upp en polis, en brandbil och två ambulanser, trots att jag bara begärt bärgning av SOS. Jag visste nämligen inte något nummer till en bärgare, så jag tänkte att SOS fungerade som någon slags nummerupplysning. Bärgaren kom dock lite senare, och den snälla brandkåren hjälpte till att städa upp motorvägen från diverse backspeglar, kofångare, förgasare och gummistövlar samt övrig utrustning man placerar innnför motorhuven på en Volvo 940.

Efter detta behövde jag och min vän en taxi, tänkte vi, eller så hade vi fått promenera hem. Då kom Statens taxi-bolag, med "Ambulansen" som alias, till undsättning och frågade om vi skulle till sjukhuset. "Till sjukhuset?", tänkte jag. Jag bor ju på Långgatan i Herrhagen. Som tur är har Staten två taxibolag, så några professionella taxichaufförer med yrkeschaufförstiteln Polis körde hem oss. Jag tackade och bugade för dessa ypperligt trevliga taxichaufförer, kom hem till lägenheten och tänkte att "Det här var ju ganska kul! Detta ska bli min nya onsdagssysselsättning. Nattliga springturer kan slänga sig i väggen". Och så somnade jag med ett leende på läpparna.

/Nagg-Leif.