Jag har drabbats av en släng med träningshysteri, och tränar numera som om jag hade munnen full av silverfiskar. Jag formulerar ord lika snabbt som blixtens rumkamrat Konrad, som inte längre vill bo med blixten för att han får stötar av den. Blixten brukar ibland skämta och lägga en fyrtiowatts glödlampa i Konrads tårta, och sedan "blåser han ut ljusen på tårtan", som han kallar det, fast istället ger han 40-watts-glödlampan för mycket elektricitet och den exploderar i nio fall av tolv. Det är sånt som gör Konrad sur. Därför är Konrad även snabb. Man blir snabb av att vara sur.

Och kanske beror min snabbhet på min pessimism, som jag förklarat för er tidigare. Precis som Konrad har jag blivit snabb som katten, för att min omvärld är en blixt som "blåser ut ljusen på tårtan när man fyller år", fast det den egentligen gör är bara att fåfyrtiowattare att explodera, och så hamnar det glasskivor i min tårta. Jag kan nu återgå till det jag började prata om - min träningshysteri.

Jo, det hela började en dag i februari. Jag hade precis av några grönklädda killar fått reda på att jag skulle bli jägare åt dem, och att man då skulle börja träna, för om man ska jaga rådjur behöver man vara snabb. När jag började prata om att min själ till 80 procent bestod av en hemlös vegetarian, förklarade de att jag bara ska bli jägare som jagar människor med farliga vapen. Då måste man också vara tränad, enligt dem.

Så jag ska bli tränad för att skjuta med farliga vapen, och för att skjuta med vapen på människor måste man ha kondition. Så därför ska jag börja träna yoga fem dagar i veckan. Då hittar min hemlösa vegetarian till själ hem, och jag slipper den där åttioprocentaren, så att jag kan ha ett renare samvete i Irak.

Tack.

Jag sitter här i min ensamhet (för en gångs skull) och lyssnar på den del av livet jag inte är skeptisk till. Musik, alltså. Annars börjar den här pessimisten snart brinna upp av all pessimism som besudlat denna unga kropp. Det finns en sak jag inte är pessimistisk till, och det är andra pessimister. Till exempel min vän Pessimisten. Men jag är pessimistisk till tanken att förlora denna pessimist, för hon är nog det enda som gör att min pessimism inte förvandlas till en ung människas död.

Annars har jag vänner som jag gärna är optimistisk till. Jag har många av denna bristvara, vilket är väldigt tur för mig, för de är sällsynta i en värld som för mig verkar vara väldigt trasslig och svår att förstå sig på. Det finns dock ett stort problem som jag upptäckt med mig själv. Jag är en väldigt irriterande människa för andra människor, och jag är mycket medveten om att jag är på det viset. Kanske är det för att mitt enda intresse är att provocera mina medmänniskor. Och "hat föder hat" - Olof Palme.

Kanske är det svaret på min eviga pessimism. Tack Olof Palme, för att du kom på dessa visa ord. Du gav mig ett svar på livets största gåta. Ledsen över att du dog, dock.

PS: Olof Palme var inte människan som myntade det här begreppet. Det var jag själv som kom på det. Tack, Månlandaren.

Nu fick ni även veta att jag är en egoistisk pessimist. Jag tog åt mig äran för ett citat jag egentligen tror att Mahatma Ghandi slängde ur sig i en presskonferens i Litauen, 1956, när han kände att han började hata citroner för att de stänkt honom i ögat. Samma år började citroner hata Mahatma Ghandi. Vilket sammanträffande. (Lite extra info: Mahatma mördades av den ilskna citronmassan 1948, så denna teori kan inte stämma).

Kanske var det Martin Luther King som var på kofäktning, och dödade kossor för fulla muggar, men så började hinduerna hata kofäktare för att deras kossor var för heliga för att spetsas av blodtörstiga svarta män. När Luthe (läs: Ludde) senare startade en demonstration för svartas rättigheter, hävdade hinduerna att kossorna inte borde vara i svärdfight med sabeltandade negrers. Negrers hade ju en mutationsgen, som gjorde dem sabeltandade, vilket var ett stort övertag i kofighter. Vad kunde de stackars kossorna göra för att försvara sig? Gnida sin mjuka päls mot de svartas svanskotor? Idissla sönder de svartas käkben?  Nej, kofighter var orättvist, hävdade hinduer.

Någon gång i en kofäktning 1968 höll Martin Luther ett tal, som hette "I have a dream". I det här talet hävdade han att hat föder hat, och att han var villig att slåss för sin sak. När han nämnde detta kom en hindu ridande på den ståtligaste kon världen någonsin skådat, och red över stackars Luthe. Efter år 1968 fördes aldrig sabeltands-genen vidare bland negrer längre, och ingen mänsklig ras hade en dödlig vapengen i sin normala genuppsättning längre.

Så hat föder inte bara hat, utan raderar även övermänskliga mutationsgener. Nej, hat ska man hålla inom sig, annars kanske inte evolutionen får ha sin gång. Jag ska bara hata i min ensamhet, hädanefter, för jag vill nämligen snart få ett par ståtliga vingar och föda örnungar med andra pessimister. Alltså betyder detta att även jag som pessimist har drömmar. Drömmar om flyggener.

Don't make war, make love (to an eagle, so your kids learn to fly).

/Mån-Leif.

Så kom den dagen som jag pratat om sedan jag började få en uppfattning om vad världen handlar om. Dagen då jag står i kö till pensionsmyndigheten. Hela jävla livet är en kö till den där myndigheten, och att stå i kö är det tråkigaste jag vet.

Jag har ett jobb nu, där mina tankar inte riktigt får den plats de egentligen förtjänar. Numera finns det ingenting mer värt att formulera, för allt jag skulle nämna skulle ändå bara handla om PLU-koder, arbetsbyxor och myndighetsålder inför dessa byxor. Jag har blivit arbetsbyxmyndig, vilket innebär att numera får jag jobba och tjäna hur mycket pengar jag än orkar inhämta, om det inte bara vore för att det vore så förbannat tråkigt. Tristessen begränsar inte min ekonomi, dock mitt liv. Och arbetsbyxmyndighet är inte på något vis lika spännande som den klassiska byxmyndigheten.

Jag skulle kunna förklara för er vad jag har för uppgifter, så kan ni få ett humm om vad grabben som en gång red på sälar och slogs mot vuxendomen idag gör. Jag handlar mat åt pensionärer (en sådan som jag önskar bli), och de skriver fina listor åt mig som jag ska försöka tolka så verkligt som möjligt. Om jag blundar och ens nuddar en säl i mina tankar, går allt åt stöpet, så sälrideri har jag inte tid med längre. När väl all mat är plockad ska maten köras ut, vilket naturligtvis inte jag gör, för man ska fanimig inte uppmuntra en man dömd till evig tristess till att för en gångs skull se ljuset när man bor på polcirkeln och det är januari. 

Idag är jag vuxen, och det känns nästan som att vuxendomen filéar alla de sälar som en gång i tiden var min bästa vänner. Jag är en sälslaktare som säljer mina bästa vänner till kapitalister och övriga människor med ett intresse för pengar. Mina tankar är slavar åt världsmarknaden (Hemköp). Just nu cirkulerar allt kring att bli rak i ryggen och inte vara en sån förbannad ungjävel, men jag önskar ändå att jag kunde blivit kastratsångare istället för matplockare. Även om man blivit kastrerad, har man ändå någonting pojkaktigt i sig hela livet, vilket man som matplockare dessvärre inte har. Man måste vara seriös.

Och om det är någonting som kan kallas för hopp, så är det ändå drömmen om att jag kanske kan köpa mig en ficklampa (Ultra megalight darkfighter flashlight, 49:95) på Hemköp, med batterier som passar till den (SEAL ultra, 24:75), så att jag möjligtvis kan hoppa i en isvak någon av dessa eviga nätter och hitta mig en säl att rida på. Fast alla sälar är så rädda för mig just nu, för att jag i sälvärlden kallas för "Elof sälmassaker-monstret". Elof är mitt slaktarnamn och mitt alterego.

Ja, det jag nu försökt säga är att jag lämnat alla mina älskade vänner i en sälpark, men det enda jag har att ge världen är en sälspark. Jag bor numera i Göteborg, jobbar på ett enformigt jobb, vaknar och köar mig igenom ett liv jag är tveksam till om jag vill leva.

Det var nog allt.

/Er vän.

Nu har livet förändrats för Månen, för Månen har nästan landat (läs: månlandning), och det livet jag hamnat i är en knepig knop att lösa. Jag sitter helt plötsligt och betalar räkningar och läser tidningen mer än jag någonsin gjort förut. Jag har hamnat i en situation där det plötsligt kostar bara att leva. Fast samtidigt drar jag in en del kosing också, men det känns ändå som om jag måste lösa en propp i en giraffhals. Jag känner mig lite som han den där Hjalmar, som satt på en kulle och kvad.

Livet har komplicerats en aning för mig, och även om jag antytt att jag varit en aning deprimerad förut, så är det ingenting som kan jämföras med giraffhalsen jag just nu sitter i. Hur mycket klorin jag än använder, så är slutresultatet ändå alltid att giraffen dör av antingen luftbrist eller klorinförgiftning. Det finns alltså ingen lösning på det här problemet.

Det var alltså svårare än jag trodde att fly från den stad jag en gång lyssnade på Broder Daniel-låtar i, och tänkte att livet aldrig mer skulle bli roligt. När man bor i Broder Daniels egna stad upptäckte jag att allting blev rätt mycket värre, och insåg vad det faktiskt var de där gossarna sjöng om.

Nu kanske ni ser mig som en arbetsovillig människa, och om ni vill få det konstaterat, så är jag nog egentligen det. Jag söker efter frihet och lycka, men jag hamnar i en dekadent värld full plikter och svarta hål. Jag tycker att de kalla vindar som man hört talas om i Göteborg innebär mer än bara lite snålblåst.

Nog med självömkan. Det jag faktiskt ville få fram med detta är att jag flyttat hemifrån. Det är ju kul att bli självständig, men om jag refererar till antalet blogginlägg som skrivits den senaste tiden, kan ni förstå att jag inte får mycket till privatliv här. Jag bor nämligen med två människor till, två mycket vänliga själar till och med. Men trots deras vänlighet behöver jag tid i fred för att kunna formulera de ord jag ibland ogärna formulerar på denna gröna blogg.

Jag visste inte att människor var i behov av att få vara i fred. Det är något nytt för mig, ty mitt enda intresse har varit att prata med människor jag tycker om. Nu bor jag i ett vardagsrum och det känns lite som att äta fryst Janssons frestelse. Det är inte gott kallt. Om jag bodde i ett eget vardagsrum och hade mina älskade vänner här, hade det varit kul som smör, och därmed hade Janssons frestelse blivit en frestelse, även om huvudingrediensen inte är smör utan ansjovis. Grädden på moset hade varit att bo med min fina fisk, vilket alltså är huvudingrediensen i Janssons frestelse.

Nu har jag tagit i alldeles för hårt, för jag ogillar bara livet fram tills det att det blir bättre. Och just i detta ögonblick känns det inte som "när", utan mer om "om".

God dag.

/Miggy Freeloader.

Med åren har jag blivit allt mer kritisk mot det mesta. Speciellt har jag haft tid att kunna kritisera mig själv för att jag en gång i tiden bröt mot den viktigaste lagen av dem alla - Jantelagen. En gång i tiden trodde jag att jag var någonting speciellt. Idag är jag bara bara på låtsas.

Jag sitter och kollar på bilder från förr, och tänker på den uppnosighet jag bar inom mig. Hur jag hela tiden tänkte att jag hade ett behov att synas. Förr i tiden fanns det en liten rebell inom mig, som ville stå utanför systemet. Nu står jag här utan någon möjlighet att bli verklig igen. Och i dagsläget känner jag att herr Jante är den enda människan jag kan luta mig tillbaka mot, för jag har lärt mig att jag aldrig ska synas. Och jag ska aldrig vara bättre än någon annan.

Bortglömdhet är medicin för min själ. Jag ska glömmas bort, och vid min död ska min gravsten växa igen. Jag vill inte synas, aldrig bli någonting och aldrig bli uppskattad. Ett steg jag gjort i rätt riktning är att jag bytte min födelsedag, dagen innan min födelsedag, på Facebook. Då slapp jag alla dåliga människor som gratulerar folk de inte ens känner. Och att gratulera någon, vare sig man känner människan eller inte, bryter mot jantelagen. Gratulerar du så syns du!

Se mig aldrig.
Tack på förhand!

Här ser ni den Måne jag faktiskt försöker framstå som, men för den som är uppmärksam kan man i denna bild se ett övervakningssamhälle. Solen i det högra hörnet bevakar varje höftben jag brutit, varje mjälte jag punkterat och varje smutsfläck jag tvättat bort. Borde jag fortfarande vara lika lycklig?

För er som är gamla läsare vet ni att jag på denna bilden faktiskt hade brutit höftbenet när jag var ute och rastade min sköldpadda Leonardo och därmed fått en trasig gångstil. Men bilden framhäver ändå den lyckligaste månen som tänkas kan.

Ibland är jag faktiskt inte glad, utan tänker på vilket jävla mysterium världen är. När jag funderar på detta ser jag mig som en utböling som inte längre platsar bland Reinfeldts planetarium. Ibland tänker jag att jag är en ljusblå snubbe som kanske ser ut som killen bredvid den gråtande månen. Fast egentligen är jag bara en gråtande måne.

När jag nu illustrerat två emotionella klotformade stenklumpar i omloppsbana runt jorden kan ni kanske förstå att jag inte är den gladaste pricken i universum. Detta beror på att världen för mig är ett mysterium med nycklar som inte låser upp alla sköldpaddsskal i min sköldpaddsstad där jag är vaktmästare.

Jag tycker att det svenska samhället är en tragisk klump misär med för högt kolesterolvärde, som därmed blir utsatt för större risk för hjärtinfarkt. Jag tycker att många svenskars syn verkar putsas av fönsterputsare i strejk, och man väljer att istället för att ge fönsterputsarna högre lön, lyssna till regeringar och tjocka dumbollar. Dessutom tycker jag att bristande intelligens är ett eskalerande problem, och man borde uppvisa åtminstone något tecken på denna bristvara, annars har staten mitt tillstånd att agera bödel.

För att bevisa att Sverige är detta sjuka land, med hög risk för hjärtinfarkt, kan jag göra en punktlista.

1. Människor bryr sig mer om att vara fula och ha gult hår med bruna utväxter i hårbotten, istället för att bry sig om sin överlevnad. Detta är ett verkligt I-landsproblem. Vi blir fula och överlever ändå, vilket innebär att vi avlar fula barn för framtiden.

2. Den svenska skolan har blivit en lekplats och ett sätt för valrossar att äta tamagotchis.

3. Människor tycker att Gucciväskor är mer värt än en god frukostmüsli.

4. Folk har ingen humor.

För att Sverige är ett så skumt övervakningssamhälle med stor risk för hjärtinfarkt, tänkte jag visa vilken elaking det är som smyger på oss hela tiden:
 

Här har ni snubben som smyger på mig varje gång jag äter gurka eller bryter höftben. ÅT FANDERS MED TRYGGHET OCH ÖVERVAKNINGSSAMHÄLLE!

Mitt händelselösa liv har plötsligt fått en vändning. Jag har nämligen utfört två bankärenden idag, och ett av dessa bankärenden resulterade i ett nytt kreditkort. Ett nytt kreditkort betyder miljontals möjligheter, och snart kan jag äga Stena Line, för jag har en möjlighet att betala med pengar som inte finns. Det är bara det att om Stena Line upptäcker att jag knappt har några pengar vill de ha tillbaka sina båtar. Det är en dålig sak med kreditkort, och denna dåliga sak är något som någon kanske borde göra ett TV-program om. Kanske skulle programmet kunna heta "Fäll-lyxan" eller "Smör-Kalle promenerade bort 13 kilogram".

Jag har ofta haft svårt att förstå det där med hur man kan hamna i det jag valt att kalla för "Fäll-lyxan". Hur kommer det sig att människor inte bara nöjer sig med att leva livet ut i en etta i Rinkeby? Om alla banktjänstemän och riskkapitalister och drakar och proteinpulvertillverkare bara valde att göra en gemensam smörgås gjord på ägg, eld, svett och tårar (samt en liten slant), så skulle hela Stockholm heta Rinkeby och ingen skulle längre vara hemlös. Plus att Stockholm skulle vara rätt grått, för kulturpengarna vaktas av draken.

En drake kan ha två betydelser. Iband är en drake en eldsprutande sak med taggar och grön hud som gillar äggsmörgåsar, och ibland är en drake en riskkapitalist. En riskkapitalist med så gräsligt mycket pengar att man funderar på hur mycket skallskador han skulle få om han gjorde sina tillgångar till enkronor och dök i dessa enkronor från tre meters höjd. Nu gjorde jag en liknelse med en välkänd anka som både har näbb och är tecknad, så han har ju sina fördelar när det gäller dykning i hård materia.

Jaja, drake nummer två är i alla fall en människa med mycket pengar. I en välkänd serietidning skulle man även kunna kalla ankan jag nyss gjorde en liknelse om för en drake, om det bara inte vore så att han vore så förbankat snål. Han vill ogärna investera i andras idéer, vilket ger oss småföretagare en örfil. Om jag behöver starta upp en fabrik där jag valt att utvinna vatten ur vätgas, då skulle Ank-Jocke säga att det är mer värt med vanligt kranvatten. Det blir samma summa av kardemumman i slutändan. Denna riskkapitalist skulle alltså neka mig ett lån för att starta upp mitt explosiva företag.

För visst skulle mitt företag explodera, och inte i bemärkelsen konkurs, utan i bemärkelsen internationell expansion. För snart, när alla miljögifter ätit upp jordens sista hjärnsubstans, då kommer Ank-Jocke gråta när jag eldar Zeppelinare och försörjer jordens befolkning med vatten. Det krävs bara att någon valt att tillverka mer zeppelinare än vad det finns konkurrerande vattenproducenter, så ska nog mitt företag bli världsdominerande. Dessutom måste alla världens zeppelinare vara billiga för mig.

Imorgon ska jag köpa en fin platt-TV för de var billiga på Elgiganten. Jag hittade dessutom en bil för under 50 000 och en brödrost för några tusenlappar som jag kan behöva i framtiden. Kanske ska jag till mäklaren och fråga om billiga villor i centrala Göteborg också. Kreditkort - Nya möjligheter!

PS: Idag har jag låtit en tandpetare skrapa på mina tänder och fått reda på att jag har ett hål. Det här hålet kanske skulle kunna liknas med min plånbok om jag låtit en drake spruta sin eld på den. Jag har även cyklat till Biltema och köpt mig ett bilbatteri som jag packat ned i min ryggsäck, och sedan cyklat tillbaka för att ta några timmars välförtjänt sömn. Utvilad bytte jag batteri på min bil och blev glad. Utöver detta har jag dessutom fått jobb, men det är nog det mest ointressanta med min dag.

Det är ett otroligt händelselöst liv jag plötsligt börjat leva. Jag skulle nog byta tillbaka till det som var förr, om jag bara kunde. Men bytt är bytt, som det heter. Och det som en gång blivit bytt kommer aldrig tillbaka. Det har i alla fall tagit mig fyra timmar att städa mitt rum nu.

Att städa rummet är en sån sak jag ogärna gör. Därmed tar det tid också.

Om jag ändå kunde vara som Blondinbella. Entreprenör med ambitioner. Synd bara att hon är en skata. En blond sådan.